Smoke

Titel: Smoke
Genre: Drama/Komedi
Land: USA/Tyskland/Japan
År: 1995
Regi: Wayne Wang
I rollerna: William Hurt, Harvey Keitel, Forest Whitaker, Harold Perrineau, Ashley Judd

Handling: Auggie Wren har en liten tobaksaffär i Brooklyn, där rök- och pratsugna människor i grannskapet träffas. Varje morgon vid samma tid tar Auggie ett foto på gathörnet där tobaksaffären ligger...

Omdöme: Utan att veta så mycket om filmen trodde jag att det skulle vara en komedi om ett par karaktärer som träffas, hänger i en affär och snackar en massa strunt hela dagarna. Det hela inleds som väntat. Ägaren av en tobaksaffär, Auggie (Harvey Keitel) står bakom disken som han gjort sedan många år tillbaka. I affären befinner sig ett par personer som bara hänger och snackar strunt, bl.a. om baseball.



Så kliver Paul Benjamin (William Hurt) in genom dörren. Han är en författare som bor i närheten och är en stammis som köper två paket cigaretter varje dag. Denna dag har Paul en del att tänka på och rätt vad det är håller han på att bli överkörd när han går över gatan på väg hem från tobaksaffären. Han räddas i sista stund av Rashid Cole (Harold Perrineau), en ung vilsen kille. Paul är mycket tacksam och efter att ha bjudit Rashid på en läsk erbjuder han honom tak över huvudet ifall han behöver någonstans att bo i ett par dagar. Rashid tackar nej, men några dagar senare kommer det knacka på Pauls dörr.



Rashid Cole heter egentligen Thomas Jefferson Cole. Han är i 17-års åldern och har precis fått reda på att hans far han inte träffat på 12 år nyligen köpt en bensinmack i en liten stad utanför New York. Filmens bästa scener blir främst de mellan Paul, Rashid och hans far, Cyrus (Forest Whitaker). När det handlar om Auggie så får jag en känsla av att Harvey Keitel känns något tillgjord. Inte dålig, men inte så naturlig som William Hurt, Forest Whitaker och inte minst Harold Perrineau (i sin första stora roll) som nog övertygar mest. Fast det har mycket att göra med att han är mindre känd, även om jag kom ihåg honom från bl.a. Felon (2008) där han har en minnesvärd roll.



Filmen visar sig vara mer ett drama än en komedi, något jag inte hade förväntat mig, men som var välkommet. Främst är det far/son historien som jag tycker man lyckas bra med. Det är något som helt klart kunde ha tagit upp mer utrymme. Själva tobaksaffären och Auggie är den centrala punkten för historien. Men det är långt ifrån de scenerna i och runt tobaksaffären som är filmens bästa eller starkaste.



Auggies fotograferande (utan att gå in på exakt vad det går ut på), tycker jag man borde gjort mer med. Det är något som liksom påbörjas, men det saknas en riktigt bra poäng här. Däremot är hans julberättelse som han delar med sig till Paul över en lunch klart välberättad. Gillar att man i en fem minuter lång tagning sakta, sakta zoomar in Keitel när han berättar sin historia för Paul. Dock tycker jag man kunde ha skippat att visa berättelsen i eftertexterna och även låten som jag tycker gör att filmen förlorar lite av sin aura. Den komponerade musiken i filmen är annars bra. Den står Rachel Portman för som jag fick upp ögonen (eller öronen) för i och med Never Let Me Go (2010). Nära en svag fyra, men inte riktigt.


Ashley Judd är svår att missa som pundare i sin enda scen i filmen.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.5