torsdag 21 augusti 2014

The Hudsucker Proxy



Titel: The Hudsucker Proxy / Strebern
Genre: Komedi/Drama
Land: USA/Storbritannien/Tyskland
År: 1994
Regi: Joel & Ethan Coen
I rollerna: Tim Robbins, Jennifer Jason Leigh, Paul Newman, Charles Durning

Handling: Samma dag som Norville Barnes börjar på postavdelningen hos Hudsucker Industries beslutar sig VD:n för företaget att hoppa ut från fönstret på 44:e våningen. Den varande styrelsen beslutar sig för att låta priset på företagets aktier sjunka så att de kan ta över Hudsucker Industries. Detta skall göras genom att man låter någon som är totalt inkompetent leda företaget. Det är nu som Sidney J. Mussberger, styrelseordförande, möter Norville Barnes och karusellen är i full gång.

Omdöme: Det är intressant med bröderna Coen. Deras allra bästa filmer är deras thrillers som alla har en gnutta mörk humor som går hem. Däremot är deras komedier något helt annat. De funkar inte alls på mig och det här skulle visa sig vara ännu en film i den riktningen.



Under filmens gång slår det mig att Tim Robbins och hans karaktär Norville Barnes har en del likheter med Tom Hanks i Big (1988). Norville Barnes uppträder nämligen lite som ett barn och får ta över positionen som VD av en slump. Okvalificerad som han är verkar han vara rätt man för jobbet då styrelsen vill att han ska misslyckas. Istället har han ett ess i rockärmen - en ring!?



En av orsakerna till varför filmen lockade en del stavas Paul Newman. Denna fina skådespelare tillhör en av favoriterna och det är alltid intressant att se en sådan i en lite annorlunda miljö. Han är ok, men precis som resten av filmen finns det mer att begära av karaktären. Ingen i filmen är direkt sympatisk. Det ska väl då vara Norville Barnes, men han är lite småjobbig istället.



Jennifer Jason Leigh i rollen som reportern Amy Archer sticker ut klart mest. Frågan är bara om hon prickar rollen perfekt eller spelar över. Karaktären är utan tvekan framtagen efter en modell som sågs i de klassiska screwball-komedierna mellan 30- och 50-talet. Tänker främst på Rosalind Russell som spelar reportern Hildy Johnson i klassikern His Girl Friday (1940). Men även på Katharine Hepburn med den speciella rösten.



Humorn och hela spektaklet påminner annars om Brazil (1985), en liknande film som inte heller är någon personlig favorit. Det är liksom något som skär sig och det är i princip bara en scen som får mig att skratta till. Det är när pojken plockar upp ringen och kör sin grej där på trottoaren. Här kändes det som filmen skulle komma igång på allvar, men det rann snart ut i sanden.



Själva storyn är det egentligen inget fel på. Det är en välberättad historia från början till slut och 50-talet har man lyckats fint med. Det är istället sättet det hela är gjort på som man blir fundersam över. Antingen gillar man det eller inte. Jag gör det tyvärr inte. Inte sett till helheten. Det blir för onaturligt och påklistrat. Filmen hade vunnit mycket på att vara ett seriösare drama i stil med Tucker: The Man and His Dream (1988).

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5 alt. 6.0
IMDb: 7.3

4 kommentarer:

  1. Neeej, du har ju helt fel! ;) För mig finns det ingen bättre Coen än den här, jag älskar filmen fullkomligt förbehållslöst. För Tim Robbins, Paul Newman och den allmänrådande lekfullheten.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sofia: Jag vet att du håller denna högt (var väl din favorit från 1994, eller åtminstone en av dem om jag inte missminner mig). Tyvärr kunde jag inte njuta av denna lekfullhet då jag aldrig kände för vare sig karaktärerna eller stilen.

      Radera
  2. En av de tråkigare Coen-filmerna (sorry, Sofia!). Jag vet inte, det kan bero på Robbins. Tycker inte han riktigt passar in i Coens värld. Ändå godkänt och 3/5 till filmen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jojjenito: Ändå ett förhållandevis högt betyg av dig. Dålig är den inte direkt, men min typ av film var det tyvärr inte.

      Radera