Oculus

Titel: Oculus
Genre: Skräck
Land: USA
År: 2013
Regi: Mike Flanagan
I rollerna: Karen Gillan, Brenton Thwaites, Katee Sackhoff, Rory Cochrane

Handling: Flera år efter det mystiska dödsfallet på deras föräldrar, finner en traumatiserad bror och syster orsaken till deras familjetragedi: en 300 år gammal spegel...

Omdöme: 23-åriga Kaylie Russell (Karen Gillian) och hennes två år yngre bror Tim (Brenton Thwaites) återförenas elva år efter att den fruktansvärda familjetragedin ägde rum. Kaylie har kommit över den antika spegel hon misstänker har orsakat allt elände. En spegel som hennes far införskaffade till sitt arbetsrum i familjens nya hus.



Kaylie ska med hjälp av Tim försöka bevisa spegelns krafter en gång för alla. Med hjälp av kamerautrustning och diverse säkerhetsanordningar ska de besegra spegelns mörka krafter. Vad som är verklighet och inbillning blir snabbt en farlig balansgång och de två syskonens upplevelser kommer överlappa med vad som hände för elva år sen. Vi får då se vad som egentligen hände när deras far Alan (Rory Cochrane) och mor Marie (Katee Sackhoff) drevs till vansinne. Men även hur 12-åriga Kaylie (Annalise Basso) och 10-årige Tim (Garrett Ryan) utsattes för livsfara och terror.



Vad jag inte gillade med filmen (alternativt som kunde/borde varit bättre):

Spegeln
Redan när det stod klart att en spegel med övernaturliga krafter skulle stå för ondskan kände man oråd. Mycket riktigt lyckades denna känsla aldrig övervinnas utan det funkade helt enkelt inte så bra för egen del.

Besattheten
Det kändes som alla påverkades på olika sätt. Det förklarades lite dåligt varför t.ex. mamman blev psyksjuk medan pappan "bara" blev ond.

Skådespelarna/Karaktärerna
Föräldrarna kändes inte helt övertygande i sina roller, främst mamman innan hon blev psyksjuk. Karen Gillian som spelade den vuxna Kaylie var speciellt under filmens inledning enerverande med sin dominanta stil. Blev dock bättre under filmens gång när hon blev utsatt för terrorn.

Handlingen
Först och främst tog det minst en halvtimme innan filmen började leda någonvart. En långsam uppbyggnad är aldrig fel, men den ska helst engagera och locka. Har förvisso nästan alltid lite svårt för övernaturliga skräckfilmer av det här slaget.

Sen att syskonen (med Kaylie i spetsen) ens ska vilja vara i närheten av spegeln efter allt de gått igenom är ett mysterium. De borde istället försöka förstöra den på olika sätt (det hade varit roligare att se alla misslyckanden).

Vad var poängen med de olika säkerhetsåtgärderna Kaylie vidtog? Spegeln spelade ändå med deras huvuden så inget av det de trodde de gjorde behövde stämma (fast det kanske de inte visste/tänkte på).



Vad jag gillade med filmen:

Musiken
Enkel, men väldigt effektiv. Aldrig störande överansträngd vid spännande sekvenser eller med höga (och irriterande) skrämseltoner. The Newton Brothers, som står för musiken har tidigare bl.a. gjort musiken till Detachment (2011) som även där var bra.

Den unga Kaylie
Överraskande nog är det Annalise Basso som den 12-åriga Kaylie som står för den bästa prestationen i filmen. Många gånger sänker barnskådespelare en film med sitt bristfälliga agerande, men hon är stabil rakt igenom. Helt klart en av ljusglimtarna.

Slutet
Utan att gå in på vad som sker så sammanlänkar nutid fint med dåtid. Överhuvudtaget funkar överlappningarna bra under filmens gång. Problemet är väl mest att man redan tidigt får veta hur det gick till för elva år sedan...



2 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.6