
Titel: Platoon / Plutonen
Genre: Drama/Krig
Land: USA/Storbritannien
År: 1986
Regi: Oliver Stone
I rollerna: Charlie Sheen, Tom Berenger, Willem Dafoe, Forest Whitaker, John C. McGinley, Johnny Depp
Handling: Året är 1967 i Vietnam, nära den kambodjanska gränsen. Hit kommer den 21-årige Chris Taylor som hoppat av college för att tjänstgöra mitt i stridslinjen.
Omdöme: Det är svårt, nej omöjligt att föreställa sig hur det måste vara för en ung soldat att komma till ett krigshärjat land och kastas in i hetluften utan att egentligen veta vad man ger sig in i. Det är precis vad som händer här när Chris Taylor (Charlie Sheen), efter att ha hoppat av det "meningslösa" college för att göra något meningsfullt hamnar i skottlinjen i Vietnamkriget. Det påminner förresten om den utmärkta danska dokumentären Armadillo (2010) som följer några unga danska soldater som skickas till Afghanistan.

Det är lite intressant att Charlie Sheen axlar huvudrollen i en krigsfilm om Vietnamkriget och dessutom agerar berättarröst. Detta då ju hans far Martin Sheen gjorde detsamma i Apocalypse Now (1979). Undrar om det var ett medvetet val av Oliver Stone och en blinkning till nämnda krigsklassiker. Det funkar hur som helst och även om de två filmerna skiljer sig åt i mycket annat så är just detta snarlikt.

Krigsfilmer av det här slaget handlar oftast om gemenskapen och att gå i vått och torrt för varandra. Det gör även denna, men man bjuds även på en hel del friktion mellan sergeant Barnes (Tom Berenger) och sergeant Elias (Willem Dafoe). De två har helt olika filosofier och syn på hur man inte minst ska behandla fångar och misstänkta Viet Cong. Detta eskalerar så småningom till den grad att Taylor får nog och inte längre bryr sig om något. Det får helt enkelt bära eller brista.

Filmen är genomgående actionladdad och utspelar sig mycket i den täta djungeln där fienden kan lura bakom nästa träd eller buske. Men man har även en svacka ungefär i mitten av filmen då det röks på och grisas. Givetvis kan man inte dra på för fullt under de två timmarna filmen håller på, men det blir ett lite för utdraget parti efter den inledande halvtimmen. Filmens sista trekvart eller så är dock det starkaste partiet och höjer filmen till vad den är känd som - en krigsklassiker som inte minst vann Oscars för bästa film och regi (vann totalt fyra Oscars).

4 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
21 - Totalt
Betyg:

Mitt IMDb-betyg: 8.0
IMDb: 8.1
Jag har ju sett den här men minns i princip ingenting av den. Samtidigt är en omtitt inte så suget...
SvaraRaderaSofia: Det kan vara så med krigsfilmer. Vissa behöver man inte se om. Denna tillhör däremot de jag gärna ser om. Men man ska vara sugen på omtitt, annars är det bäst att vänta ;)
Radera