Ordinary People

Titel: Ordinary People / En familj som andra
Genre: Drama
Land: USA
År: 1980
Regi: Robert Redford
I rollerna: Timothy Hutton, Donald Sutherland, Mary Tyler Moore, Judd Hirsch, M. Emmet Walsh, Elizabeth McGovern

Handling: Conrad lever i sorg och med skuldkänslor över sin brors död. Hans mor var alltid mer förtjust i hans bror, så hon utgör inget stöd för honom. Mellan de två står familjefadern och kämpar för att hålla ihop familjen.

Omdöme: Ett bra familjedrama behöver en hel del omtänksamhet av regissören. Som tittare ska man känna och förstå vad karaktärerna känner, vad de går igenom. Men man får inte dra på för mycket så det blir översentimentalt. När man har en familj som försöker gå vidare efter ett barns, ett syskons död, så är det ofrånkomligt att det blir spänt i familjen.



Det har gått några månader sen Conrads (Timothy Hutton) äldre bror omkom i en olycka. Conrad har haft svårt att gå vidare i sitt liv och känner inget i sin vardag. Han har nyligen kommit hem efter flera månader på sjukhus efter ett självmordsförsök. Pappa Calvin (Donald Sutherland) känner för Conrads situation, men har svårt att få kontakt med sin son. Mamma Beth (Mary Tyler Moore) är desto mer självupptagen och erbjuder inte mycket stöd. Istället tar Conrad kontakt med psykiatrikern Dr. Berger (Judd Hirsch) som han blivit rekommenderad av sjukhuset han låg på.



Att detta är en mycket finstämd film tycker jag man känner relativt tidigt. Den låter situationen, karaktärerna, historien byggas upp sakta men säkert. Aldrig så det blir tempofattigt eller med svackor, trots att det hela håller på i två timmar. Det krävs för en sån här historia, för att komma nära karaktärerna, inte minst Conrad som stänger inne sina känslor och tankar för allt och alla.



Något som står klart relativt tidigt är att mamma Beth är den som mest gått vidare med sin vardag. Hon vill träffa sina vänner på fester, åka ut och resa och inte prata om vad som hänt eller om Conrads problem. Hon är helt enkelt egocentrisk och agerar som inget hänt och att inget är fel. Calvin älskar sin hustru och inser inte riktigt problemet, men vill samtidigt det bästa för sin son Conrad. Istället för att försöka gå vidare tillsammans försöker alla lösa situationen på egen hand.



Alla karaktärer är välskrivna och välspelade. Inte direkt konstigt att tre av dem blev Oscarsnominerade, även om jag nog tycker Donald Sutherland (utan nominering) var något bättre än Mary Tyler Moore. Sen är det lite konstigt att Timothy Hutton (som är bra) vann Oscarn för bästa manliga biroll när han har huvudrollen. I rollistan står han inte först, men det är ingen tvekan om att han har den största rollen.



Filmen kom även att vinna Oscarn för bästa film, manus och regi (Robert Redford), något som överraskade en del då Raging Bull (1980) var den stora utmanaren det året. Men det här är en rakt igenom mycket bra film som inte har något att skämmas för. Jag gillar t.ex. sättet man fångat hösten/vintern på. Det är kanske inte direkt vackert foto, men för filmens stämning och ämne är det precis rätt.



Jag hade sett filmen tidigare och gillade den även då. Det är något med sanna klassiker som gör att de funkar minst lika bra, om inte bättre när man ser om dem. Det här är en sådan film. Man känner med karaktärerna och det känns äkta. Alla har de brister och inget går så enkelt, precis som i verkliga livet. Vill man ha allt tillrättalagt och fint serverat ska man leta vidare. Det här är ingen feelgood-film, men inte heller genommörk som det lätt hade kunnat bli med tanke på ämnet. Bara väldigt bra. Stark fyra.



5 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
21 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.5
IMDb: 7.9