lördag 28 februari 2015

Une nuit



Titel: Une nuit / Paris by Night
Genre: Kriminaldrama
Land: Frankrike
År: 2012
Regi: Philippe Lefebvre
I rollerna: Roschdy Zem, Sara Forestier, Samuel Le Bihan, Grégory Fitoussi

Handling: Simon Weiss är ansvarig befälhavare på Paris sedlighetsrotel. Nätterna spenderar han i bil mellan nattöppna klubbar, diskotek och bordeller. Han känner alla, på båda sidor lagen. Denna natt får han dock reda på att någon försöker sätta dit honom.

Omdöme: Denna relativt okända franska kriminalare utspelar sig under en natt i Paris. Likt Collateral (2004) har en man ett par stopp att göra denna natt. Precis som i nämnda film har han en chaufför som kör runt honom. Skillnaden är att denna man är befälhavare Simon Weiss (Roschdy Zem), ansvarig för sedlighetsroteln i Paris. Till sitt förfogande denna natt har han den kvinnliga chauffören Laurence Deray (Sara Forestier). Varför han behöver en chaufför framgår inte, men förmodligen är det för att ha uppbackning om det behövs.



Weiss är en rutinerad räv som varit med förr. Han gör sina rundor till diverse suspekta ställen som håller på med allt möjligt. Till en början verkar det bara vara en vanlig natt för honom och stoppen verkar inte ha någon större betydelse. Men efter ett tag återvänder flera av ställena och karaktärerna han besökt tidigare. Denna natt får han reda på att någon tjallat på honom och anklagar honom för att ta emot mutor och annat smått och gott.



Filmen har intressanta mellanspel i princip varje gång Weiss sätter sig i bilen och beger sig mot nästa destination med sin chaufför. Här bjuds man nämligen på stämningsfull musik som avslöjar att något kommer att hända. Att något liksom inte står rätt till. Det är ett smart grepp som gör att bilturerna i ett öde Paris om natten blir en av filmens trevligare inslag. Det gör även att dessa bilturer inte bara känns som utfyllnad.



Det är en film med för mig okända skådespelare (om än duktiga) och det är nog en bidragande orsak till varför filmen inte är mer känd. Det känns även som en film som skulle kunna få en remake med tanke på detta (en mindre känd film med potential). Det här funkar dock på egen hand och blir till en skön nattlig tur genom Paris. Weiss och chauffören Deray får vara med om en del innan solen går upp och vi bjuds även på några vändningar på vägen.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.7

fredag 27 februari 2015

Decennier: Dags för 90-talet



90-talet var ett starkt årtionde och det kändes som man hade sett det mesta av det bästa, åtminstone det man ville se. Men när det började bli dags för 90-talet och man kollade upp vad som fanns kvar att se, visade det sig att det faktiskt fanns en del kvar av intresse.

Till en början var det tänkt att av de runt 20 filmerna som skulle ses skulle några vara sådana man sett tidigare för länge sen. Men till slut visade det sig att det fanns tillräckligt med tidigare osedda filmer för att skippa omtitt av ett par filmer.

Att välja ut de fyra gemensamma filmerna tillsammans med Henke var som vanligt inte det enklaste. Men fyra titlar vi båda tidigare inte sett och kunde tänka oss hittades till slut.

De fyra gemensamma 90-talarna för mars blir:


6:e mars - Slacker (1991)
En av de första filmerna av Richard Linklater.


13:e mars - Proof (1991)
Australiskt med Russell Crowe/Hugo Weaving innan de blev kända.


20:e mars - Hearts of Darkness: A Filmmaker's Apocalypse (1991)
Dokumentär om hur det gick till när Apocalypse Now (1979) gjordes.


27:e mars - Kikujiro (1999)
Finstämt japanskt drama av och med Takeshi Kitano.

---

Onsdag den 4:e mars drar jag igång med den första filmen.

Hoppa över till Henke och läs hans Decennier - omstart inför 90-talet.

torsdag 26 februari 2015

FOKUS: Phil Karlson



NAMN:
Phil Karlson

LAND:
USA

VERKSAM:
1944-1975

TIDIGARE SETT:
Kansas City Confidential (1952)
99 River Street (1953)


FÖLJANDE HAR JAG KUNNAT KONSTATERA:

* Hårdkokta historier, gärna hämndhistorier.

* Något långsam i uppbyggnaden (främst Scandal Sheet och The Phenix City Story).

* Eskalerande våld.

* Alla tre filmerna har en framstående kvinnlig karaktär som spelar en viktig roll.

* The Phenix City Story och Walking Tall hade mycket snarlika grundpremisser, båda baserade på verkliga händelser om korruption i en liten stad.




Tre intressanta och viktiga kvinnliga biroller i de tre filmerna.




Våldet i filmerna blir allt brutalare och blodigare.


VILL JAG SER MER AV REGISSÖREN?

Efter Scandal Sheet och The Phenix City Story hade svaret nog varit nej. Men Walking Tall och det faktum att jag gillade de två filmerna jag tidigare hade sett gör att jag inte utesluter en eller två filmer till som är på min radar.


Följande filmer har setts i temat FOKUS: Phil Karlson

Scandal Sheet (1952)


The Phenix City Story (1955)


Walking Tall (1973)

onsdag 25 februari 2015

Walking Tall



Titel: Walking Tall / Sheriffen rensar stan
Genre: Kriminaldrama/Action/Thriller
Land: USA
År: 1973
Regi: Phil Karlson
I rollerna: Joe Don Baker, Felton Perry, Bruce Glover, Brenda Benet

Handling: Buford Pusser, hans fru och två barn slår sig till ro i hans hemstad i Tennessee. Tror de. Istället för att som planerat starta en affärsverksamhet tillsammans med sin far hamnar Buford mitt i en härva av korruption och mygel. Och den forne proffsbrottaren har sina egna metoder för att ta sig an gangsterligorna.

Omdöme: Detta är en film som bygger på historien om den riktige Buford Pusser, men där man löst baserat händelserna på verkligheten och lagt till en del för effektens skull. Det tycker jag är helt ok att göra om man för det första har godkännande från personen/personerna det handlar om. Och för det andra att man inte känner till hur allt faktiskt gick till och på så vis inte behöver störa sig på att vad man får se i filmen inte direkt stämmer. Man hade trots allt den riktige Buford som "teknisk rådgivare" till filmen, så det duger för mig.



Buford Pusser (Joe Don Baker) är en reslig herre (runt 1.98, medan Joe Don "bara" var runt 1.90) som precis lagt av med en framgångsrik karriär som proffsbrottare. Han flyttar hem till sin hemstad med fru och två barn. Snart blir han varse om att staden styrs av korruption när han blir brutalt misshandlad och hans gamle vän hittas död i ett dike. Buford låter sig inte skrämmas så lätt och inleder ett krig mot de som gett sig på honom genom att ge tillbaka med endast ett stort baseballträ han själv gjort.



Själva upplägget påminner faktiskt en hel del om en av regissörens tidigare filmer, nämligen verklighetsbaserade The Phenix City Story (1955) som synade en korrupt liten stad där en hemvändare får nog. Den stora skillnaden är att det här inte tar lika lång tid för det hela att dra igång och bli intressant. Efter en kvart har Buford fullt upp och historien kan sakta men säkert gå från familjeidyll till klassisk vigilantism i bästa Death Wish-stil.



Jag kände länge till denna film och hade läst att det skulle vara en ganska brutal kultfilm där Buford rensar stan. Mycket riktigt visar det sig vara en brutal och elak film, även för att vara från 70-talet då dessa filmer var på topp. Trots en speltid på två timmar bjuds man på ett ganska bra tempo. Buford hamnar ofta i trubbel och får genomlida misshandel, blir knivskuren, skjuten och ser sina nära och kära bli drabbade. Han är dock en seg jäkel som inte tänker ge sig i första taget.



Det visar sig vara en underhållande och bättre film än väntat. Filmen blev en succé, fick två uppföljare (med Bo Svenson i rollen som Buford), en TV-film (med Brian Dennehy), en TV-serie (Bo Svenson) och senare en remake 2004 (med Dwayne "The Rock" Johnson). Här spelar dock Joe Don Baker som visar att han är en något bortglömd skådespelare. Gillade honom t.ex. även i hans nästa film Charley Varrick (1973) där han spelade ond. Han har kroppsbyggnaden och den rätta stilen för rollen som Buford.



Man får dessutom några bra biroller vid Joe Don Bakers sida. Bruce Glover syns som vicesheriff Grady och känns igen från Bond-filmen Diamonds Are Forever (1971) där han spelar Mr. Wint. Felton Perry som Bufords svarte vän Obra kände jag igen från någonstans, vilket visade sig vara en liten roll i Magnum Force (1973). Och så får man inte glömma Brenda Benet i rollen som prostituerade Luan som spelar sin roll på ett träffsäkert och minnesvärt sätt.




Långt innan Hannibal Lecter-masken hade vi Buford Pusser-masken...

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 6.9

tisdag 24 februari 2015

The Phenix City Story



Titel: The Phenix City Story / Ond stad
Genre: Drama/Kriminalare/Film-Noir
Land: USA
År: 1955
Regi: Phil Karlson
I rollerna: Richard Kiley, John McIntire, Kathryn Grant, Edward Andrews

Handling: När den hemvändande advokaten John Patterson ser hur hans hemstad har blivit förstörd av korruption så bestämmer han sig för att försöka få sin far vald till justitieminister med hjälp av oppositionen.

Omdöme: Den lilla staden Phenix City i Alabama blev under 50-talet känd som "Sin City". Korruption, prostitution, illegalt spelande, hot och mord blev vardagsmat. Eftersom staden låg nära en militäranläggning med tusentals unga män, blev det en attraktiv plats att fördriva tiden på. Detta är historien om vad som hände när vissa invånare fick nog.



Filmen inleds med en 13 minuter lång prolog som på ett dokumentärt sätt berättar att det vi ska få se är baserat på verkliga händelser. En reporter har här intervjuat riktiga invånare i staden som var med om det som hände. Denna prolog är i vissa versioner borttagen och jag kan förstå varför. Inte bara är den får lång, den avslöjar även att en av huvudpersonerna har blivit/kommer att bli mördad. Det är sådant man inte direkt vill veta när man tar sig an en film. Det visar sig också att denna person har en stor roll i det hela och är med långt in i filmen.



Efter den onödiga prologen drar filmen igång, men det är tyvärr ganska segt. Phenix City känns som en sömnig och trist stad. Visst förstår man att det förekommer en massa gambling och lite korruption, men så värst farligt är det inte. Det tar halva filmen innan det äntligen börjar hända saker. Nu har John Patterson (Richard Kiley) kommit hem från Tyskland där han satte dit krigsförbrytare från andra världskriget. Hans far Albert (John McIntire) är advokat i Phenix City och en aktad man, men som inte vill lägga sig i stadens problem.



En dag blir John vittne till en misshandel och blir själv inblandad. Det blir droppen för honom och startskottet på ett krig som eskalerar till en våldsam historia. Det hela artar sig fint, vilket är minst sagt förvånande med tanke på den svaga första halvan på filmen. Det är synd att det tog så lång tid, men andra halvan av filmen är utan tvekan hårdkokt. Eftersom filmen låg på en tvåa under den första halvan så blir det bara en trea som slutbetyg. Men andra halvan gjorde det värt besväret.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.4

måndag 23 februari 2015

Oscarsgalan - Tankar dagen efter



Några inledande tankar om SVT Flow:

Att Filip och Fredrik inte var lyckade de gånger de hållit i Oscarsgalan är jag först att skriva under på. Men de var stjärnor i jämförelse med vad SVT tagit fram till deras webbaserade sändning på SVT Flow. Fem kvinnor (för mig helt okända) kacklade hela natten om oväsentliga saker och högst personliga åsikter och politiska budskap. Allt annat än film kändes det som. Efter ett tag fanns inget annat alternativ än att stänga av ljudet varje gång de dök upp. Man blev helt enkelt för irriterad på deras snack.

Det började med att ingen av de fem ens hade sett samtliga Oscarsnominerade filmer i kategorin bästa film. Ingen hade sett American Sniper. Mycket svagt, rent uselt. Men så visar det också vilken klass sändningen hade. Pinsamt. Det värsta är så klart att alla filmintresserade som vill njuta av Oscarsgalan måste genomlida detta. Det känns nästan som SVT gjort detta med flit. Patetiskt. Att dessutom sända Oscarsgalan på nätet och inte kunna visa det på vanlig TV är lite av en skandal.





Nu till galan och några korta tankar om hur det gick. Vi tar det i den ordning som priserna delades ut. Notera att några mindre kategorier (bl.a. kortfilmer) inte tas med.


Bästa manliga biroll:

J.K. Simmons (Whiplash)

Bäst: Hans avslutande del av talet då han uppmuntrade alla som har en eller två föräldrar i livet att ringa upp dem och prata med dem. Inte skicka sms eller e-post - att ringa.

Sämst: En av galans mest givna vinnare tar hem det. Jag höll på Robert Duvall, men det var inget snack om vem som skulle ta hem detta så hade inga problem med vinnaren.


Bästa kostym:

The Grand Budapest Hotel (Milena Canonero)

Bäst: Att hon höll talet kort och hyllade sin regissör Wes Anderson. Hennes fjärde Oscarsvinst för övrigt. Första kom redan för Barry Lyndon (1975).

Sämst: Fanns inte mycket negativt med detta. Inte direkt överraskande.


Bästa make-up och hår:

The Grand Budapest Hotel (Frances Hannon, Mark Coulier)

Bäst: Ingen kategori jag lägger så stort värde på, men kul att hon (Frances Hannon) tackade Bill Murray för att för många år sen ha introducerat henne till regissören Wes Anderson.

Sämst: Fanns bara tre nominerade.


Bästa utländska film:

Ida (Polen)

Bäst: Regissören Pawel Pawlikowski är en skön och positiv typ (märkte jag redan under BAFTA som han också vann). Bra tal också, som tyvärr förstörs av att musiken börjar spelas (se nedan).

Sämst: Att de börjar spela musik mitt i talet som bara pågått en stund. Speciellt irriterande då de senare under galan inte började spela någon musik när mer kända namn var på scen. Respektlöst. Sen hoppades jag personligen på Leviathan (Ryssland) som jag tyckte var klart bättre, men som vi alla vet är Oscarsgalan väldigt politisk och då visste man att en rysk film i dessa tider inte stod högt i kurs.


Bästa ljudmix:

Whiplash (Craig Mann, Ben Wilkins, Thomas Curley)

Bäst: De höll det ganska kort och lite kul att filmen fick en Oscar.

Sämst: Eftersom mina favoriter American Sniper och inte minst Interstellar var nominerade hade jag hellre sett en av dem vinna. Men är inte direkt insatt i denna kategori.


Bästa ljud:

American Sniper (Alan Robert Murray, Bub Asman)

Bäst: En något ointressant kategori kanske, men blev glad att American Sniper och Clint Eastwood åtminstone fick vinna en Oscar.

Sämst: Att det var det enda American Sniper vann. Som tur är har ju Clint Eastwood redan vunnit tidigare.


Bästa kvinnliga biroll:

Patricia Arquette (Boyhood)

Bäst: Att hon vann då det inte fanns någon direkt utmanare.

Sämst: Hennes tal blir för politiskt med bl.a. reklam för någon hemsida, ganska smaklöst.


Bästa visuella effekter:

Interstellar (Paul J. Franklin, Andrew Lockley, Ian Hunter, Scott R. Fisher)

Bäst: Åtminstone EN Oscar till den klart bästa filmen från året, alla kategorier.

Sämst: Den utan tvekan mest förbisedda filmen som borde kammat hem många, många Oscars denna kväll.


Bästa animerade film:

Big Hero 6

Bäst: Glad att den vann då jag tyckte den var lite bättre och mer annorlunda än den andra favoriten att vinna - How to Train Your Dragon 2.

Sämst: Inget speciellt. Var väl inget minnesvärt tal direkt.


Bästa foto:

Birdman (Emmanuel Lubezki)

Bäst: Andra året i rad denna mexikan vinner (förra året var för Gravity). Båda gångerna med en mexikansk regissör.

Sämst: Tyckte personligen Interstellar borde varit nominerad åtminstone, men det var den inte.


Bästa klippning:

Whiplash (Tom Cross)

Bäst: Denna kategori brukar den eventuella vinnaren för bästa film åtminstone vara nominerad i, men inte i år. Något överraskande, men kul vinnare.

Sämst: Än en gång att Interstellar inte var med. Men det var ingen större överraskning.


Bästa dokumentär:

Citizenfour

Bäst: Att det inte blev ett för långt tal eller för mycket politiskt snack, även om det givetvis blev en del.

Sämst: Hade för första gången på länge inte sett några av de nominerade i kategorin, men hoppades någon annan skulle vinna.


Bästa originallåt:

Selma ("Glory")

Bäst: Av de fem nominerade låtarna var den inte så tokig. Kanske inte min favorit, men att den vann var inte helt orättvist.

Sämst: För mycket politiskt snack runt denna film och detta tal. Ganska tröttsamt efter ett tag.


Bästa originalmusik:

The Grand Budapest Hotel (Alexandre Desplat)

Bäst: Att Alexandre Desplat äntligen fick vinna (hans åttonde nominering). Dock vann han för fel film i mitt tycke. Läs nedan.

Sämst: För det första var musiken till The Imitation Game (som han också var nominerad för) bättre i mitt tycke. För det andra var det inget snack om vem som borde ha vunnit denna kategori - Hans Zimmer för hans magiska musik till Interstellar. Nyskapande och SÅ välförtjänt om den hade vunnit. Zimmer har förvisso vunnit en Oscar på tio försök, men ändå...


Bästa originalmanus:

Birdman (Alejandro González Iñárritu, Nicolás Giacobone, Alexander Dinelaris, Armando Bo)

Bäst: De fyra herrarna som delar på priset är alla lite "crazy" som regissören AGI säger. En skönt avslappnad stil på dem.

Sämst: Av de nominerade var min favorit Nightcrawler som hade varit rolig att se vinna här. Ingen överraskning att den inte gjorde det, så klart.


Bästa manus efter förlaga:

The Imitation Game (Graham Moore)

Bäst: Hans tal blev ganska emotionellt då han berättade att han som 16-åring försökte begå självmord för att han var annorlunda. Han avslutade sedan med att säga ett par ord till alla där ute som känner sig annorlunda eller konstiga att inte ge upp och fortsätta vara sig själva. En dag kan de stå där han nu står (med en Oscar i handen).

Sämst: Hade varit kul om American Sniper (nominerad) vunnit, men föga överraskande blev det inte så. Även Whiplash hade varit roligare (och mer välförtjänt).


Bästa regi:

Alejandro González Iñárritu (Birdman)

Bäst: Det stod mellan vinnaren och Richard Linklater, men jag är glad att AGI vann då jag finner honom mer sympatisk. Men det har så klart inget med regin att göra där båda var värda Oscarn.

Sämst: Att varken Clint Eastwood för American Sniper eller Christopher Nolan för Interstellar ens var nominerade. En av dessa borde ha vunnit, men det är en annan femma då de alltså inte ens var nominerade.


Bästa manliga huvudroll:

Eddie Redmayne (The Theory of Everything)

Bäst: Ett klart stabilt och hjärtligt tal. Verkar vara en ödmjuk person, så det uppskattas.

Sämst: Var inte min favorit och hade hellre sett Michael Keaton vinna. Trodde och hoppades lite på att han skulle kunna överraska, men överraskad blev man inte. Mest given i mina ögon? Jake Gyllenhaal borde ha blivit nominerad (och vunnit) för sin prestation i Nightcrawler.


Bästa kvinnliga huvudroll:

Julianne Moore (Still Alice)

Bäst: Favoriten och min favorit. Det var inget snack, hon skulle äntligen vinna och det välförtjänt.

Sämst: Kanske inte ett perfekt tal då hon nog visste att hon hade bra chans att vinna.


Bästa film:

Birdman (Alejandro González Iñárritu)

Bäst: Trodde Boyhood skulle knipa Oscarn innan galan drog igång, men förstod under galans gång att Birdman gick som tåget då den vann flera tyngre priser. Glad att den mer sympatiske regissören av de två favoriterna vann. Sen var det perfekt att Michael Keaton fick avsluta med några ord och säger att han är jätteglad att bara få vara med om detta (lite som att han inser/erkänner att han inte hade haft en chans att ens bli nominerad om det inte varit för filmens skull).

Sämst: Med tanke på att det stod mellan Birdman och Boyhood så blev det det bästa alternativet (även om jag nog tyckte Boyhood var lite bättre). Bästa film av de nominerade var American Sniper, men den överlägset bästa filmen var, precis som jag sagt tidigare och kommer fortsätta säga - Interstellar.





Några avslutande tankar om galan:

Neil Patrick Harris som var Oscarsvärd gjorde kanske inte bort sig, men var ganska blek. Hans skämt gick sällan hem och det kändes inte som han lyfte galan som man vet att de bästa kan göra (Billy Crystal). Kändes som det hela var väldigt "safe".

Det tråkigaste med galan, och det har varit så under en längre tid, var att man inte la ner tillräckligt med tid på att hylla FILMERNA. Det är trots allt det det handlar om. Istället lägger de en massa tid på sång och dansnummer och annat som bara är utfyllnad. Man ska hylla både gamla nominerade/vinnare och de aktuella.

Varje film presenterades väldigt kort (tillsammans med en eller två andra filmer). Samma sak med skådespelarna. Eller rättare sagt, där var det ingen presentation förrän det var dags att dela ut Oscarn. Mycket svagt att göra så och inte lägga ner mer omtänksamhet bakom det hela.

För några år sedan gjorde man en lyckad sak. Varje nominerad skådespelare (alla skådespelarkategorier) presenterades hjärtligt av en kollega som pratade lite kort om dem som person och/eller skådespelare. Detta är något som stack ut och funkade mycket bra. Man kände även att de nominerade uppskattade detta.

Samma sak borde man återinföra och även göra det med flera av de övriga kategorierna. Åtminstone skådespelarna och regissörerna ska få denna uppmärksamhet. Sen ska filmerna få en bättre presentation genom hela galan, något de också lyckats bättre med tidigare år.

Scandal Sheet



Titel: Scandal Sheet / Brott i blixtljus
Genre: Film-Noir
Land: USA
År: 1952
Regi: Phil Karlson
I rollerna: Broderick Crawford, John Derek, Donna Reed, Harry Morgan

Handling: Redaktören på en New York-tidning med smak för sensationsjournalistik ger en ung reporter i uppdrag att lösa mordet på en kvinna. Vad reportern inte vet är att det är redaktören själv som är mördaren och att han använder reportern för att sopa igen sina spår och avleda uppmärksamheten från sig själv.

Omdöme: Efter att tidigare ha sett två högst solida Phil Karlson-filmer - Kansas City Confidential (1952) och 99 River Street (1953) - kändes det givet att man borde se mer. Vad bättre än att ta sig an denna noir som kom innan dessa två?



Vi får följa ett par medarbetare på tidningen New York Express där den nye redaktören Mark Chapman (Broderick Crawford) lagt fokus på sensationsjournalistik och därmed ökat försäljningssiffrorna. Hans två stjärnreportrar är den något naive Steve (John Derek) och den desto mer klarsynta Julie (Donna Reed) som inte direkt gillar redaktören Mark.



Det hela börjar minst sagt ljummet. Tidningen anordnar av någon anledning en fest för singlar, kallad "The Lonely Hearts Club". Tanken är att man ska få uppslag till smaskiga historier om par som faller för varandra där tidningen har fullständiga rättigheter till bilderna och historierna. På festen får en kvinna syn på redaktören Mark. Det visar sig att hon känner igen honom som George Grant - hennes make som lämnade henne för runt 20 år sedan. När hon hotar med att avslöja vem han faktiskt är, dödar han henne genom en olyckshändelse. Nu 20 minuter in kan filmen äntligen komma igång och det hela blir till en stabil noir, om än inte någon av de mer minnesvärda.



Filmens bästa skådespelare är Broderick Crawford, vilket är passande då han spelar den intressantaste karaktären. När snaran börjar dras åt runt hans hals har han svårt att hålla kylan. Han vet att det bara är en tidsfråga innan hans fläsk är stekt. Men han har tur. Reportern Steve ser nämligen inte det uppenbara, vilket kan bli Marks räddning. John Derek i rollen som Steve är det svagaste kortet, men karaktären är inte heller särskilt stark. Och Donna Reed som Julie borde fått mer att jobba med. Hon påminner förresten här om Ingrid Bergman rent utseendemässigt...

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.4

söndag 22 februari 2015

Fokus: Regi - Phil Karlson



Som andra regissör i temat Fokus: Regi är det dags för Phil Karlson. Kanske inte direkt något hushållsnamn, men efter att tidigare ha sett två klart trevliga filmer av honom vill jag se mer.

De två filmerna jag tidigare sett var Kansas City Confidential (1952) och 99 River Street (1953), två hårdkokta noir-filmer där den förstnämnda tillhör mina favoriter i noir-genren.

Nu blir det ytterligare tre hårdkokta filmer signerade Phil Karlson. Två noirer och en kultförklarad hämndfilm.



En påminnelse om vad som gäller i temat:

* Jag ska tidigare ha sett max två filmer av regissören, men det vanligaste är noll eller en film.

* Regissören ska ha minst tre filmer jag tidigare inte sett som jag vill/kan tänka mig att se.

* Jag kommer se mellan tre och fem filmer av regissören.

Efter att jag sett filmerna av regissören kommer jag att göra en sammanfattning med mina intryck och om jag märkt av någon röd tråd eller tendenser från regissörens sida.


Måndag den 23:e februari är det dags för den första filmen.

De nominerade - Sammanställning


Observera följande med denna sammanställning:

"Mitt Tips" baseras på vilka som är nominerade till en Oscar.
"Mitt Val" baseras på samtliga från året, även icke-nominerade.


BÄSTA MANLIGA BIROLL:


MITT TIPS:
J.K. Simmons (Whiplash)
Chansen att han inte skulle vinna är minimal. Storfavorit.

MITT VAL:
Robert Duvall (The Judge)
Den prestation jag kände starkast för och som bjöd mest på sig själv.





BÄSTA KVINNLIGA BIROLL:


MITT TIPS:
Patricia Arquette (Boyhood)
Har inte någon direkt utmanare och måste ses som storfavorit.

MITT VAL:
Jessica Chastain (A Most Violent Year)
Övertygade i en bortglömd film som borde fått mer uppmärksamhet.





BÄSTA MANLIGA HUVUDROLL:


MITT TIPS:
Michael Keaton (Birdman)
Valde först Eddie Redmayne, men hoppas att Keaton kan ta hem det.

MITT VAL:
Jake Gyllenhaal (Nightcrawler)
Min givna vinnare om jag fått bestämma. Underbar prestation.





BÄSTA KVINNLIGA HUVUDROLL:


MITT TIPS:
Julianne Moore (Still Alice)
Inte helt given då Reese Witherspoon lurar i vassen, men favorit.

MITT VAL:
Julianne Moore (Still Alice)
Även min favorit då hon både var bäst och förtjänar Oscarn.





BÄSTA REGI:


MITT TIPS:
Alejandro González Iñárritu (Birdman)
Kan också bli Richard Linklater, men lutar åt Alejandro.

MITT VAL:
Christopher Nolan (Interstellar)
Inte bara bäst i mitt tycke, utan överlägset bäst.





BÄSTA FILM:


MITT TIPS:
Boyhood (Richard Linklater)
Står mellan Boyhood och Birdman. Tror Boyhood kniper Oscarn.

MITT VAL:
Interstellar (Christopher Nolan)
Än en gång givet om jag fick bestämma. Utan tvekan bäst - by far.



---

Hoppa över till Fiffi och läs hennes funderingar om Bästa musik.