Streets of Fire

Titel: Streets of Fire
Genre: Action/Kriminalare/Drama
Land: USA
År: 1984
Regi: Walter Hill
I rollerna: Michael Paré, Diane Lane, Willem Dafoe, Amy Madigan, Rick Moranis, Bill Paxton

Handling: Ett motorcykelgäng med ledaren Raven i spetsen kidnappar sångerskan Ellen Aim. Hennes manager och pojkvän Billy Fish anlitar då tuffingen Tom Cody för att rädda henne.

Omdöme: Ok, man måste börja med postern till filmen som alltid gjort mig lite nyfiken och sugen på den här filmen. Filmen har fått kultstatus med sin rock n' roll-stil, men när den kom blev det en flopp. Den lyckades inte spela in sin budget på $14.5m och den trilogi som lär ha varit påtänkt med karaktären Tom Cody skrotades snabbt.



Regissören Walter Hill hade gjort sig känd för hårda och tuffa filmer så som The Warriors (1979), Southern Comfort (1981) och 48 Hrs. (1982) innan han gjorde denna. Ska man vara ärlig tog nog hans lovande karriär en lite annan vändning efter den här filmen. Han hittade aldrig riktigt tillbaka till sina glansdagar, även om Schwarzenegger-rullen Red Heat (1988) inte var så tokig och gick tillbaka lite till 48 Hrs.-stilen.



Historien går i korta drag ut på att hårdingen Tom Cody (Michael Paré) återvänder till storstan efter att hans syster skrivit och bett honom komma. Codys gamla flamma, sångerskan Ellen Aim (Diane Lane) har blivit kidnappad av ett hänsynslöst (eller fjantigt, beroende på hur man ser på det) motorcykelgäng lett av Raven (Willem Dafoe). Ellens nuvarande pojkvän och manager Billy Fish (Rick Moranis) vill ha tillbaka Ellen och är villig att betala Cody en bra slant för att befria henne. Tillsammans med ex-soldaten McCoy (Amy Madigan) ställer han upp och ger sig in i hetluften.



Så vad är det här egentligen för typ av film? Den inleder med texten "Another Time... Another Place" och det är helt rätt. Filmen kastar in oss i en lite udda värld som är som en blandning mellan 80-talet och 50-talet. En del karaktärer är som tagna ur 50-talet med sina frisyrer, kläder och bilar. Medan andra är 80-tals kreationer med allt vad det innebär. Det blir en speciell mash-up som är lite svår att greppa tag i.



Om man tar det positiva med filmen så är det ett par saker som sticker ut. Filmens övergångar och klippning tycker jag håller hög klass och ger filmen en lite annorlunda look. Det gör även att filmen får ett bra flyt utan några direkt döda punkter. Sen har filmen ett på det stora hela skönt soundtrack, även om de flesta låtarna inte blivit några hits vad jag vet (förutom en som spelas mot slutet). Och sen är det att se favoriten Willem Dafoe som "mc-knutten" Raven som springer omkring i en läderoutfit med hängslen som ser ut som skidkläder i läder - out there!



På minuskontot är det tyvärr en del. Filmens manus är långt ifrån bra och upplägget känns väldigt basic. Bara en sån sak att ha med ett mc-gäng är en miss då det sällan funkar. Här är de bara fjantiga och endast Dafoe får lite utrymme. Dessutom har man dialog som känns väldigt krystad och karaktärer utan pondus. Lägg därtill träiga prestationer (säkerligen mycket p.g.a. materialet de hade att jobba med) och man känner sig hela tiden på sidlinjen istället för att vara med i händelsernas centrum med karaktärerna. Dock småkul att ha sett.



2 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.7