Five Easy Pieces

Titel: Five Easy Pieces
Genre: Drama
Land: USA
År: 1970
Regi: Bob Rafaelson
I rollerna: Jack Nicholson, Karen Black, Lois Smith, John P. Ryan

Handling: Trots att han är en lovande klassisk pianist och kommer från en intellektuell och välbärgad familj, har Robert Dupea gjort en karriär av att gå från jobb till jobb och från kvinna till kvinna. För tillfället arbetar han på ett oljefält och använder sin fritid till att dricka öl, spela poker och förbli oberoende av sin snygga, men ointelligenta flickvän Rayette. När han en dag får reda på att hans fars hälsa drastiskt försämrats beger han sig hem för att ställas inför ett par tuffa val.

Omdöme: Det första som slår mig när jag ser filmen är att den har stora likheter med den "franska nya vågen" som var stor ett par år tidigare under 60-talet. Då detta var i början av "New Hollywood" var det kanske inte så konstigt att filmmakarna sneglade på vad som hade funkat i Frankrike. Vad man får är en något raskt ihopsatt historia (som det känns) utan någon egentlig poäng (åtminstone till en början).



Robert "Bobby" Dupea (Jack Nicholson) är lite av en vagabond. Han verkar inte vilja bli tyngd av ansvar, ja han springer nästan ifrån allt vad ansvar och ett inrutat liv heter. Uppenbarligen är han inte ointelligent och har alla möjligheter att bli något. Men det är inte alltid det betyder att det är vad personen i fråga vill. I Bobbys fall vill han bara vara fri. Det betyder att hans flickvän Rayette Dipesto (Karen Black), som inte döljer sina känslor för Bobby får svårt att få samma ömhetskänslor tillbaka.



Rayette, eller Dipesto som Bobby gillar att kalla henne för, är inte den skarpaste kniven i lådan. Hon är extremt övertydlig vad gäller hennes kärlek till Bobby vilket nästan kväver honom. Samtidigt uppvisar Bobby att han har ett hjärta och inte bara är en kall jäkel som det kan verka utåt sett. Detta är inte minst tydligt i en favoritscen när han ska lämna Rayette och sätter sig i sin bil. Han får ett ordentligt vredesutbrott som är härligt att skåda. Han känns som en kluven man som visar en sak utåt, men innerst inne inte alltid känner så.



Jack Nicholson är stabil och fortfarande omedveten om sin stjärnstatus. Det må inte vara någon av hans mest minnesvärda roller, men ändå tillräckligt återhållsam för att kännas naturlig. Karen Black spelar även hon bra och känns verkligen blåst, fast inte på ett alltför överdrivet sätt. Värre är det dock med henne skelögdhet. Det är nästan som när man tittar rakt mot solen. Man vill snabbt titta bort. Å andra sidan tillför det definitivt något till hennes karaktär...



Filmen kom att få fyra Oscarsnomineringar (bästa film, manus, Jack Nicholson för huvudroll och Karen Black för biroll), vilket den kanske inte direkt förtjänade i mitt tycke. Men av många anses filmen som riktigt bra och till och med ett mästerverk. En sak är säker och det är att den är bättre än många sömnpiller inom "franska nya vågen", om än inte strålande. Den går lite för mycket på halvfart mest hela tiden.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.5

---

Ta nu en titt vad Henke och Jojjenito tyckte om filmen.