Tender Mercies

Titel: Tender Mercies / På nåd och onåd
Genre: Drama/Musik
Land: USA
År: 1983
Regi: Bruce Beresford
I rollerna: Robert Duvall, Tess Harper, Wilford Brimley, Ellen Barkin

Handling: Före detta countrymusikern Mac har blivit en fattig alkoholist. Han bor på ett motell i Texas där ägarinnan, den unga änkan Rosa Lee, låter honom jobba för rum och mat. Så småningom utvecklas ett vänskapsband mellan Mac, Rosa Lee och hennes lille son Sonny, som ger honom inspiration att återuppta sin musikkarriär.

Omdöme: Denna relativt okända och lilla film borde vara mer känd. Inte bara för att Robert Duvall vann en Oscar och manuset likaså, men för att det helt enkelt är en bra film. Det är en film som hamnar i samma kategori som Crazy Heart (2009), som ju Jeff Bridges också vann en Oscar för. Men denna tycker jag är den bättre av de två. Den känns mer äkta och har ett skönt country-flyt.



Till en början känns dock filmen något hackig. De första 10-15 minuterna hinner man med en hel del som man lätt hade kunnat berätta lite långsammare och mer detaljerat. För efter den första kvarten hittar filmen sitt tempo som den sedan kör vidare på ända tills eftertexterna börjar rulla. Att filmen inleder på ett lite hackigt eller hoppigt sätt är dock inte helt fel. Man vill helt enkelt berätta historien om vad som händer "just nu" och ger en istället bara lite bakgrundinfo först.



Robert Duvall är den avdankade countrymusikern Mac Sledge som efter alkoholproblem förlorat sin karriär, pengar och familj. Han startar om på ny kula när han vaknar upp på ett motell med anknytande bensinmack. Där bor och jobbar ägarinnan Rosa Lee (Tess Harper) med sin 10-årige son Sonny (Allan Hubbard, som aldrig spelade i någon annan film än denna, men gör det bra). Rosa Lees make dog i Vietnam vilket gjort henne till änka i flera års tid. Mac blir ett välkommet inslag för Rosa Lee och Sonny när han börjar jobba och bo hos dem.



Sakta men säkert gör sig Macs förflutna påmint. Han har valt att lämna sin karriär bakom sig, på både gott och ont. Förutom att han var en duktig countrysångare skrev han även många hitlåtar åt sin ex-fru, sångerskan Dixie Scott (Betty Buckley, som bl.a. spelade i trevliga Frantic (1988) i rollen som Harrison Fords försvunna fru). Och så undrar man om hans nu 18-åriga dotter Sue Anne (Ellen Barkin) vill träffa honom efter alla dessa år. Frågan är helt enkelt om Mac kan stå emot sitt förflutna och hålla sig borta från flaskan eller om det är dömt att än en gång plåga honom och bli hans fall...



Förutom en finstämd historia och en Oscarsprestation av Robert Duvall har filmen en ingrediens som gör den till vad den är - dess countrymusik. Inget man normalt sett lyssnar på, men oftast är det inte så tokigt och här bjuds man på flera trevliga melodier och låtar. Givetvis sjunger Duvall och Betty Buckley själva (hon kanske är ännu bättre än han), men noterbart är att Duvall även skrivit två av låtarna han sjunger, imponerande. Svag fyra till fyra.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.5