Shoot the Moon

Titel: Shoot the Moon / Ta ner månen om du kan!
Genre: Drama
Land: USA
År: 1982
Regi: Alan Parker
I rollerna: Albert Finney, Diane Keaton, Peter Weller, Dana Hill

Handling: En framgångsrik författare och hans fru har varit gifta i 15 år, men inte ens det gemensamma bandet av fyra barn kan hålla samman ett äktenskap som håller på att dö av försumlighet. När han vänder sig till en annan kvinna tröstar sig frun med en annan man och det blir barnen som får försöka medla mellan paret.

Omdöme: Jag har alltid varit svag för ett lågmält familjedrama likt klassiska Kramer vs. Kramer (1979). Nu är det här kanske inte riktigt samma typ av film då det mer är ett relationsdrama som när äktenskapet kollapsar övergår till att bli ett familjedrama där barnen, i synnerhet den äldsta dottern tar separationen hårt.



George Dunlap (Albert Finney) är en framgångsrik författare vars senaste bok vinner ett prestigefyllt pris. Men äktenskapet med Faith (Diane Keaton) är ingen dans på rosor. Han har ett förhållande med Sandy (Karen Allen) och det är uppenbart att äktenskapet bara kan sluta med skilsmässa. Samtidigt har paret fyra barn, samtliga döttrar. De tre yngsta är inte lika medvetna om vad som händer som den äldsta, Sherry (Dana Hill). Hon tar mammas parti och vill varken prata med eller träffa sin pappa. Så dyker Frank (Peter Weller) upp för att bygga en tennisbana på tomten...



Under inspelningen gick Diane Keaton själv igenom en skilsmässa med Warren Beatty, vilket gjorde att hon inte bara hämtade mycket inspiration från sin egen situation, utan även bidrog en hel del till karaktären och storyn. Detta föll varken manusförfattaren Bo Goldman eller regissören Alan Parker i smaken till en början, men snart insåg de att hon bidrog med en annan aspekt till historien än vad som först fanns. Detta bidrar utan tvekan till att filmen känns så äkta.

Både Diane Keaton och Albert Finney fick varsin Golden Globe-nominering, men de fick ingen Oscarsnominering vilket kan tyckas lite märkligt då det är bra prestationer i en stark film.



Den tyngsta aspekten med historien blir inte relationen mellan George och Faith, inte heller när Sandy respektive Frank gör inträde i deras liv, utan äldsta dottern Sherry. Sherry försöker förstå vad det är som händer mellan hennes föräldrar och hon tar det utan tvekan hårdast. Här känner man att det kan gå lite hur som helst för henne. Kanske att man hade kunnat visa Sherry hur hon är privat, när hon är ensam i sitt rum osv. Det är utan tvekan filmens intressantaste karaktär och Dana Hill (i sin långfilmsdebut), som senare bl.a. spelade dottern till Chevy Chase i komedin European Vacation (1985), är mycket bra i rollen.



Det här är ett drama som kanske saknar en del värme (även om det finns några fina scener), men det är nog också meningen. Det ska vara kännbart och på ett kyligt sätt skildra en separation och hur det påverkar de inblandade. Man märker att regissören Alan Parker är en skicklig regissör då det lätt hade kunnat bli tråkigt. Det händer kanske inte alltid så mycket men ändå vill man hela tiden se mer. Denna film kom efter hans klassiska Midnight Express (1978), men innan Angel Heart (1987) och Mississippi Burning (1988). Kanske inte riktigt lika bra, men något lite annorlunda och en klart stabil produktion. Betyget landar på en stark trea, men det är närmare en svag fyra än en trea...



4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.9