

Titel: Coming Home / Hemkomsten
Genre: Drama
Land: USA
År: 1978
Regi: Hal Ashby
I rollerna: Jane Fonda, Jon Voight, Bruce Dern, Robert Carradine
Handling: Sallys make kapten Bob Hyde åker över för att delta i Vietnamkriget, och själv börjar hon arbeta på ett sjukhus för krigsveteraner. Där träffar hon patienten Luke, en gammal skolkamrat. Han har återvänt från Vietnam, förlamad i båda benen...
Omdöme: Tre saker gjorde att jag varit nyfiken på den här filmen en längre tid. Jon Voight och Jane Fonda vann varsin Oscar för sina insatser här, och så har man regi av Hal Ashby som året efter gjorde den oförglömliga Being There (1979). Dessa tre tillsammans kunde bli hur bra som helst. Filmen vann tre Oscars (bästa manus förutom de två huvudrollerna) och var sammanlagt nominerad till hela åtta Oscars.

Filmen kom under en tid då man gjorde många anti-krigsfilmer. Samma år kom t.ex. The Deer Hunter (1978), vinnare av bästa film och en riktigt bra film för övrigt. Det politiska läget i USA och de höjda rösterna mot ett fasansfullt krig gjorde att en film som Coming Home kunde bli så framgångsrik. Det är inte särskilt svårt att förstå att den väckte känslor när den kom. När man ser den idag är den dock inte lika effektiv.

Sally (Fonda) ser motvilligt sin make Bob (Bruce Dern) lämna henne ensam i staterna när han åker över till Vietnamkriget. Hon kan inte bo kvar på militärbasen utan skaffar en egen lägenhet vid stranden. Hon tar även ett jobb som volontär på ett sjukhus för krigsveteraner för att hjälpa till. Där träffar hon Luke (Jon Voight) som blivit förlamad i sina ben efter att ha skadat ryggen i Vietnam. De två spenderar allt mer tid tillsammans och känslor uppstår.

Jane Fonda och Jon Voight, precis som Bruce Dern är alla bra (även om man inte alltid blir klok på Dern som hade en förmåga att bli lite crazy). Vad som är värre är att man har lite svårt att sympatisera med någon av dem. Att Sally känner sig ensam, precis som Luke och de får ihop det, det kan man köpa. Men att hon går bakom ryggen på sin make och sedan tror att allt ska bli som vanligt när han återvänder hem, det är både naivt och känns inte helt trovärdigt.

Känslorna finns inte riktigt där i filmen. Under första halvan syns de till en del när Sally och Luke börjar umgås. Men under den andra blir det lite konstigt och det hela går inte riktigt ihop. Alla är så klart olika och vissa kanske uppfattar det hela på ett annat sätt. Men jag har svårt att köpa inte minst Sallys tankesätt. Luke är den man känner mest för, men även han tänker inte på konsekvenserna. Känner mig till slut ljummen inför denna film. Istället för att bli bättre och mer känslosam ju längre in man kom, så blev det snarare tvärtom.
Värt att notera att Vietnamveteranen Ron Kovic som Luke löst baseras på senare kom att porträtteras av Tom Cruise i Born on the Fourth of July (1989).
Tre skådespelare som lär ha blivit tillfrågade, men som tackade nej till den Oscarsbelönade rollen var Sylvester Stallone, Jack Nicholson samt Al Pacino.
4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
2 - Foto
--------------
15 - Totalt
Betyg:

Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.4
Som du skriver låter ju detta högintressant! Hal Ashby, Jane Fonda och Jon Voigt ligger alla på plus hos mig också. Trist att den inte levererade ändå. Är vi (alla) för cyniska och hårdhudade nu för tiden?
SvaraRaderaHenke: Jag är glad att jag tog chansen att se filmen i det eminenta temat Decennier. Däremot är det så att man helt enkelt inte påverkas av vissa filmer/historier trots att allt finns på plats. Är säkert en film som vissa känner mer för än andra.
Radera