Vi är bäst!

Titel: Vi är bäst! / We Are the Best!
Genre: Drama
Land: Sverige/Danmark
År: 2013
Regi: Lukas Moodysson
I rollerna: Mira Barkhammar, Mira Grosin, Liv LeMoyne, David Dencik

Handling: Stockholm 1982. En film om Bobo, Klara och Hedvig. Tre tjejer som är i tidiga tonåren. De är modiga och tuffa, starka och svaga, förvirrade och knasiga. De får klara sig själva alldeles för tidigt. Värmer fiskpinnar i brödrosten när mamma är på krogen. Startar ett punkband utan att ha instrument att spela på, trots att alla säger att punken är död.

Omdöme: När historien drar igång får vi lära känna Bobo (Mira Barkhammar) och Klara (Mira Grosin), två unga punktjejer i Stockholm 1982. De ses som udda och har bara varandra som vänner. De tycker föräldrarna är dumma i huvudet och alla i skolan ser konstigt på dem. Så kommer de på idén att starta ett punkband tillsammans. Problemet är bara att de båda är omusikaliska och inte kan spela något instrument. Kan Hedvig (Liv LeMoyne), en kristen gitarrspelande blond tjej på deras skola bli räddningen?



Under filmens första halvtimme får man följa vännerna Bobo och Klara. Det är faktiskt smärtsamt att följa dem under denna halvtimme. Orsak? De spelas pinsamt dåligt av skådespelarna, karaktärerna är småjobbiga och de kan inte sjunga eller spela för fem öre. Det är nästan så det kryper i kroppen på en och man undrar vart det ska ta vägen. Ett riktigt bottennapp månne?



Så dyker Hedvig upp och balanserar upp det hela en aning. För Liv LeMoyne som Hedvig är det bästa med filmen, utan tvekan. Hon är den enda av de tre tjejerna som kan agera och känns äkta. Sen skadar det inte att hon både kan spela ett instrument (gitarr) och sjunger bra. Problemet är bara att hon hela tiden får kliva åt sidan. Det är trots allt en film om Bobo och Klara i första hand.



Eftersom filmen utspelar sig 1982 är det givetvis många detaljer som måste stämma för att det hela ska bli genuint. Här har man för det mesta lyckats med mjölkpaket, tandkrämstuber och diverse annat. Tyvärr infinner sig inte den rätta stämningen rent 80-talsmässigt. Dåligt är det inte, men här hade man helt klart kunnat göra mer. Det som är tydligast är dock det undermåliga skådespeleriet av de två tjejerna i huvudrollerna. Det blir ett för stort hinder som man inte riktigt kommer över under filmens gång, även om den tar sig från när Hedvig gör entré.

2 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 7.2

---



Filmen tog hem Tokyo Sakura Grand Prix för bästa film på Tokyos Filmfestival 2013.

Off Screen

Titel: Off Screen
Genre: Drama/Kriminalare/Thriller
Land: Holland/Belgien
År: 2005
Regi: Pieter Kuijpers
I rollerna: Jan Decleir, Jeroen Krabbé, Theu Boermans, Astrid Joosten

Handling: Den 11:e mars 2002 tog John R. säkerhetschefen och 17 andra som gisslan i Rembrandt-skyskrapan i Amsterdam. Hans mål var att varna befolkningen om en stor konspiration.

Omdöme: Den belgiske skådespelaren Jan Decleir hade jag tidigare sett övertyga i bl.a. De Zaak Alzheimer (2003) och Oscarsvinnaren Karakter (1997). Här spelar han huvudrollen som busschauffören John Voerman som en dag kliver in i en skyskrapa i Amsterdam, beväpnad med pistol och bomb, och tar människor som gisslan. Vad han vill är från början oklart.



Filmen blir inte till ett utpräglat kidnappningsdrama som man först tror. Istället kastas man med hjälp av tillbakablickar in i Johns liv, hans vardag innan denna dag. Vem är han egentligen och vad har fått honom att ta till denna extrema gärning? Vad som står klart ganska tidigt är att det har något att göra med elektronikföretaget Philips. Något med deras widescreen tv-apparater som får honom att agera.



John Voerman visar sig vara en ganska udda person. Han har kört buss i 36 års tid. Han är 59 år gammal och vill inte trappa ner, trots att han har rätt till det med full lön. Att köra buss är hans liv, hans passion. Men bara för att han är en busschaufför betyder inte att han är ointelligent. Problemet är bara som hans fru Elly säger att han tänker alldeles för mycket. Dessa tankar gör att han gör allt för att få kontakt med chefen för Sound and Vision på Philips, Gerard Wesselinck (Jeroen Krabbé).



När filmen rullar igång med första tillbakablicken och man får följa Jan Decleir i hans djupdykning i karaktären John, då känner man att det här kan bli något. Tankarna går inte minst till ett par franska filmer som t.ex. L'adversaire (2002). Men även om Decleir ger en fin prestation känns det som filmen saknar lite spets. Det tar lite för lång tid innan filmen kommer till poängen och vägen dit hade kunnat bjuda på mer. Dock är upplösningen till belåtenhet då den inte minst förklarar den lite konstiga stämningen/relationerna under tillbakablickarna.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.8

---



Filmen tilldelades Grand Prix des Amériques på filmfestivalen i Montreal där även Jan Decleir vann pris som bästa skådespelare.

Two Family House

Titel: Two Family House
Genre: Drama/Komedi/Romantik
Land: USA
År: 2000
Regi: Raymond De Felitta
I rollerna: Michael Rispoli, Kelly Macdonald, Kathrine Narducci, Kevin Conway

Handling: Året är 1956 och Buddy, en man med stora drömmar köper ett hus. Han planerar att bo på övervåningen med sin fru Estelle och på undervåningen ha en bar. Men så börjar problemen hopa sig över Buddy. De irländska hyresgästerna på övervåningen vägrar betala hyra och den irländska kvinnan väntar barn. Samtidigt minskar hans frus tilltro på Buddy för var dag som går.

Omdöme: Regissörens City Island (2009) var en varm, rolig och trevlig liten film. Givetvis blev man sugen på att se lite mer av Raymond De Felitta. Precis som i nämnda film är handlingen förlagd till en ö i New York-området. I det här fallet Staten Island där vår huvudperson år 1956 köper ett hus.



Berättelsen följer paret Buddy (Michael Rispoli) och Estelle Visalo (Kathrine Narducci), två typiska italienare med allt vad det innebär. Alla deras vänner är italienare och de bor hemma hos Estelles mamma. Men en dag får Buddy nog och köper ett hus på Staten Island. Det är ett tvåvåningshus för två familjer. Hyresgästerna på övervåningen, ett irländskt par har inte flyttat ut än. Eftersom Buddy vill göra om den ena våningen till bar, måste hyresgästerna flytta inom kort. Men så enkelt blir det inte.



Buddy lär känna Mary (Kelly Macdonald) under historiens gång. Hon är irländskan från övervåningen som tvingas flytta strax efter att ha fött sitt barn. Hon tror till en början att Buddy bara tycker synd om henne och därför söker kontakt med henne. Men i själva verket behöver han någon att prata med. Hans ragata till fru sedan elva år har en tendens att trycka ner honom och finns aldrig där för att stötta honom när han vill göra något av sitt liv, deras liv. Han är nämligen en lovande sångare med en del vettiga idéer.



Filmen börjar genast med den där typiska italienska värmen och humorn som är svår att stå emot. Det känns genast som att det här kan bli en mysig liten film. Utan särskilt många kända ansikten rullar det hela sedan på, men når inga direkta höjder. Den har ändå något, en värme och en på sitt sätt fin liten historia. Det är svårt att säga att någon karaktär gör allt rätt eller fel. Istället blir det Buddy som struntar i vad som är rätt och fel, vad andra tycker och istället går efter sitt hjärta. Filmen blir lite egen och det kan man inte klaga på.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.3

---



Vann Audience Award på Sundance Filmfestival år 2000 före en klassfilm lite av samma slag, nämligen You Can Count on Me (2000).

Stestí / Something Like Happiness

Titel: Stastí / Something Like Happiness
Genre: Drama
Land: Tjeckien/Tyskland
År: 2005
Regi: Bohdan Sláma
I rollerna: Pavel Liska, Tatiana Vilhelmová, Bolek Polívka, Anna Geislerová

Handling: I en sliten industristad i norra Tjeckien lever en grupp människor med nitlotter från det nykapitalistiska samhället. Alla söker lyckan: arbetslöse Toník flyttar in hos sin faster i en förfallen kåk på landsbygden; Monika vill följa efter sin pojkvän till USA, men tvekar när kompisen Dashas psykiska ohälsa gör att hon inte längre kan ta hand om sina två barn.

Omdöme: Efter att ha sett Venkovský ucitel / The Country Teacher (2008) av regissören Bohdan Sláma på Stockholm Filmfestival la jag hans namn på minnet. Denna film kom innan den och var Tjeckiens Oscarsbidrag. Man har även samma huvudrollsinnehavare i Pavel Liska och i båda fallen utspelar sig handlingen utanför den glamorösa innerstaden.



Historien följer tre familjer som alla bor i samma höghus. Det är den snälle men arbetslöse Toník (Pavel Liska) som ofta besöker sina föräldrar som bor i huset. Han själv bor i sin fasters slitna hus som han hjälper henne rusta upp. Monika (Tatiana Vilhelmová) som jobbar på en stormarknad bor hemma hos sina föräldrar i höghuset. Hennes pojkvän har åkt till USA där han fått ett jobb. Och så är det den ensamstående mamman Dasha (Anna Geislerová) som bor med sina två små söner. Hennes mentala hälsa visar sig bli obehaglig för alla, men för även ihop barndomsvännerna Toník och Monika.



Filmen börjar smått gemytligt, om det nu är rätt ord i sammanhanget. Man sitter åtminstone med ett leende på läpparna då det hela är en inblick i några vanliga människors vardag. Det är långt ifrån Hollywood med allt vad det innebär. Skådespelarna ser ordinära ut, det är inga direkta snyggingar, men det gör det också mer realistiskt. Sen är händelseförloppet sådant att man lätt känner för karaktärerna. När den psyksjuka Dasha förlorar greppet totalt blir det obehagligt, precis som det ska vara. Som tur är har man Toník, Monika, deras föräldrar och fastern som ger tittaren lite stabilitet.



Det är genomgående bra skådespeleri av samtliga inblandade, även barnen. I deras fall blir det på sina håll nästan för realistiskt när de uppenbarligen inte spelar utan börjar gråta på riktigt. Diskbänksrealism kanske man ska kalla det för. Det må inte alltid vara vackert att titta på, men det känns genuint och det är precis vad filmen vill åstadkomma.



I jämförelse med regissörens andra film så är denna kanske inte svagare, men lite annorlunda. Det blir lite för deppigt på sina håll och man har en liten svacka ungefär halvvägs in runt julafton då det mesta börjar spåra ur. Fast det finns ändå ett ljus i slutet av tunneln och det blir aldrig becksvart vilket ändå känns skönt. Toník och Monica är två bra karaktärer och människor så det är självklart att man blir lite extra engagerad i deras öden. En film som växer på en med tiden.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.2

---



Filmen vann Golden Seashell på San Sebastiáns Filmfestival 2005 och dessutom vann Anna Geislerová pris för bästa skådespelerska. Detta var bara två av flera priser filmen kom att vinna på diverse festivaler.

Sherrybaby

Titel: Sherrybaby
Genre: Drama
Land: USA
År: 2006
Regi: Laurie Collyer
I rollerna: Maggie Gyllenhaal, Ryan Simpkins, Giancarlo Esposito, Danny Trejo

Handling: Efter en fängelsedom för drogrelaterade brott stiger Sherry Swanson ut i världen med nya ögon. Som 16-åring födde hon ett barn, Alexis, som växt upp och lever tillsammans med Sherrys bror Bobby och hans hustru Lynette. Nu vill Sherry ta del av sin dotters liv igen. Men den instabila mamman vandrar på ostadig mark - minsta felsteg hotar att rasera den sköra tillvaron för Sherry vars mentalitet stagnerat i det tonårsliv hon en gång lämnade utanför fängelsemurarna.

Omdöme: Detta var en film jag inte minst hörde talas om under Stockholm Filmfestival då filmen och Maggie Gyllenhaal fick fina lovord och priser. Det är en historia om Sherry (Gyllenhaal) som precis lämnat fängelset och ser fram emot att få ordning på sitt liv, fortsätta vara drogfri och inte minst få vara med sin dotter Alexis (Ryan Simpkins). Dottern har bott hos hennes bror och hans fru, och de har blivit väldigt fästa vid henne och hon i dem.



Sherry upptäcker ganska omgående att livet på utsidan inte är någon dans på rosor. Hon måste bo på ett hem med andra nysläppta fångar, träffa sin övervakare och skaffa jobb. Inget går smärtfritt. Hon får genast en fiende på hemmet, övervakaren kör hårt med henne och för att få ett jobb hon kan tänka sig att hålla på med krävs det att hon utför vissa "tjänster".



Vad som slår mig tidigt, eller åtminstone under filmens första halva är att det i princip endast är Maggie Gyllenhaal som bär upp filmen. Det är inte dåligt, men det leder inte direkt någonvart. Det stannar också upp en del halvvägs in när filmen står och väger. Vad ska hon göra med sin dotter? Ska hon ta tag i sitt liv eller förlora greppet än en gång, och för alltid? Här vänder filmen tack och lov och blir bara bättre.



Det känns som Gyllenhaal under den andra halvan får hjälp med det mesta för att det här ska bli en bra och gripande historia. Hur det ska gå är långt ifrån säkert och det är precis så en sån här film ska utveckla sig. Ett felsteg och det kan vara det sista hon ser av sin dotter.



Hennes relation till Dean (Danny Trejo), som hon träffar på ett AA-möte är en ljusglimt som jag gillar. Den utvecklas också till något mer än vad man först hade trott. Likväl är hennes relation till sin far klart intressant och ger svar på vad som kan ha gått snett. Denna bit tycker jag för övrigt att man behandlar precis lagom och på ett slående sätt. Det är mycket som klarnar efter en scen mellan dem och blir lite av vändpunkten för henne och filmen.



Utan tvekan är det här Maggie Gyllenhaals film och riktigt bra är hon också. Det hade lätt kunnat bli en massa skrikande och för mycket misär för henne som den white trash-tjej Sherry är. Istället balanserar hon hela tiden på gränsen vilket gör det klart intressantare. Man känner för Sherry även om hon är allt annat än en perfekt människa eller lämplig mor till sin dotter. På det stora hela en givande liten film och en typisk festivalfavorit av en anledning, även om den hade vunnit på att vara jämnare.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.7

---



Filmen vann Grand Prix Crystal Globe på Karlovy Varys Filmfestival 2006 för bästa film. Dessutom fick Maggie Gyllenhaal pris för bästa skådespelerska. Hon nominerades även till en Golden Globe för rollen.

Även på Stockholms Filmfestival belönades den med Bronshästen för bästa film och Gyllenhaal vann för bästa skådespelerska.

Bella

Titel: Bella
Genre: Drama/Romantik
Land: USA/Mexiko
År: 2006
Regi: Alejandro Monteverde
I rollerna: Eduardo Verástegui, Tammy Blanchard, Manny Perez, Jaime Tirelli

Handling: Förr eller senare kommer vi alla möta ett oundvikligt ögonblick som kommer att ändra våra liv för evigt. Om det inte har hänt än... kommer det hända. Bella är en kärlekshistoria om hur en dag i New York City förändrar tre människor för alltid.

Omdöme: José (Eduardo Verástegui) har framtiden för sig. Han har precis skrivit ett proffskontrakt med ett fotbollslag i New York. Men något händer som gör att han några år senare arbetar som kock på sin bror Mannys (Manny Perez) restaurang. Han har låtit håret och skägget växa ut ordentligt och verkar inte bry sig nämnvärt om tillvaron. Han ser nu ut som en blandning mellan Jesus och Steven Seagal (speciellt i kockjackan). Men så ser han hur Manny sparkar servitrisen Nina (Tammy Blanchard) utan att ta reda på varför hon är sen. José följer efter henne och det visar sig att hon precis fått reda på att hon är gravid.



José och Nina spenderar nu resten av dagen i New York och åker fram mot kvällen ut till hans föräldrar. Under tiden pratar de om sina liv och kommer varandra nära. Josés bror Manny tar det hela hårt att hans bror lämnat honom i sticket. Men José vänder på det hela och förklarar hur det ligger till med Nina. José tänker vara där för Nina samtidigt som hon hjälper honom att läka de sår han har kvar från den där dagen då allt förändrades.



Man kan enkelt dela in filmen i tre delar, tre halvtimmar. Den första halvtimmen är filmen i rörelse. José och Nina rör sig runt New York och man får lära känna dem lite lätt. Den andra halvtimmen stannar filmen upp när de två kommer till hans föräldrar och stannar för middag. Den sista halvtimmen kommer filmen åter igång när de lämnar föräldrarna och är i rörelse igen.



En ganska typisk festivalfilm som är småtrevlig och på sina håll både gripande och mysig. Med svackan under filmens mittdel blir det dock svårt att verkligen fångas av Josés och Ninas historia. Visst utvecklas det hela tiden och man får reda på mer om dem även hos föräldrarna, men filmen stannar trots allt upp lite för länge. Budskapet är dock fint och filmen har tillräckligt för att bli sevärd. Den har inga direkta svagheter, men inte heller några jättestyrkor.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.4

---



Filmen vann People's Choice Award på Torontos Filmfestival 2006. Det är festivalens mest prestigefyllda utmärkelse, framröstad av publiken.

The Contender

Titel: The Contender
Genre: Drama
Land: USA/Tyskland/Storbritannien
År: 2000
Regi: Rod Lurie
I rollerna: Jeff Bridges, Joan Allen, Gary Oldman, Sam Elliott, Christian Slater, William Petersen, Philip Baker Hall

Handling: Efter att USA:s vicepresident plötsligt avlidit är president Jackson Evans angelägen om att snabbt tillsätta posten. Den ledande kandidaten är guvernören Jack Hathaway, som nyligen blivit nationalhjälte efter att med risk för sitt eget liv försökt rädda livet på en kvinna efter en bilolycka. Utmanaren är Laine Hanson, en kontroversiell kvinnlig senator som är ateist och talar sig varm för aborträtten. Presidenten ser mer än gärna att han blir den förste som får en kvinnlig vicepresident vid sin sida, men Shelly Runyon som sköter utredningen ser en gyllene chans att ge igen på presidenten för en tidigare händelse och slakta hans kandidat offentligt.

Omdöme: Detta var en film jag hade sett tidigare och gärna ville återvända till. Ett bra politiskt drama är relativt sällsynt, än mer sällsynt är det att hitta en film som berättar en välbalanserad historia. I det här fallet har man en regissör som även skrivit manuset, Rod Lurie som var filmkritiker innan han blev regissör. Detta var hans andra långfilm och lite intressant är att hans debutfilm Deterrence (1999) även den handlade om politik och den amerikanske presidenten.



Vad man får är en ganska typisk, och härligt intrigfylld historia för de som gillar sånt. Presidenten Jackson Evans (Jeff Bridges) tillsammans med stabschefen Kermit Newman (Sam Elliott) vill helst se att den kvinnliga senatorn Laine Hanson (Joan Allen) blir den nya vicepresidenten. Detta trots att guvernören Jack Hathaway (William Petersen) ses som favorit och mest lämpad för posten, speciellt efter att han uppmärksammats för sin heroiska insats vid en svår bilolycka. Innan Laine Hanson kan tillsättas som vicepresident måste en utredning göras. Den sköter Shelly Runyon (Gary Oldman) som inte bara tycker Laine Hanson är olämplig för posten, han har även en oplockad gås med presidenten sedan tidigare.



Filmen kan delas in i tre faser. Den första introducerar mest de olika karaktärerna och sätter upp premissen för tittaren. Man förstår snabbt att Laine Hanson inte kommer få det lätt när Shelly Runyon ska grilla henne. Detta är den andra fasen när själva utredningen och förhören tar fart. Det är också här filmen blir som mest intensiv och klart bäst. Under denna fas håller man på att få till ett riktigt fint politiskt drama med allt vad det innebär (ingen spelar enligt reglerna). Tyvärr har man under den sista avslutande fasen valt att välja sida och även trovärdigheten i storyn sjunker drastiskt. Det känns som någon sticker hål på en ballong. Allt som byggts upp är som bortblåst.



Vad som gör det hela extra synd är att man bjuds på några riktigt fina prestationer. Jeff Bridges och Joan Allen blev Oscarsnominerade för sina prestationer. Här tycker jag inte minst Joan Allen övertygar och gör en klockren insats som hårt ansatt senator, även om hennes karaktärs värderingar inte alltid är trovärdiga. Men det är en annan sak. Sen är Sam Elliott (för ovanlighetens skull utan mustasch) och hans karaktär Kermit (alltid gillat det namnet) klart bra. Kermit säger nämligen precis som det är, rakt på sak hela tiden.



Den mest minnesvärda är dock så klart Gary Oldman som den skönt besatte ordföranden för utredningen. Det är givetvis en bra roll att spela, men han gör mer än vad som krävs med karaktären. Inte så konstigt att Oldman kritiserade filmstudion för att ha ändrat ton och valt sida under filmens efterarbete. Detta är något som utan tvekan sänker filmen från att vara en potentiell vinnare till att bli ett misslyckat tillfälle.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.0