Pat Garrett & Billy the Kid

Titel: Pat Garrett & Billy the Kid / Pat Garrett och Billy the Kid
Genre: Västern
Land: USA
År: 1973
Regi: Sam Peckinpah
I rollerna: James Coburn, Kris Kristofferson, Bob Dylan, Jason Robards

Handling: Året är 1881 i New Mexico. Pat Garrett, tidigare följeslagare och vän till den laglöse Billy the Kid, har blivit sheriff. Trots gammal vänskap så leder Pat uppbådet som skall fånga Billy the Kid - död eller levande.

Omdöme: Att detta är en Sam Peckinpah-regisserad film behöver man egentligen inte veta på förhand. Den innehåller redan tidigt flera av hans kännetecken och det är oftast ett skönt ställe (i filmens värld) att besöka. Lite synd kanske att filmen väljer att börja med efterspelet, fast istället gör det att filmen slutar när den ska.



Det hela handlar om Pat Garrett (James Coburn) och Billy the Kid (Kris Kristofferson), två gamla vänner som nu befinner sig på varsin sida om lagen. Pat har blivit sheriff och fått i uppdrag att plocka in Billy. Kall och dumdristig som Billy är struntar han i varningen Pat delar ut som ger honom chansen att fly när han fortfarande kan. Istället blir det en jakt som kommer lämna en hel del blodspår efter sig.



Om man börjar med vad som är negativt med filmen så är det egentligen två saker. Blodet har tyvärr fel färg, något som inte alls var ovanligt på den här tiden, inte minst i västernfilmer. Det stör väl mest till en början innan man vant sig, men det är fortfarande en detalj som förtar lite av realismen, och det är alltid synd. Sen är Kris Kristofferson inte den bästa skådespelaren man sett. Han var ju sångare från början och man hade gärna sett en bättre skådespelare i hans skor. Samtidigt gör han inte bort sig och är inte så dum som Billy the Kid.



Som vanligt i Peckinpahs filmer är det gott om bra actionscener med hans speciella stil och klippning. Det är givetvis en del slow-motion, även om det inte är lika mycket som i vissa av hans andra filmer. Man bjuds även på bra stunts som verkligen krävde sin man. Gillar man den här typen av västernfilmer med mycket pang-pang och där man går rakt på sak så gillar man nog det här. Vill man ha en djup och långdragen berättelse hittar man det inte direkt här.



Är det något som gör den här västernfilmen lite annorlunda så är det utan tvekan dess musik. Bob Dylan står för den samtidigt som han har en biroll som den mystiske Alias. Det var Kristofferson som tog in Dylan för att skriva titellåten, men till slut skrev han flera låtar och fick alltså en biroll i filmen. Till en början var jag lite tveksam till karaktären, men efter ett tag blir han ett trevligt inslag.

Men tillbaka till hans musik som ger filmen en annorlunda atmosfär redan från början. En av favoritscenerna kommer också när Dylans numera klassiska låt "Knockin' on Heaven's Door" spelas, en av låtarna han skrev specifikt till filmen.



Om man läser lite om filminspelningen och efterarbetet upptäcker man att det var en problemfylld produktion. Filmbolaget la sig i och var inte nöjda med hur Peckinpah hanterade det hela. Han var en notorisk alkoholist och hade svårt att komma överens med inte minst filmens producent. Filmen gick över budget och studion valde att klippa om filmen efter sin vision. Detta gjorde att filmen blev allt annat än kritikerrosad när den kom.

Peckinpah hade dock en egen version av filmen som man år 1988 släppte som hans "originalversion" (dock orestaurerad och utan några av Dylans låtar). År 2005, alltså över 30 år efter filmens premiär, kom äntligen en restaurerad version. Den har ett annat slut än Peckinpahs 1988-version, men precis som "originalversionen" har den hyllats. Filmen ses numera som lite av ett mästerverk, lite i samma anda som Peckinpahs mest kända och hyllade film The Wild Bunch (1969).



4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.4