Barfly

Titel: Barfly
Genre: Drama/Komedi/Romantik
Land: USA
År: 1987
Regi: Barbet Schroeder
I rollerna: Mickey Rourke, Faye Dunaway, Alice Krige, Frank Stallone

Handling: Henry, alkoholist och poet, fördriver större delen av sin fritid på en bar, där han en dag möter Wanda, som också är alkoholist.

Omdöme: Filmen skulle lika gärna kunna gå under titeln "Henry: Portrait of a Serial Drinker" då huvudkaraktären Henry (Mickey Rourke) passar in på profilen och lätt skulle klara av att bära upp titeln. Istället kallas han för en "Barfly" och det är inte fel det heller. Han är nämligen stamgäst på diverse barhäng, i synnerhet 'The Golden Horn' där han är en av de välkända alkisarna. Han är framförallt känd för att alltid hamna i gräl och slagsmål med barmannen Eddie (Frank Stallone, lillebror till en viss Sylvester Stallones). Detta då Eddie står för allt Henry ogillar, inte minst för att Eddie är en machokille och "ladies man".



Henry träffar en dag på en för honom okänd kvinna på en av barerna han hänger på - Wanda (Faye Dunaway). Hon visar sig också ha en favorithobby - att dricka. De två slår sig ihop och blir snabbt ett par. Frågan är om Henry kan sjunka så mycket lägre som den a-lagare han är eller om han kan få ett uppsving med sin nya kvinna vid sin sida. Det visar sig att Henry är en duktig poet och har fått ögon på sig i form av ett månadsmagasin som han skickat in ett par texter till.



Mickey Rourke och Faye Dunaway som Henry och Wanda påminner tillsammans med filmen om två andra par och filmer i alkisträsket. Dels är det den utmärkta föregångaren Days of Wine and Roses (1962) med Jack Lemmon och Lee Remick som går ner sig när de träffas och börjar dricka i varandras sällskap. Dels är det Leaving Las Vegas (1995) där Nicolas Cage och Elisabeth Shue tröstar varandra i alkoholens sällskap. Det alla tre har gemensamt är utmärkta prestationer, fast alla på sitt sätt. Dock var denna överraskande nog den enda där det inte blev Oscarsnomineringar till de två i huvudrollerna. Helt fel, så klart.



När filmen drog igång och runt en kvart in i filmen var det nära att filmen stängdes av. Det var sunkiga miljöer och en allmänt deppig stämning när man följde med Henry hem till sin råtthåla. Skönt nog visar det här sig vara en av få filmer som lyckas ta sig ur en svag inledning, mycket tack vare Mickey Rourke som är härlig att skåda. Han fångar a-lagarstilen perfekt med underbettet, det lite speciella sättet att tala på, kroppshållningen och sättet att gå på. Tankarna går till Sveriges mest kända a-lagare - Christer Pettersson.



"So you hired a dick to find an asshole?" - Henry

Det jag gillar lite extra med Henry och Mickey Rourkes prestation är att han aldrig riktigt blir superfull. Han dricker mest hela tiden, men han klarar av att dricka en hel del utan att bli en helt annan människa. Visst tuppar han av några gånger, men han är hela tiden Henry aka Barfly, den sköna killen. Det är långt ifrån en glorifiering av en alkoholist, men Henry är ändå unik.



"- Do you need a drink?" - Tully
"- Yeah, like a spider needs a fly." - Henry

Vid sidan av Rourke (som ju inte fick Oscarn han borde fått för The Wrestler (2008) och inte ens blev nominerad här) så övertygar även Faye Dunaway som inte alltid är en personlig favorit. Här spelar hon dock mycket avskalat, osminkad och på pricken så som Wanda ska spelas. Hon blir en utmärkt partner till Henry och bjuder helhjärtat på sig själv. Hon blir en minst lika stor del av filmen som Rourke och det är nästan så filmen istället borde heta "Barflies".

Har kanske lite svårt för ambulanspersonalen med deras dialog (som dyker upp ett par gånger under filmens andra halva) samt poet-biten (då historien är en semi-biografi av och om Charles Bukowski) som känns lite malplacerad, men Henry och Wanda är det inget fel på. Filmen blir helt klart sevärd p.g.a. Rourke och Dunaway.

5 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.3