The Last Picture Show

Titel: The Last Picture Show / Den sista föreställningen
Genre: Drama
Land: USA
År: 1971
Regi: Peter Bogdanovich
I rollerna: Timothy Bottoms, Jeff Bridges, Cybill Shepherd, Ellen Burstyn, Cloris Leachman, Ben Johnson

Handling: En liten avfolkningsstad i Texas vid början av 50-talet. Två kompisar ska snart ta studenten och söka sin framtid från gränslandet mellan barndomen och vuxenvärlden.

Omdöme: En del filmer agerar som tidsdokument över perioden då de gjordes. Andra lyckas fånga en helt annan tidsperiod. Så är det i det här fallet där man i svartvitt foto kastas in i en liten stad i Texas i början av 50-talet. Att gå från att vara en skolungdom till att bli en arbetande vuxen är inte alltid en dans på rosor. Vare sig man pratar om nutid, 50-tal eller 70-tal. Vissa saker är sig lika...



De bästa vännerna Sonny (Timothy Bottoms) och Duane (Jeff Bridges) är med sina flickvänner i den lilla småstaden. Sonny har varit ihop med sin tjej i ett år, men att de inte gillar varandra särskilt mycket är uppenbart. Situationen är ohållbar och Sonny gör snart slut. Duane är å andra sidan ihop med stadens "enda vackra tjej", rikemansdottern Jacy (Cybill Shepherd). Sonny är givetvis också förtjust i henne, men hon är ju ihop med hans bästa vän. Istället förs hans blickar till oanat håll när han en dag blir ombedd att skjutsa sin tränares hustru.



Denna till synes lilla film blev en riktig Oscars- och tittarfavorit. Den fick hela åtta Oscarsnomineringar varav den vann två, för bästa manliga biroll (Ben Johnson) och kvinnliga biroll (Cloris Leachman). Lite fundersam till den manliga birollsvinsten då han egentligen bara hade en scen med lite mer dialog. Cloris Leachman i rollen som Ruth är dock kanske filmens intressantaste karaktär, vilket hon givetvis bidrog till.



Att det här utspelar sig på 50-talet slår man fast ganska omgående. Filmens soundtrack består av jukebox-titlar som fyller hela filmen. De går nästan i ett och skapar på egen hand den där känslan av 50-tal. Kanske inte alltid låtar som jag personligen uppskattar, men de fyller sitt syfte. Det svartvita fotot bidrar också till mycket av 50-tals känslan. Utan tvekan rätt val.



Det är inget snack om att att detta är en "coming of age" historia. Det är inte alltid en solskenshistoria, långt därifrån. Huvudpersonen Sonny får genomlida en hel del smärta under månaderna historien utspelar sig på. Allt finns egentligen på plats för att skapa starka känslor, men riktigt så blir det inte. Åtminstone inte under den andra halvan då jag tycker filmen inte riktigt lyckas engagera som den borde göra. Något saknas.



Något jag inte visste är att det kom en uppföljare vid namn Texasville (1990). Varför nämna detta? Jo, Peter Bogdanovich regisserade än en gång. Precis som med detta original baserades filmen på en bok av Larry McMurtry. Man lyckades få med de flesta skådespelarna som var med här och filmen utspelar sig runt 30 år efter den första historien.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 8.1

---

Denna dag har jag sällskap av Sofia som också skrivit om filmen.