Men, Women & Children

Titel: Men, Women & Children
Genre: Drama
Land: USA
År: 2014
Regi: Jason Reitman
I rollerna: Jennifer Garner, Adam Sandler, Emma Thompson, Rosemarie DeWitt

Handling: En grupp tonåringar och deras föräldrar försöker navigera sig igenom de många sätt som internet har förändrat deras relationer, kommunikation, självbild och kärleksliv.

Omdöme: Att Jason Reitman inte må vara den jämnaste regissören hindrar mig inte från att vara lite nyfiken när han kommer med en ny film. Med endast vetskapen om att det skulle handla om ett par människor i dagens internet- och teknologiska värld var förväntningarna inte speciellt höga. Det kunde gå lite hur som helst. Detta visar sig vara lite som en blandning mellan American Beauty (1999) och Disconnect (2012).



Inledningsvis kastas man in i ett par människors vardag. Alla använder de sina datorer, mobiler, surfplattor m.m. dag in och dag ut. Den mänskliga kontakten har bytts ut mot något annat och det är det filmen behandlar. På något sätt känner man sig ganska distanserad från det man får ta del av till en början. Det finns ingen egentlig story och karaktärerna hoppar man mellan utan att egentligen lära känna dem.



Så händer det. När filmen går in i mittenpartiet skapar man plötsligt känslor och det börjar hända saker som gör att intresset genast ökar. Karaktärerna kommer äntligen till liv. Från detta ögonblick har filmen fångat mig i sitt grepp och det är inte bara en av de många historierna som blir av intresse (även om det är en som är den huvudsakliga som skapar mest känslor).



Emma Thompson agerar berättarröst under filmens gång. Eller rättare sagt i början och slutet av filmen. Till en början sitter jag och väntar på att hon ska dyka upp som en av karaktärerna, men efter ett tag glöms hon bort. Historien lyckas engagera tillräckligt för att inte behöva en massa välkända ansikten, även om Jennifer Garner och Adam Sandler får framstående roller. Det är nog trots allt ungdomarnas historier som lämnar störst avtryck.



Framförallt är det historien mellan f.d. amerikanska fotbollsspelande och numera dataspelande Tim (Ansel Elgort), vars mamma lämnat honom och hans pappa för en annan man, och Brandy (Kaitlyn Dever) vars mamma (Jennifer Garner) är en superöverbeskyddande kvinna med extremt kontrollbehov av allt hennes dotter gör på datorn och mobilen. Tim och Brandy har förmodligen den mest normala relationen under onormala förhållanden.



Alla karaktärer och historier har något av värde, något som gör det intressant. Men något som saknas hos alla är den där riktiga livsglädjen. Alla verkar ha förlorat sig på vägen. Ingen är egentligen riktigt lycklig och den stora boven är teknologin som gjort att de tappat den mänskliga kontakten. Allt har blivit så ytligt.

Är det något filmen inte riktigt lyckas med så är det att knyta ihop säcken. Avslutningen bjuder nämligen inte direkt på något som får en att känna, vilket är synd då man känt en hel del under filmens gång. Det känns lite som Reitman (eller boken filmen är baserad på) fegat ut lite. Men allt som allt bjuds man på två tillfredsställande timmar.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 6.6