Analyze This

Titel: Analyze This / Analysera mera
Genre: Komedi
Land: USA/Australien
År: 1999
Regi: Harold Ramis
I rollerna: Robert De Niro, Billy Crystal, Joe Viterelli, Chazz Palminteri, Lisa Kudrow

Handling: Ben Sobel är en psykiatriker som efter en bilkrock med maffiabossen Paul Vittis närmaste man hamnar i knipa. Vitti behöver hjälp med sina inre problem och plötsligt har Bens lugna arbete som familjeterapeut fått extra krydda genom att en nyckfull maffiaboss sällar sig till hans patientskara.

Omdöme: En maffiakomedi är inget nytt. Det har gjorts flera gånger med blandat resultat, oftast inte så lyckat. Ska man göra en film i genren ska man göra det ordentligt. Här har man tagit in ett gäng kända ansikten från diverse maffiafilmer och parat ihop Robert De Niro med Billy Crystal. En lyckad kombination som blev en kassasuccé och ledde till en uppföljare år 2002.



Även om det tyngsta namnet är Robert De Niro och han funkar bra som maffiabossen Paul Vitti, är det nog ändå Billy Crystal som psykiatrikern Ben Sobel och Joe Viterelli i rollen som Vittis storväxte bodyguard Jelly som är bäst. De båda bjuder på mest av humorn, även om De Niro också bidrar med en hel del. Däremot vad jag inte gillar med hans prestation är när han ska gråta. Det känns tillgjort, lite billigt.



Det jag gillar med filmen är att den håller en ganska jämn nivå från början till slut. Många gånger faller en sån här film eller en komedi överhuvudtaget på att det blir upprepande eller att man vill för mycket. Här rullar det på fint och man bjuds på bra humor och skämt mest hela tiden. Man driver med maffiatyperna, men inte för mycket. Och Crystals karaktär blir en skön balans mellan den "vanliga" världen och maffiavärlden. Klart sevärd komedi och man förstår varför det blev en publiksuccé.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.7

Predestination

Titel: Predestination
Genre: Sci-Fi/Thriller
Land: Australien
År: 2014
Regi: Michael & Peter Spierig
I rollerna: Ethan Hawke, Sarah Snook, Noah Taylor, Elise Jansen

Handling: En hemlig agent som reser i tiden måste på sitt sista uppdrag försöka hitta massmördaren som alltid kommit undan.

Omdöme: När jag såg bröderna Spierigs första film Undead (2003) bjöds man på en underhållande zombie-rulle med en del skön humor (trots att det är långt ifrån min favoritgenre). Vet inte hur den skulle stå sig idag, men då funkade den. När sen deras andra film Daybreakers (2009) kom med Ethan Hawke, var man lite förväntansfull, inte minst då trailern inte alls var dum. Men det blev lite av en besvikelse med för mycket halvdåliga effekter.



I denna film har man åter Ethan Hawke i huvudrollen och bjuds på sci-fi med tidsresor, eller tidshopp. Under filmens gång får man reda på att man maximalt kan resa 53 år framåt eller bakåt i tiden från år 0 då tidsmaskinen uppfanns, vilket var 1981. Hawke spelar en agent som under ett uppdrag jobbar som bartender i 1970-talets New York. Där träffar han en man, eller är det en kvinna? Denna person (Sarah Snook) berättar sitt livs historia för honom innan han tar med denna person på en tidsresa.



Ok, det hela inleds med att man får se agenten jobba, jaga en massmördare som dödar en stor skala folk med bomber. Så här hade jag förväntat mig att stora delar av filmen skulle vara. Istället berättas storyn av Sarah Snooks karaktär som ger oss en bakgrund. Något temposvagt kanske, men det ger filmen dess djup som är viktigt för att det hela ska kunna funka. När sedan tidsresandet drar igång höjs tempot och då gäller det att hänga med i hoppen och storyn.



Det är lite svårt att avgöra om filmen har något eller om den misslyckas att vara bättre än den är. Det känns lite rörigt i berättandet på sina håll vilket gör att åtminstone jag inte får ut full effekt av upplösningen. Å andra sidan förstår jag ungefär hur det ligger till. Känns bara som man hade kunnat göra det bättre. Det är inte en helt enkel historia att berätta då den har ett upplägg (utan att gå in på detaljer) som per automatik gör det lite rörigt. Intressant, helt klart. Och jag tycker tidsresandet/hoppen funkar bra. Enkelt, men effektivt. Lite som i Looper (2012).



Avslutningsvis lite om skådespelarna. Ethan Hawke funkar bra i dessa lite mindre filmer och även om han inte får någon direkt tyngd att jobba med så gör han vad han ska. Sarah Snook var en ny bekantskap, men utan tvekan stabil. Väldigt lik Emma Stone under vissa partier. Men när hon spelar man fanns likheter med en ung Leonardo DiCaprio. Sen har man Noah Taylor i rollen som uppdragsgivaren Mr. Robertson. Även han stabil och bra. Men precis som med Snook såg jag likheter med en annan skådespelare - duktige australiensaren Ben Mendelsohn. Var helt övertygad om att det var han. Utan tvekan lika som bär.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.5

Decennier: Dags för 80-talet

Det glada 80-talet brukar det kallas för. Ett decennium jag gillar väldigt mycket och är uppväxt med. Det kom väldigt många bra filmer och 80-tals känslan är i många fall oslagbar. Den gör på egen hand att det är just 80-tals filmer som jag ser om allra mest.

När det kommer till temat Decennier är det lite knepigt. Det känns som man sett det mesta av det bästa. Men riktigt så är det så klart inte. Man har missat en del och främst är det sådant man varit lite osäker på. Därför blir det med spänning jag tar mig an många av filmerna. Långt ifrån alla kommer vara välkända storfilmer, men några sådana kommer också dyka upp. Inte minst kommer en av de stora familjefilmerna ses som är "ett måste".

Till det lägger jag ett par filmer jag tidigare sett, men som jag gärna ville passa på att se om. Det är främst lite mer kända filmer och några av dessa kommer vara härliga att se om.

De fyra gemensamma filmerna som valts ut för 80-talet är långt ifrån mainstream eller de riktigt kända titlarna. Men det gör det också lite spännande. Vad kommer vi egentligen tycka om dessa lite mer okända filmer?

De fyra gemensamma filmerna för december månad (varje fredag) är:


5/12 - Where the Buffalo Roam (1980)
Bill Murray goes bananas, krökar och röker på.


12/12 - My Dinner with Andre (1981)
Två vänner träffas över en middag och filosoferar.


19/12 - Fitzcarraldo (1982)
Galne Klaus Kinski i samarbete med Werner Herzog.


26/12 - Fandango (1985)
Coming of age-film med ung Kevin Costner i spetsen.


Sammanlagt blir det runt 20 filmer för egen del, vilket betyder att en 80-tals film kommer dyka upp varje dag mellan onsdag-söndag under december månad.

Vi har detta decennium trevligt nog även med oss Jojjenito, Fiffi och Sofia som kommer att se och skriva om de fyra gemensamma filmerna.

Sist men inte minst, hoppa över till Henke för att läsa hans 80-tals intro.

White Water Summer

Titel: White Water Summer / I vildmarkens våld
Genre: Äventyr/Drama
Land: USA
År: 1987
Regi: Jeff Bleckner
I rollerna: Kevin Bacon, Sean Astin, Jonathan Ward, K.C. Martel

Handling: Den äventyrlige och friluftsvana Vic tar med sig fyra tonåringar ut på en vildmarkstur i Sierra Nevada, för att de ska få uppleva naturen och lära sig mer om både den och om sig själva. Men i sin iver kräver Vic för mycket av killarna...

Omdöme: När jag började titta på den här filmen visste jag inte vilken typ av film det skulle vara. Skulle det vara mer av ett barnäventyr likt The Goonies (1985) eller något mer vuxet. Skönt nog visar det sig vara en mer vuxen film. En film där en äldre guide och fyra tonårskillar tar sig från "tryggheten" hemma i storstadsdjungeln till mer avlägsna platser.



Guiden Vic (Kevin Bacon) har tidigare erfarenhet från platsen de besöker. Denna sommar är de fyra killarna den tredje och sista gruppen. Två av killarna är lite äldre medan två är något yngre. En av de yngre killarna är Alan (Sean Astin) som inte direkt är sugen på att campa. Han är en intelligent unge, fast inte på ett jobbigt besserwissersätt. Han blir något utfryst av de övriga och får inte mycket gehör av Vic. Vic vill att alla ska lära sig att göra på hans sätt, på vildmarkssätt.



Det jag gillar med filmen är att den aldrig lämnar stigen den påbörjat sin resa på. Man bjuds på ett skönt äventyr som snarare är en coming of age-historia än en lättsam ungdomsfilm. Man har filmat allt på plats och inte i studio. Förutom Sierra Nevada har man filmat i Nya Zeeland och det har man fångat bra. Filmen är tillägnad filmens fotograf John Alcott som dog av en hjärtattack innan filmen hade premiär. Han var inte minst känd för ett par samarbeten med Stanley Kubrick och vann en Oscar för Barry Lyndon (1975).



Gillar man äventyrsfilmer som utspelar sig i vackra landskap så är filmen värd att se bara för det. Sen har den kanske inte alltid så mycket spänning som vildmarksthrillern Shoot to Kill (1988), men så är det också en annan typ av film. Men man bjuds på en del spänning under filmens andra halva då det hettar till en del. Dock är det framförallt en skön känsla i filmen med ett inte alls dumt soundtrack som bonus.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.1

The Judge

Titel: The Judge
Genre: Drama
Land: USA
År: 2014
Regi: David Dobkin
I rollerna: Robert Downey Jr., Robert Duvall, Vera Farmiga, Vincent D'Onofrio, Billy Bob Thornton

Handling: En framgångsrik advokat återvänder till sin hemstad för sin mammas begravning. Han får snabbt reda på att hans numera främmande far, stadens domare, är misstänkt för mord.

Omdöme: På utsidan verkade det här vara ett rättegångsdrama och möjligtvis ett lite småtrist sådant. Men även om jag gillar ett bra rättegångsdrama så visade det här sig bjuda på mer än så. Hank Palmer (Robert Downey Jr.) är en framgångsrik försvarsadvokat i storstaden Chicago. När han får reda på att hans mamma dött åker han hem till sin lilla hemstad för begravningen.



I hemstaden återförenas han inte bara med sina två bröder, den äldre brodern Glen (Vincent D'Onofrio) som var en lovande baseballspelare och den yngre Dale (Jeremy Strong) som är lätt efterbliven, utan även sin far Joseph (Robert Duvall) som är stadens domare samt sin gamla flamma Samantha Powell (Vera Farmiga). Det blir allt annat än ett kärt återseende med pappa Joseph då gammalt groll snabbt kommer upp till ytan.



När pappa Joseph dagen efter begravningen blir misstänkt för att ha kört på och dödat en person, måste Hank försöka begrava stridsyxan och försvara sin far. Hank, som är lika envis som sin far har svårt att hålla känslorna i styr. Men när det väl kommer till kritan ställer han upp. Samtidigt går han igenom en skilsmässa, har en liten dotter han älskar och måste släppa sin karriär i Chicago för att hjälpa pappan som han inte direkt kan prata med.



Med en speltid på 2.20 kändes det på förhand som det skulle vara i längsta laget. Men eftersom man bjuds på mycket mer än ett rättegångsdrama så fyller man ut tiden utan större problem. Rättegångsdelen är inte så stor som man hade trott. Likaså väljer man att lägga korten på bordet relativt tidigt. Man sitter inte inne med en massa överraskningar som ska avslöjas under rättegången (även om det givetvis kommer fram någon hemlighet). Istället kommer sakta men säkert saker upp till ytan som gör att man kommer närmare familjen, i synnerhet Hank och pappa Joseph.



Både Robert Downey Jr. och Robert Duvall är komfortabla i sina roller och har ett bra samspel där det inte känns som de försöker bräcka varandra. Även de övriga sköter sig fint, även om jag personligen hade velat se ännu starkare roller för duktiga Vincent D'Onofrio som den smått trasige äldre brodern och Billy Bob Thornton som åklagaren. Just kampen i rättegångssalen hade kunnat vara starkare, men å andra sidan är det här alltså främst ett relationsdrama och inte ett rättegångsdrama.

En film värd att se med en del starka scener, bra skådespeleri, en del humor och fin musik.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.6

Mina favoritfilmer - 1984

Ett av de allra starkaste filmåren med tanke på de sju främsta filmerna på listan. Många andra år skulle de vara överst på listan, men här får de se sig slagna av en av de stora personliga favoritfilmerna. Lite svårt att välja mellan de två översta då båda är femmor. För övrigt bra blandning på listan även om bredden detta år är lite svagare.

På topp tio återfinns filmer från:

8 USA
1 Storbritannien
1 Sverige

Uppdatering: Plats #10 (Body Double) tas bort från listan och ersätts med A Nightmare on Elm Street. 21/8-15.

Uppdatering: Plats #5 (Paris, Texas) tar sig upp en plats och byter plats med plats #4 (The Killing Fields). 17/6-20

Uppdatering: Mass Appeal tar sig in på plats #9 och ersätter The Times of Harvey Milk som tas bort från listan. 17/2-23


#10 A Nightmare on Elm Street (Wes Craven)



Fyra tonåringar i Los Angeles har samma mardröm om att de jagas och mördas av en man i slokhatt och randig tröja.

Första gången jag såg den (ej som ung) blev jag något besviken. Men vid omtitt gillade jag den mer, även om Freddy Krueger inte är någon favorit. Istället är det mardrömmarna och att den behåller ett stadigt grepp om tittaren som är dess främsta egenskaper.


#9 Mass Appeal (Glenn Jordan)



En populär präst i Connecticut skyddar en rebellisk ung man som utbildar sig till att bli präst från en sträng monsignors vrede.

En både rolig och varm film om vänskap och att lära sig ett och annat av varandra. Jack Lemmon är utmärkt och får gott sällskap av Zeljko Ivanek. En klart trevlig mindre känd film.


#8 Mannen från Mallorca (Bo Widerberg)



Kriminalinspektörerna Johansson och Jarnebring är de första som anländer till ett kallhamrat rån mot ett postkontor i Stockholm. Johansson tar upp jakten på rånaren, men förlorar spåret.

Inte den bästa svenska polisfilmen, dock en av de allra bästa och regisserad av mannen som gjorde den allra bästa, Mannen på taket. Klart sevärd och med konspiratoriska element som alltid är trevligt.


#7 Amadeus (Milos Forman)



Hovkompositören Antonio Salieri är galen av avundsjuka efter att ha upptäckt att den musikaliska gåva han så hett eftertraktar för sig själv, har blivit förärad den okontrollerbara Mozart. Han bestämmer sig för att med alla tillgängliga medel förgöra Mozart, samtidigt som han ser ett geni i arbete.

Denna flerfaldigt Oscarsbelönade storfilm är ett klassiskt kostymdrama där man bjuds på det mesta man kan önska sig. Ett svagare filmår hade den givetvis legat högre.


#6 Once Upon a Time in America (Sergio Leone)



Berättelsen om några gangsters i New York och deras liv från barndomen i början av 1900-talet fram till 1960-talet. I centrum står Noodles och Max och det komplexa band som binds dem emellan.

Episk film som på det stora hela är riktigt bra. Sergio Leone visar också att han kan annat än spaghettivästern. Lite för lång i mitt tycke, även om det nästan är ett måste här.


#5 The Killing Fields (Roland Joffé)



Kambodja år 1975 - ett land splittrat av krig. Journalisten Sydney Schanberg och hans hängivna kambodjanska assistent Dith Pran rapporterar om de Röda Khmerernas maktövertagande som kostat över en miljon människor livet. Tillsammans riskerar de allt för att få veta sanningen.

Stark och gripande film som var en riktigt övertygande regidebut som blev svår att överträffa. Förmodligen den bästa, eller åtminstone en av de bästa, reporter-i-krig filmen.


#4 Paris, Texas (Wim Wenders)



Travis vandrar från öknen in i en bar, äter lite is och däckar. Han vägrar att prata, men genom en lapp med ett telefonnummer får byns läkare tag på hans bror. Travis har varit borta i 4 år, hans son är snart 8 och hans fru är försvunnen...

Underbart lågmält och harmoniskt drama där allt flyter ihop på ett härligt sätt. Det är svårt att inte bli förtjust i en film som denna.


#3 Blood Simple (Joel & Ethan Coen)



Marty misstänker att hans fru är otrogen och anlitar en privatdetektiv för att undersöka saken närmare. Efter att detektiven bekräftat hans misstankar blir han galen av svartsjuka och allt tar en otrevlig vändning.

Bröderna Coens regidebut är en uppvisning i lekfullhet och idérikedom. Med en relativt simpel grundhistoria bjuds man på en soppa för de inblandade karaktärerna som är en fröjd att följa utvecklingen på. Riktigt stämningsfull thriller.


#2 The Terminator (James Cameron)



En ung kvinna, Sarah Connor, styr framtiden utan att hon själv vet om det. Hon kommer föda en son som ska leda kampen mot maskinernas makt. Hon måste dö innan hon föder sitt barn. En Terminator skickas tillbaka i tiden för att döda Sarah. Den känner varken fruktan, medkänsla eller smärta. Den är en perfekt dödsmaskin. Men Sarah har en beskyddare - en ung soldat, som skickats av människorna från framtiden.

Underbar, klassisk Arnold-film där han funkar ypperligt som ond Terminator. I mitt tycke den bästa Terminator-filmen som är så där härligt mörk och elak. Tech-noir när den är som bäst.


#1 Beverly Hills Cop (Martin Brest)



Axel Foley retar ständigt gallfeber på sin chef. När hans kompis blir mördad i Detroit tar Axel "semester" och beger sig till Beverly Hills. Han får snabbt upp spåret som leder till en respekterad konstsamlare, men den lokala polisen är inte glad åt Axels insatser. Efter att ha retat sina kollegor till vansinne, lyckas han till slut övertyga två av dem om att de är på rätt spår.

Stor favorit som alltid är lika skön att titta på. Underbar stämning, humor, musik, huvudskurk och miljöer gör detta till en av 80-talets pärlor och personliga favoriter.


Några filmer som slogs om platser på listan var:

Body Double
The Times of Harvey Milk

---

Sämsta filmen: The NeverEnding Story

Hade väldigt svårt att se denna film med dess taffliga effekter som förstör den totalt.


Största besvikelsen: Nineteen Eighty-Four

Upplägget är bra, men tyvärr är den för trist. Det hela har gjorts bättre, som t.ex. Equilibrium (2002).

Interstellar i IMAX

Ok, så Interstellar såg jag på premiären och redan på förhand var det den film jag trodde på mest under 2014. Den levde upp till förväntningarna och är 2014 års bästa film. Men jag var inte helt tillfredsställd med vissa småsaker. Betyget blev ändå högt (så klart), en stark fyra.

När jag så fick chansen att se om filmen i IMAX nere i Europa, var det givet att ett biobesök skulle bokas in. Mitt första IMAX-besök skulle det bli och som jag förstod det skulle man se bra från vilken plats man än hade. Hamnade lite på sidan, men det skulle ändå vara bra. När filmen drog igång kände jag dock ganska omgående att man satt för nära och ont i nacken fick man också av att sitta snett. Full njutning kunde det alltså inte bli. Dessutom blev jag riktigt kissnödig efter halva filmen, vilket inte var direkt trevligt då jag vägrade lämna salongen för ett toabesök.

IMAX-upplevelsen blev alltså inte optimal, även om formatet var underbart. Precis som filmen var tänkt att ses.

Ok, så efter en paus på några dagar blev det ett andra IMAX-besök för att se Interstellar en tredje gång på tre veckor (och andra på bara några dagar). Brukar aldrig se en film på bio mer än en gång (vissa undantag finns) och definitivt inte tre. Men detta är inte vilken film som helst. Och IMAX-formatet i kombination med denna film måste bara upplevas en gång till.

Denna andra gång köptes biljetter lite längre bak och precis i mitten. Visningen var också en sen visning. Så sen att jag trodde vi (jag och min bror) skulle vara i princip ensamma. Så blev inte fallet. Det var gott om folk, men långt ifrån fullsatt. Denna gång kändes det dock som att man satt på helt rätt platser. Hela den enorma duken var synlig och man behövde inte vrida på sig.

Tredje gången filmen sågs och lika häftig upplevelse blev det. Ja, faktiskt bättre än andra gången (första IMAX-visningen bara några dagar tidigare). Nu var det även så att slutet som jag inte varit så förtjust i tidigare funkade klart bättre. Det emotionella kopplade liksom. Helt klart en film som gärna ska ses ett par gånger, och som förtjänar att ses fler gånger.

Jessica Chastain och Casey Affleck som jag var lite tveksam till första gången köper jag fullt ut nu. Finns inget att klaga på där.

Fortfarande är det så att rymdscenerna är det bästa med filmen. Och vilken upplevelse det är i IMAX! Det måste verkligen upplevas för att kunna beskrivas. Ljudet är också enormt. Likaså musiken av Hans Zimmer som jag älskat ända sen första titten. Varje musikslinga passar perfekt till vad som sker och förhöjer verkligen maximalt.

Så, efter över tio års väntan (inte sedan Lost in Translation 2003) är jag nu redo att dela ut min första femma. Filmen höjs från en stark fyra till en femma. Det är inte många filmer som håller för tre tittar på så kort tid och t.o.m. blir bättre.

Min text om Interstellar.