Interiors

Titel: Interiors
Genre: Drama
Land: USA
År: 1978
Regi: Woody Allen
I rollerna: Mary Beth Hurt, Diane Keaton, Geraldine Page, E.G. Marshall, Maureen Stapleton, Sam Waterston, Richard Jordan

Handling: En plötslig och överraskande skilsmässa på ålderns höst lämnar tre systrar vilsna i tillvaron. Relationen mellan föräldrar och vuxna barn sätts nu på hårda prov.

Omdöme: Mellan två av Woody Allens mest hyllade alster Annie Hall (1977) och Manhattan (1979) kom detta tunga drama om tre systrar. Det var hans första tunga film som regissör/manusförfattare och filmen skulle komma att få fem Oscarsnomineringar, dock ingen vinst.



De tre vuxna systrarna består av den lyckade författarinnan Renata (Diane Keaton), den aspirerande men talanglösa fotografen Joey (Mary Beth Hurt) samt den något framgångsrika skådespelerskan Flyn (Kristin Griffith). Alla har de sina personliga problem och inte blir det bättre när pappa Arthur (E.G. Marshall) över en familjemiddag kommer med nyheten att han vill "separera på prov". Mamma Eve (Geraldine Page), som är en inredningsarkitekt tar det mycket hårt.



Det här är en på många sätt livlös film med gråa och bruna färger, ja trist på många sätt. Det finns ingen som helst glädje att tala om utan det är en riktig depp-film. Filmen har en slags Bergman-aura över sig. Inte så konstigt då en stor inspiration till filmen var just Ingmar Bergman och hans Viskningar och rop (1972).



Personligen är jag inget stort fan av dystra filmer utan liv som dessa. Det finns inte mycket hopp och personligen ger de inte så mycket. Visst är den djup och bjuder på ett par bra karaktärsstudier, men det är svårt att bli förtjust i det här. Åtminstone för egen del.



Alla tre systrarna är självupptagna, egocentriska. Istället för att hålla ihop som en familj och stötta varandra känns det som de stöter bort varandra mest hela tiden. Förmodligen har det med deras uppväxt att göra. Kraven på att bli något har gjort att de vill bräcka varandra. Tyvärr har det påverkat deras livsglädje (vilken livsglädje?) och deras respektive män har det inte lätt, även om de själva inte är guds bästa barn om man säger så.



Utan att vara en expert på Woody Allen, men efter att ha sett en hel del av hans filmer så är det inte särskilt svårt att konstatera att jag föredrar filmerna där han kombinerar tyngre relationsdrama med lite humor. De rena komedierna är inte alltid så lyckade, men när det finns både djup, hjärta och hjärna blir det oftast som bäst. Även om denna inte är någon personlig favorit så är det inte heller bland de svagaste korten i hans stora samling. Får jag välja ser jag dock hellre om någon av hans lite muntrare filmer.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.5