tisdag 7 oktober 2014

High Fidelity



Titel: High Fidelity
Genre: Komedi/Drama/Romantik
Land: USA/Storbritannien
År: 2000
Regi: Stephen Frears
I rollerna: John Cusack, Iben Hjelje, Jack Black, Todd Luiso, Catherine Zeta-Jones, Tim Robbins

Handling: Rob Gordon äger en skivaffär på fallrepet i Chicago där han säljer musik på det gammalmodiga sättet - på vinyl. Han är en självlärd musikentusiast som tillbringar sina dagar i skivbutiken Championship Vinyl med sina två anställda, Dick och Barry. Även om de är levande uppslagsverk när det gäller popmusik, har koll på allt som gäller musikvärlden och gör fem-i-topplistor över sina favoritlåtar baserade på olika kriterier, är de värdelösa på att hjälpa Rob när hans flickvän Laura lämnar honom. Medan Rob försöker komma till klarhet över sina misslyckade försök att få kärlek och lycka, upptäcker han att han mot sin vilja dras in i vuxenvärlden.

Omdöme: Det är en skön känsla när man känner för en viss typ av film och kommer att tänka på en man inte sett på hur länge som helst. När den sen visar sig vara minst lika bra, om inte bättre än vad man mindes den som, ja då kan man känna sig nöjd. Så var fallet med denna film. En film jag aldrig räknat som någon favorit, men ändå tyckte var bra.



I grunden har man en ganska simpel historia om en man som försöker komma till insikt med varför hans senaste flickvän gjort slut och varför han inte kan vara nöjd med det han har. Men på det hela har man inte bara en utan två twists. Den ena är att Rob (John Cusack) är en musikälskare och driver en liten vinylaffär i Chicago. Genom musiken kan han känna och berätta hur han känner. Den andra är hur han berättar historien för tittaren. Genom att tala direkt till tittaren. Ett smart grepp som gör det lite annorlunda mot resten, och lite mer personligt för den som tittar.



Som de flesta andra gillar jag musik. Med det sagt är musiken som tas upp här inget jag känner mig hemma med. Däremot känner man igen sig som filmälskare och kan på så vis associera till huvudkaraktären. Drömmen hade givetvis varit att filmen handlade om film istället för musik. Då hade igenkänningsfaktorn varit desto högre, men i det här fallet funkar musik bättre i många avseenden.



Det jag fastnar för med filmen är inte dess musik, inte dess skådespelare, utan manuset. Det är ett välskrivet och dialogdrivet manus som aldrig hamnar i någon svacka och hela tiden känns fräscht. Många filmer av det här slaget där en karaktär leder en genom berättelsen kan bli för överambitiös. Här blir det nästan som en filmdagbok där man går igenom allt med Rob.



En sak som slår mig är att Rob egentligen inte är någon helyllekille. Det är han också medveten om och erkänner. Hade han inte gjort det hade man nog haft svårare att ta till sig karaktären och händelseförloppet. Nu är liksom alla med på det och det är väl lite det han försöker åtgärda - att bli en bättre person och hitta sig själv innan han kan göra någon annan lycklig, i det här fallet sin ex-flickvän Laura.



Ok, när man skriver om den här filmen är det givet att man måste dra till med en topp fem-lista. Tänkte först göra en med de fem bästa karaktärerna i filmen, men det blir istället med de fem värsta personerna/karaktärerna sett ur Robs ögon. Så här kommer den:

1. Ian Raymond - Given etta. Vilken jobbig typ och inte blir det bättre av att Tim Robbins spelar honom.

2. Kevin Bannister - Killen som stal Robs första flickvän när han var 14 år. Det satte sina spår.

3. Sarah Kendrew - Psykfallet som han en gång var ihop med. Håll dig borta!

4. Charlie Nicholson - Kanske vackrast av Robs ex, men utan själ (spelad av Catherine Zeta-Jones).

5. Barry - Ok, det är hans "buddy" och visar sig till slut inte vara så pjåkig, men han kan aldrig hålla tyst och går ständigt Rob på nerverna.



4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5 alt. 8.0
IMDb: 7.6

6 kommentarer:

  1. Läste boken som jag gillade. Filmen hade varit bra om inte asjobbiga Jack Black hade varit med - han har en förmåga att förinta alla filmer han är med i.

    SvaraRadera
    Svar
    1. filmitch: Har inte läst boken, men kan tänka mig att den är bra.

      Sant, Jack Black är inte någon favorit och han är på gränsen att förstöra filmen för mig under långa stunder. Men på något sätt accepterar jag honom och hans karaktär, precis som Cusacks karaktär gör - trots att det borde vara omöjligt ;)

      Radera
  2. Jag som inte har så mycket emot Black tycker att den här är tokcharmig. Iben är jättebra och Blacks avslutade sång sålde in filmen till 100% hos mig

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sofia: Tycker alla är bra castade och jag håller med om att Black vinner över en mot slutet.

      Radera
  3. En favoritfilm, men ännu bättre bok. Just när jag läste boken råkade jag ut för något liknande som Rob i kärlekslivet. Mitt liv följde boken steg för steg (jag hatar "Ian") och det kändes magisk. Tyvärr skilde sig verkligheten mot fiktionen mot slutet av berättelsen, den ena en krass realitet, den andra en magisk saga...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Henke: Kan förstå att det blir extra personligt när man går igenom något liknande under tiden som man läser boken/ser filmen. Antar att det är bitterljuva minnen som dyker upp varje gång du tänker på filmen...

      Radera