Seul contre tous / I Stand Alone

Titel: Seul contre tous / I Stand Alone / Ensam mot alla
Genre: Drama/Kriminalare
Land: Frankrike
År: 1998
Regi: Gaspar Noé
I rollerna: Philippe Nahon, Blandine Lenoir, Frankie Pain, Martine Audrain

Handling: En brutal och samtidigt oerhört angelägen skildring av en man som står utanför den mänskliga gemenskapen. Han är en arbetslös slaktare vars liv är en serie katastrofer, och efter en våldsam uppgörelse med hans gravida älskarinna flyr han till Paris. Med sig har han bara 300 francs på fickan och en pistol laddad med tre kulor...

Omdöme: Att Gaspar Noé har en säregen och provokativ stil förstår man så fort man sett en av hans filmer. Detta var hans långfilmsdebut, även om Irréversible (2002) och Enter the Void (2009) blivit mer kända. Detta är dock en film som bjuder på en del av det som gjort dessa filmer så uppmärksammade.



Man får lära känna en 50-årig man som jobbat som slaktare i hela sitt liv, ja ända sen han var 14 år. En dag lät han känslorna gå överstyr när han trodde att någon gett sig på hans dotter. Det slutade med ett fängelsestraff och att han förlorade allt. När han kom ut skaffade han sig en älskarinna, som också var hans chef på det nya jobbet. Han flyttade från Paris till tråkiga Lille och de ständiga tankarna om att bryta sig loss, sticka ifrån älskarinnan och hennes mamma är konstanta. Till slut gör han slag i saken efter ett gräl.



Detta är ingen munter historia. Den är inte heller särskilt vacker att titta på. Men den har något och den har en känsla av Gaspar Noé. De stora bokstäverna som plötsligt täcker skärmen, de snabba och oväntade klippen finns här. Men framförallt har den en provokativ huvudperson som vi främst kommer nära genom berättarrösten som utger majoriteten av filmens dialog, eller monolog i det här fallet.



Det är verkligen en resa in i en människas innersta tankar och känslor. Slaktaren spelas av Philippe Nahon som gör det klart bra. Det är ingen positiv framtid han står inför, inte om han inte kan skaffa ett jobb snart och bryta den nedåtgående spiralen. För mentalt är han på bristningsgränsen. Dottern har varit på en institution sedan han åkte i fängelse. Kanske borde han besöka henne? Men samtidigt har han känslor för henne en far inte borde ha. Kanske borde han hålla sig borta trots allt.



Ja, detta känner man kan sluta lite hur som helst. Det är inte en film för de svaga. Och även om man sett en del så är det svårt att smälta en del av tankarna och händelserna. Man känner helt klart av provokationen och vissa gånger är det på gränsen. Dock har man målat upp huvudpersonen så pass väl att man förstår vad han är kapabel till och att han inte längre bryr sig.



Av de tre filmerna av Noé är denna kanske svagast då vissa element saknas som är mer framstående i de efterföljande filmerna. Men som långfilmsdebut är det inte alls tokigt. Den fångar tidigt ens intresse med sin annorlunda stil och har en något udda klippning. Klippningen och produktionen har förresten Lucile Hadžihalilović hjälpt Noé med, som förutom att hon regisserat några filmer själv dessutom är hans hustru.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.5