Scent of a Woman

Titel: Scent of a Woman / En kvinnas doft
Genre: Drama/Komedi
Land: USA
År: 1992
Regi: Martin Brest
I rollerna: Al Pacino, Chris O'Donnell, Philip Seymour Hoffman, James Rebhorn

Handling: Den unge studenten Charlie skall som extrajobb ta hand om den egensinnige, pensionerade och dessutom blinde överstelöjtnanten Frank Slade över Thanksgiving-helgen i dennes hem. Slade har dock sina egna planer - han tar med Charlie till närmaste flygplats för att flyga till New York. Slade har bestämt sig för att verkligen leva ut.

Omdöme: Efter två filmer som Beverly Hills Cop (1984) och Midnight Run (1988) bytte regissören Martin Brest lite inriktning när han gjorde detta drama som gav Al Pacino sin första Oscar för rollen som Frank Slade. Dessutom blev både filmen och Brest (bästa regi) nominerade, men förlorade till Clint Eastwood och hans Unforgiven (1992).



Filmen har två historier och två karaktärer. Den ena står Charlie Simms (Chris O'Donnell) för, en duktig 17-årig student som med hjälp av ett stipendium går på den fina skolan Baird. Där blir han vittne till en händelse som involverar rektorn på skolan Mr. Trask (James Rebhorn). Tillsammans med det andra vittnet, rikemansbarnet George Willis Jr. (Philip Seymour Hoffman) står han inför ett tufft beslut - att tjalla eller att inte tjalla. Problemet för Charlie är att han inte har någon som kan stödja honom (främst med finansiella muskler).



Den andra står Frank Slade (Pacino) för. Han är en pensionerad överstelöjtnant som inte alls är lätt att ha att göra med - och blind. Släktingarna han bor hos ska resa bort över Thanksgiving-helgen och Charlie tar chansen att tjäna lite pengar genom att vara hans personliga assistent. Men vad han inte räknat med är att Frank tar med honom till New York för en oförglömlig helg. På vägen kommer Charlie lära sig ett och annat om livet som kanske kan hjälpa honom att fatta ett beslut med sitt dilemma på skolan. Samtidigt kan Charlie vara den enda som kan rädda Frank innan helgen är över.



Det blir en slags male-bonding mellan Frank och Charlie över långhelgen i New York. Till en början beter sig Frank som ett praktsvin och behandlar Charlie illa. Givetvis förändras hans attityd med tiden när de umgås lite mer. Frank är nämligen en hejare på att snacka, även om han i många fall pratar för mycket och säger saker folk inte vill höra. Han har även planerat helgen och berättar vad som väntar för Charlie över en middag. Samtidigt delar Charlie med sig av sitt problem på skolan som tynger honom.



Filmen har lite svårt för att verkligen övertyga under den långa speltiden på 2.30. Det är nämligen som så att det bästa med filmen nästan är det som sker på skolan. Själva utflykten till New York är givetvis det som tar upp mest utrymme då Pacino får briljera. Men det är när Philip Seymour Hoffman (i en av sina allra första roller) är med som filmen lyfter. Är det en tillfällighet? Har det att göra med Hoffman? Eller är det så enkelt att denna del av historien funkar bäst? Förmodligen en kombination då Pacino spelar en skrikig roll medan Chris O'Donnell känns väldigt trist och ger inte Pacino någon match.



Lite för lång, lite tempofattig på sina håll, en för svag motspelare till Pacino i O'Donnell och fokus på lite fel ställen gör att filmen inte ens är bland mina tio favoritfilmer från året. Givetvis inte en dålig film och i många avseenden småmysig, välspelad och med en del moraliska tankeställningar. Trots det når den alltså inte hela vägen för egen del. Pacino har gjort flera bättre prestationer, men denna gav honom alltså Oscarn. Men så är det ibland. Man måste ha lite flyt med vilka utmanarna är när man själv är nominerad...

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 8.0