A Christmas Story

Titel: A Christmas Story / En julberättelse
Genre: Komedi
Land: USA/Kanada
År: 1983
Regi: Bob Clark
I rollerna: Peter Billingsley, Darren McGavin, Melinda Dillon, Jean Shepherd

Handling: Humoristen Jean Shephards memoarer om hur det var att växa upp i USA i början av 40-talet och helst av allt vilja ha ett luftgevär i julklapp.

Omdöme: När jag såg denna julklassiker första gången för många år sen var förväntningarna höga. En klassisk julfilm från 80-talet, kan det bli bättre? Ja, gammal hederlig 40-tals film är nog bäst då den oftast fångar julstämningen ypperligt. Eftersom det hela utspelar sig i början av 40-talet (julen 1939 rättare sagt) var jag något besviken. Hade ju velat se det hela utspela sig på 80-talet.



Jean Shephard agerar inte bara berättarröst utan har även varit med och skrivit manuset som baseras på hans bok. Tillsammans med regissören Bob Clark, vars andra mest känd film är skräckklassikern (och julfilmen) Black Christmas (1974), berättas historien om en pojkes uppväxt i en smått dysfunktionell familj den där julen då han önskade sig ett luftgevär i julklapp. Pojken Ralphie (Peter Billingsley) är en ganska normal unge för sin tid. Han går i skolan, har en lillebror, blir mobbad tillsammans med sina vänner av två äldre killar och fantiserar om det där häftiga luftgeväret.



Att detta är en riktig julfilm råder inget tvivel om. Den utspelar sig under tiden runt jul och den har en mysig ton hela tiden. Detta genom berättarrösten som snyggt synkar med vad vi får ta del av. Intressant nog lär ungdomsserien "The Wonder Years" (svensk titel "En härlig tid") med Fred Savage som Kevin Arnold inspirerats av hur man berättat denna historia. Det är inte svårt att förstå och har man sett något av nämnda tv-serie vet man ungefär vilken stil man bjuds på här (även om filmen på det stora hela är något lättsammare).



Filmen är lite ojämn vilket är synd då den hade varit ännu bättre om man skippat/fixat vissa svagheter. Främst är det dagdrömmarna/fantasierna Ralphie har som inte direkt funkar. Sen är det många gånger överspel av föräldrarna till Ralphie, inte minst av Darren McGavin som pappan. Fast det får man liksom ta i en sån här film. Den har ju trots allt mycket annat som gör att den blivit så omtyckt, även om den i mitt tycke har en bit upp till de allra bästa. En smaksak är det så klart.



Det finns faktiskt gott om bra scener under filmens gång för att man ska ha överseende med de svagare partierna. Ralphies lillebror bjuder t.ex. på flera av dem när han springer omkring i sin vinteroverall som får honom att se ut som Michelin-gubben. Eller när han ska äta och istället leker med maten. Sen har vi sekvensen med Ralphies vän Flick som slår vad och använder sin tunga på en lyktstolpe = ett dåligt val. Eller när Ralphie och hans lillebror ska besöka jultomten, vilket helt klart påminner om Bad Santa (2003). Nej, filmen har tillräckligt för att vara värd en framtida omtitt under juletid.

[Mr. Parker läser texten på utsidan av kartongen med priset han vunnit]
Mr. Parker: "Aaah! 'Fra-gi-le'! It must be Italian!"
Mrs. Parker: "Uh, I think that says FRAGILE, honey."
Mr. Parker: "Huh? Oh, yeah."

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 8.1