Sleeping with the Enemy

Titel: Sleeping with the Enemy / Sova med fienden
Genre: Thriller
Land: USA
År: 1991
Regi: Joseph Ruben
I rollerna: Julia Roberts, Patrick Bergin, Kevin Anderson, Elizabeth Lawrence

Handling: Laura flyr från sin pedantiske och brutale make genom att arrangera sin egen död. Hon flyttar till en liten småstad, där hon hoppas kunna börja ett nytt liv. Men så lätt blir hon inte av med sitt förflutna...

Omdöme: Det är något med 90-tals thrillers (och från sent 80-tal) som gör att jag gärna återvänder till dem efter många år. Kanske är det bara att man såg dem när de kom och att det är en viss nostalgi som spelar in. Detta är en på det stora hela standard-thriller från 90-talet. En framgångsrik sådan då den spelade in runt $175m på en budget på knappa $20m.



Laura (Julia Roberts) lever i ett destruktivt äktenskap med Martin (Patrick Bergin). De har varit gifta i över tre år och även om Laura har allt hon kan begära rent materiellt, är hon inte lycklig. Martin är nämligen våldsam av sig när han misstänker att Laura ljuger för honom. Hon tycker dessutom det är kusligt att han är väldigt pedant av sig, något som alltid påminner henne om honom. En dag beslutar hon sig för att iscensätta sin egen död för att fly från Martin och kunna börja om.



Julia Roberts är långt ifrån någon favorit och där hamnar filmen genast på minus. Rollen lär från början ha blivit erbjuden Kim Basinger, men hon tackade tyvärr nej då hon inte kände att hon passade för rollen. Med henne hade åtminstone jag känt mer för Lauras situation. Å andra sidan tar hon (karaktären) en del korkade beslut så man känner nästan att hon får skylla sig själv.



Filmens starkaste sida är musiken av Jerry Goldsmith vars huvudmelodi verkligen är bra och stämningsfull. Sen använder man klassiska "Symphonie fantastique" av Hector Berlioz som Martins signummelodi när han är extra elak. Det lär ha varit Patrick Bergins idé att använda just denna melodi och det funkar ypperligt.



På tal om Patrick Bergin så spelar han klart underhållande och påminner starkt om Kevin Kline i flera av sina komiska roller med sin mustasch och allt, inte minst i A Fish Called Wanda (1988). Därför är det lite svårt att ta Martin på fullaste allvar. Man tänker helt enkelt på Kevin Kline och får sig ett par goda skratt istället.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.1