Nightcrawler

Titel: Nightcrawler
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 2014
Regi: Dan Gilroy
I rollerna: Jake Gyllenhaal, Rene Russo, Riz Ahmed, Bill Paxton

Handling: Lou Bloom, en ung, driven frilansjournalist, upptäcker den brottsliga undre världen i Los Angeles och hittar nya jobb genom att spåra brotten för att mata TV-kanaler med nyheter.

Omdöme: Det är lite intressant med filmens regissör Dan Gilroy. Detta är nämligen hans regidebut, men han har tidigare skrivit manus till ett par filmer av blandad kvalité, som t.ex. The Fall (2006), Real Steel (2011) och The Bourne Legacy (2012). Uppenbarligen kände han att han nu skrivit sitt bästa manus eller så var han bara rätt regissör för jobbet för det här visar sig vara bättre än filmerna han tidigare bara skrivit manus till.



Även om filmen har en bra huvudkaraktär hade den inte varit vad den är utan Jake Gyllenhaal. I rollen som Lou Bloom bjuder han på en rolltolkning som bjuder på lite mer än vad som krävs. Det är inte första gången han övertygat så här, men det är skönt att se att han åter levererar. Trots det finns det scener då han hade kunnat vara ännu mer Lou Bloom. Missförstå mig inte nu. Han är riktigt bra filmen igenom och för det mesta är han karaktären. Men i vissa fall är han "bara" Jake Gyllenhaal. Lite saknas för yppersta världsklass, men det är nästan en struntsak när han är så bra som han är här.



Man får veta väldigt lite om vem Lou Bloom egentligen är. Han berättar en del om sig själv under filmens gång till Nina (Rene Russo) som jobbar på en lokal TV-station. Men det är snarare saker som säger en del om hur han är som person, inte vad han gjort innan vi får träffa honom för första gången. Det lämnas som ett mysterium och det kanske är bäst så. Trots det är åtminstone jag nyfiken på hur han klarat sig fram till nu för han är allt annat än normal.



Lou är en "Nightcrawler". Han är uppe på nätterna och gör sitt bästa jobb då. Han inser att han har egenskaper som krävs för att vara en frilansjournalist som åker på de stora olyckorna, på de värsta brotten som sedan säljs till betalande TV-kanaler. Men Lou är mer än så. Han är mer än gamarna som jobbar med detta. Han är nästan en vampyr. Det är känslan jag får redan första gången jag ser honom med uppspärrade ögon med isig blick. Samtidigt är karaktären inte utan humor och tankarna går till Rupert Pupkin som Robert De Niro spelade i The King of Comedy (1983). Filmerna har vissa likheter för övrigt.



Man behöver egentligen inte veta något om handlingen mer än att Lou gör allt för att få de bästa bilderna, det bästa materialet. Han är en ihärdig jäkel som lär sig vad han behöver veta. Men värst av allt är att han inte vet vart han ska dra gränsen. Det räcker inte med att vara en i mängden. Han vill expandera och det ska ske på nolltid. Han vet vad han vill och inget ska få stoppa honom. Han tänker kliva över lik om det behövs. Detta är Lou Bloom mina damer och herrar. Lägg namnet på minnet. För om du träffar på honom betyder det att du med största sannolikhet har ditt livs värsta dag.



5 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
21 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.0
IMDb: 8.3

---

Om visningen: Eftersom jag har gott om tid (för mycket tid visar det sig) efter min förra visning, anländer jag i mycket god tid till biografen Park där visningen ska äga rum. Trots att jag släpat mig runt stan för att få tiden att gå är det tomt när jag kommer in i foajén. Jag bestämmer mig för att gå en sväng och återvänder tio minuter senare.

När jag återvänder har det dykt upp några få andra "Nigthtcrawlers" som är ute i väldigt god tid. Eftersom filmen innan slutar om några minuter bestämmer jag mig för att "hänga" vid insläppet, trots att det är runt 50 minuter innan filmen ska börja.

När salongen tömts efter visningen innan blir det ett oväntat tidigt insläpp. Redan en halvtimme innan filmstart, men det passar mig bra. Precis innan volontärerna dyker upp för att börja släppa in tränger sig ett par framför mig. De går direkt från "snaskkiosken" (köpt tilltugg till filmen) och ställer sig framför mig, trots att (eller snarare p.g.a. att) det är kö bakom mig. Jag orkar faktiskt inte säga åt dem eftersom salongen ändå har 700 platser.

Väl inne i salongen sätter jag mig till rätta och tar fram mobilen för att gå ut på internet och få tiden att gå. Nej, så kul ska jag inte få ha. Jag har ju ingen täckning inne på Park! Ska nu sitta en halvtimme utan att ha något att göra. Men ett par låtar senare kan filmen äntligen börja. Visningen går sedan tack och lov helt smärtfritt.