A Most Wanted Man

Titel: A Most Wanted Man
Genre: Thriller
Land: Storbritannien/USA/Tyskland
År: 2014
Regi: Anton Corbijn
I rollerna: Philip Seymour Hoffman, Rachel McAdams, Willem Dafoe, Nina Hoss, Daniel Brühl, Robin Wright

Handling: En tjetjensk-rysk illegal invandrare dyker upp i Hamburgs islamiska samfund och lägger beslag på sin fars illa förvärvade tillgångar. Både tyska och amerikanska anti-terrorist agenter iakttar och måste allteftersom klockan tickar avgöra vem mannen egentligen är - ett offer för förtryckande regimer eller en extremist med böjelse för förstörelse.

Omdöme: Att man har Philip Seymour Hoffman i huvudrollen och den intressante Anton Corbijn som regissör gjorde mig genast nyfiken på denna thriller. Corbijns film innan denna var The American (2010). En film som kanske hade mer yta än innehåll på det stora hela men som ändå lämnade ett positivt intryck. När det hela sen bygger på en bok av spionförfattaren John le Carré var man såld.



Förväntar man sig en film i stil med Bourne blir man nog besviken. Det fartfyllda och actionbetonade saknas nästan helt här och i de flesta filmerna baserade på alster av John le Carré. Istället är det Tinker Tailor Soldier Spy (2011) som ligger närmare till hands med en spionhistoria, det långsammare tempot och stämningen i filmen.



Det hela utspelar sig i Hamburg, Tyskland. Det är givetvis jättekul då en sån här film allt som oftast gör sig bra i den europeiska miljön. Problemet är bara att många av de stora karaktärerna, inklusive huvudpersonen är tyskar som talar engelska med brytning filmen igenom. Man har blandat amerikanska skådespelare som Philip Seymour Hoffman, Rachel McAdams och Willem Dafoe med tyska som Nina Hoss och Daniel Brühl. Samtliga är duktiga skådespelare och sköter sig, men varför inte göra en liten ändring i manuset så att Hoffmans karaktär är en amerikansk spion/agent som har tyska medarbetare? Fast då faller poängen med filmen. Då återstår endast att göra filmen på tyska med enbart tyska skådespelare. Hade funkat bättre, men nu får man acceptera det hela.



Den andra saken som jag fastnar för nästan omgående och tänker på filmen igenom är vem Philip Seymour Hoffman pratar som i rollen som Günther Bachmann. Roligt nog är det en viss Russell Crowe, inte minst när han spelar Maximus i Gladiator (2000). Hoffman är givetvis klart bra i rollen och den känns nästan patenterad av honom. Helgjuten prestation som låter honom vara Günther i två timmar.



Förutom Philip Seymour Hoffman (i sin sista roll) syns inte minst två andra skådespelare jag ofta gillar i rollistan. Rachel McAdams som advokaten Annabel Richter och Willem Dafoe som bankiren Thomas Brue gör båda vad de ska, men här hade man lika gärna kunnat ha två bra tyska skådespelare istället. Man ska dock inte klaga (för mycket) på sånt som fungerar/inte stör.



Man kan vara lite småkritisk till realismen i vissa lägen där gruppen Günther ansvarar för inte alltid är så proffsiga som de borde vara. Det i samband med att filmen aldrig riktigt har den nerv en sån här film gärna ska ha gör att den aldrig når några jättetoppar. Samtidigt är den aldrig dålig eller ointressant. Den puttrar på i sitt behagliga le Carré-tempo och låter huvudkaraktären bli intressantare och intressantare. När man når slutet känner man för honom. Frågan är bara om man inte borde ha känt lite mer för filmen...

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.4