The Contender

Titel: The Contender
Genre: Drama
Land: USA/Tyskland/Storbritannien
År: 2000
Regi: Rod Lurie
I rollerna: Jeff Bridges, Joan Allen, Gary Oldman, Sam Elliott, Christian Slater, William Petersen, Philip Baker Hall

Handling: Efter att USA:s vicepresident plötsligt avlidit är president Jackson Evans angelägen om att snabbt tillsätta posten. Den ledande kandidaten är guvernören Jack Hathaway, som nyligen blivit nationalhjälte efter att med risk för sitt eget liv försökt rädda livet på en kvinna efter en bilolycka. Utmanaren är Laine Hanson, en kontroversiell kvinnlig senator som är ateist och talar sig varm för aborträtten. Presidenten ser mer än gärna att han blir den förste som får en kvinnlig vicepresident vid sin sida, men Shelly Runyon som sköter utredningen ser en gyllene chans att ge igen på presidenten för en tidigare händelse och slakta hans kandidat offentligt.

Omdöme: Detta var en film jag hade sett tidigare och gärna ville återvända till. Ett bra politiskt drama är relativt sällsynt, än mer sällsynt är det att hitta en film som berättar en välbalanserad historia. I det här fallet har man en regissör som även skrivit manuset, Rod Lurie som var filmkritiker innan han blev regissör. Detta var hans andra långfilm och lite intressant är att hans debutfilm Deterrence (1999) även den handlade om politik och den amerikanske presidenten.



Vad man får är en ganska typisk, och härligt intrigfylld historia för de som gillar sånt. Presidenten Jackson Evans (Jeff Bridges) tillsammans med stabschefen Kermit Newman (Sam Elliott) vill helst se att den kvinnliga senatorn Laine Hanson (Joan Allen) blir den nya vicepresidenten. Detta trots att guvernören Jack Hathaway (William Petersen) ses som favorit och mest lämpad för posten, speciellt efter att han uppmärksammats för sin heroiska insats vid en svår bilolycka. Innan Laine Hanson kan tillsättas som vicepresident måste en utredning göras. Den sköter Shelly Runyon (Gary Oldman) som inte bara tycker Laine Hanson är olämplig för posten, han har även en oplockad gås med presidenten sedan tidigare.



Filmen kan delas in i tre faser. Den första introducerar mest de olika karaktärerna och sätter upp premissen för tittaren. Man förstår snabbt att Laine Hanson inte kommer få det lätt när Shelly Runyon ska grilla henne. Detta är den andra fasen när själva utredningen och förhören tar fart. Det är också här filmen blir som mest intensiv och klart bäst. Under denna fas håller man på att få till ett riktigt fint politiskt drama med allt vad det innebär (ingen spelar enligt reglerna). Tyvärr har man under den sista avslutande fasen valt att välja sida och även trovärdigheten i storyn sjunker drastiskt. Det känns som någon sticker hål på en ballong. Allt som byggts upp är som bortblåst.



Vad som gör det hela extra synd är att man bjuds på några riktigt fina prestationer. Jeff Bridges och Joan Allen blev Oscarsnominerade för sina prestationer. Här tycker jag inte minst Joan Allen övertygar och gör en klockren insats som hårt ansatt senator, även om hennes karaktärs värderingar inte alltid är trovärdiga. Men det är en annan sak. Sen är Sam Elliott (för ovanlighetens skull utan mustasch) och hans karaktär Kermit (alltid gillat det namnet) klart bra. Kermit säger nämligen precis som det är, rakt på sak hela tiden.



Den mest minnesvärda är dock så klart Gary Oldman som den skönt besatte ordföranden för utredningen. Det är givetvis en bra roll att spela, men han gör mer än vad som krävs med karaktären. Inte så konstigt att Oldman kritiserade filmstudion för att ha ändrat ton och valt sida under filmens efterarbete. Detta är något som utan tvekan sänker filmen från att vara en potentiell vinnare till att bli ett misslyckat tillfälle.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.0