Mina favoritfilmer - 1981

Ett bra och ganska jämnt filmår, men med en given etta. Inte direkt lätt att rangordna platserna runt mitten då de alla har sina egenskaper och faller i helt olika genrer. Även några filmer precis utanför listan är värda lite uppmärksamhet. Ett mycket starkt år faktiskt.

På topp tio återfinns filmer från:

6 USA
2 Västtyskland
1 Storbritannien
1 Tjeckoslovakien


#10 Modern Romance (Albert Brooks)



Den neurotiske filmklipparen Robert Cole är fixerad vid sin flickvän Mary Harvard men förmår inte upprätthålla en normal relation med henne.

Mysig och trevlig film där Albert Brooks står för regi, manus och huvudroll. Bjuder på torr humor i en skön relationskomedi som även har några roliga filmreferenser.


#9 Vrchní, prchni! (Ladislav Smoljak)



En man i 40-års åldern äger en bokhandel, men han har svårt att få ihop det ekonomiskt för sig själv, sin fru och sina barn. Han har också en tendens att fantisera om kvinnor han träffar på och är en kvinnotjusare. Samtidigt börjar folk på restauranger missta honom för en kypare då han är klädd likadant. Han börjar då gå in på restauranger och ta emot betalningarna.

Tjeckisk klassiker som bjuder på flertalet roliga scener och situationer. Men precis som de bästa tjeckiska filmerna uppvisar den även mycket värme och hjärta utöver sin träffsäkra humor.


#8 Body Heat (Lawrence Kasdan)



Ned Racine är en sjaskig småstadsadvokat i Florida. Under en extremt het värmebölja träffar han den gifta kvinnan Matty Walker. De båda inleder en passionerad kärlekshistoria, men snart inser de att den enda vägen till gemensam lycka innebär att de mördar Mattys rike make...

Modern noir som får det att vattnas i munnen på en film-noir fantast. En nyversion av klassiska noiren Double Indemnity är det för övrigt, en lyckad sådan med William Hurt och Kathleen Turner i fina prestationer.


#7 Raiders of the Lost Ark (Steven Spielberg)



Året är 1936. Äventyraren och arkeologen Indiana Jones får i uppdrag att finna den sägenomspunna arken - en guldöverdragen kista med resterna av stentavlorna med de tio budorden. Hitler har skickat sina hejdukar efter skatten, och det blir en våldsam kapplöpning där de halsbrytande äventyren avlöser varandra.

Inte den favorit den är för många andra, men denna den första filmen om Indiana Jones håller bra som underhållning. En typisk äventyrsfilm så som den ska vara och Harrison Ford är perfekt som Indy.


#6 For Your Eyes Only (John Glen)



Ett brittiskt övervakningsfartyg träffas av en mina och sjunker till botten utanför ett fientligt lands kust. Längst inne i lastrummet finns den högteknologiska militärutrustningen ATAC som britterna använder för att sända instruktioner till sina strategiska atomubåtar. James Bond skickas iväg för att se till att inte utrustningen kommer i fel händer. Men någon har redan fått upp spåret...

Förmodligen min favorit-Bond, eller åtminstone en av dem. Den har allt man kan begära av en Bond-film med mycket action, äventyr, undervattensscener, skidjakter, bergsklättring - you name it.


#5 On Golden Pond (Mark Rydell)



Ethel och Norman skall tillbringa sommaren vid sitt sommarhus i Golden Pond. Norman närmar sig 80-årsdagen med viss fasa. De får besök av dottern Chelsea med fästman och dennes son Billy. Efter en trög start får den 13-årige Billy Norman att leva upp på nytt och njuta av nuet.

Mycket varm och mysig film där Henry Fonda gjorde sin enda Oscarsbelönade prestation. Hjärtvärmande drama mellan Henry Fonda, Katharine Hepburn och Henrys dotter Jane Fonda.


#4 Christiane F. - Wir Kinder vom Bahnhof Zoo (Uli Edel)



Historien tar oss till drogträsket i slutet av 70-talets Berlin. Vi får följa den snart 14-åriga Christiane som bor med sin mamma i ett tråkigt bostadsområde. Christiane är fascinerad av "Sound", ett nytt diskotek. Fast hon är för ung övertalar hon sina vänner att ta med henne dit. Där träffar hon Detlev, vilket blir början till hennes drogkarriär.

Avskalad realism om en ung tonåring som gillar David Bowie och vill ha kul, men hamnar snett och livet är i fara. Jag faller för det här och gillar att det är 70-tals skitigt.


#3 Prince of the City (Sidney Lumet)



Danny Ciello, narkotikaspanare vid New York-polisens specialavdelning, inkallas till internutredningen. En stor undersökning har startats om den påstådda korruptionen inom poliskåren. Han går med på att samarbeta men på villkor att han inte vittnar mot sina kollegor.

Denna verklighetsbaserade historia är en av flera mycket bra Sidney Lumet-filmer. Treat Williams gjorde aldrig en bättre prestation än här och filmen är tyvärr allt för okänd, trots att den är minst lika bra som Serpico med Al Pacino, även den av Lumet.


#2 Thief (Michael Mann)



Frank är frisläppt efter 11 år i fängelse. Han planerar att skaffa sig en ekonomisk grundtrygghet genom att begå ytterligare några brott. När han träffar Jessie och vill bilda familj med henne antar han erbjudandet av stadens gudfader i den undre världen om att utföra så kallade kontraktsinbrott. Det visar sig medföra diverse problem han inte räknat med, men nu är det för sent att ändra sig...

Michael Manns långfilmsdebut, förutom en TV-film, är så lyckad den kan bli. Manns typiska visuella skicklighet i kombination med Tangerine Dreams musik skapar en otrolig känsla. Men i fokus ligger ändå huvudkaraktären Frank (en utmärkt James Caan) och hans hederskodex som yrkeskriminell.


#1 Das Boot (Wolfgang Petersen)



Hösten 1941, mitt under andra världskriget, stiger 43 unga soldater ombord på den tyska ubåten U-96. De ska strida mot den engelska flottan under en synnerligen stridslysten kapten. Med på uppdraget följer den sjöovane krigskorrespondenten Werner, vars uppgift är att skriva rapporter om det hjältemodiga ubåtsmanskapet hem till krigsledningen i Berlin. Werners idealiserade bild av livet ombord på en ubåt mitt under brinnande krig faller dock snart i bitar och tiden ombord kommer att förändra allas världsbild för alltid...

Tidernas bästa ubåtsfilm och en av mina favoritfilmer alla kategorier. Det spelar ingen roll att speltiden är en bit över tre timmar. Det här är film på hög nivå. Klaustrofobiskt, realistiskt och välspelat - underbart.


Några filmer som slogs om platser på listan var:

Blow Out
The Burning
Escape from New York
The Evil Dead
Eye of the Needle
Looker
Ms. 45
Outland
Scanners

---

Sämsta filmen: Clash of the Titans

Fruktansvärt dålig med plågsamt usla effekter.


Största besvikelsen: Possession

Egentligen ingen dålig film, men den fångade inte tag i mig som den borde ha gjort.

Stockholmsnatt

Titel: Stockholmsnatt / The King of Kungsan
Genre: Kriminalare/Drama/Action/Komedi
Land: Sverige
År: 1987
Regi: Staffan Hildebrand
I rollerna: Paolo Roberto, Quincy Jones III, Camilla Lundén, Liam Norberg

Handling: Filmen som från början var avsedd att visas på alla högstadieskolor i landet för att motverka våld och droger, men som begränsades till stor-Stockholm och blev kultförklarad i vissa kretsar. Paolo spelar sig själv i rollen som killen som var 'Kungen av Kungsan' och som aldrig bangade bråk...

Omdöme: Vad är det här egentligen för något!? Det är en salig blandning av action, kriminalare, komedi, dokumentär, romantik och musikvideo. Filmen är bara runt 45 minuter lång, men man blir inte särskilt förvånad då den inte har mycket till handling eller material för att vara längre än så. Samtidigt är det ett ypperligt tidsdokument som blir så pass underhållande att man lätt blundar (en del) för filmens uppenbara svagheter.



Paolo Roberto var runt 17 år här, en riktig buse med långt hår och med en mörk framtid framför sig. I filmen träffar man även hans riktiga familj med pappa Vincenzo, mamma Ellen och lillebror Ian (som själv verkar ha problem med droger). Framförallt får man följa med när Paolo ränner runt i 80-talets Stockholm, hamnar i bråk, rånar, blir tagen av polisen, men även lite vänskap och kärlek bjuds det på.



En av Paolos vänner i filmen är Quincy (Quincy Jones III) som förutom att ha en roll i filmen även agerar berättare av historien och står för filmens sköna musik. Intressant nog är han son till den legendariske kompositören Quincy Jones och man märker att han själv fått den musikaliska talangen av sin far. När man tittar på Quincy Jones III karriär ser man inte minst att det var han som senare gjorde musiken till den populära tv-serien "The Fresh Prince of Bel-Air" med Will Smith i huvudrollen.



Ok, det här är inte direkt bra om man ska vara ärlig. Ska man ens räkna det som en riktig film? Mer en informationsfilm var det ju tänkt som, även om den nästan hade omvänd effekt då unga snarare blev inspirerade och identifierade sig med Paolo. Det är ju inga skådespelare i rollerna så det blir rent patetiskt dåligt skådespeleri, men på ett komiskt sätt så man får sig gott om skratt. Sen har filmen faktiskt en riktigt skön 80-tals känsla tack vare miljöerna, musiken, modet, frisyrerna och attityden. Därför funkar filmen som ett tidsdokument som är klart underhållande. En svensk kultfilm helt enkelt. Dock väldigt svår att betygsätta...

1 - Skådespelare
2 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
2 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 4.4

TISDAGS DOK: Cerro Torre: A Snowball's Chance in Hell

Titel: Cerro Torre: A Snowball's Chance in Hell
Genre: Dokumentär
Land: Österrike/Storbritannien/USA/Argentina
År: 2013
Regi: Thomas Dirnhofer

Handling: I det bildsköna Patagonien ska David Lama, världens yngste världsmästare i klättring, försöka ta sig upp för Cerro Torre - ett berg som sägs vara bland de svåraste att bestiga.

Omdöme: Jag hade aldrig hört talas om berget Cerro Torre som ligger beläget i Patagonien (mellan Argentina och Chile), men så är jag inte heller någon expert på bergsklättring. Däremot finner jag det alltid lika fascinerande att se äventyret av att någon eller några försöker bestiga berg. I det här fallet handlar det inte om något av de högsta bergen, däremot ett mycket svårt berg att bestiga då det på sina håll har en 90-graders lutning, och dessutom täckt av snö och is.



Dokumentären är gjord av Red Bull (vilket lämnar en lite sur eftersmak då de pumpar in en massa pengar lite överallt) och till sin hjälp har de tagit den unge österrikaren David Lama. En naturbegåvning som redan i 16-års åldern blev Europamästare i klättring. Men att bestiga riktiga berg utan domare och publik skulle visa sig vara något annat. Trots det var han fast besluten att försöka bestiga det tuffa berget endast med hjälp av en säkerhetslina. Detta visade sig vara stört omöjligt och på första försöket skrotades planen.



Red Bull-teamet förberedde det hela åt David Lama och filmteamet genom att borra och sätta in flera bultar och rep för att kunna fånga försöket 2009. Detta visade sig inte vara särskilt populärt bland många då det inte bara ändrade förutsättningarna utan även upprörde de som tycker att man ska lämna ett berg i sitt naturliga skick. Mycket riktigt bestämde sig 2012 två klättrare, en amerikan och en kanadensare för att ta bort dessa plus en stor mängd "originalbultar" från den första officiella bestigningen (på 70-talet). Det skulle göra det mycket svårare för David Lama när han gjorde ett nytt försök bara några dagar senare 2012. Denna gång kunde inget kamerateam följa med utan man fick istället använda hjälmkameror, helikopter och dessutom skicka ett kamerateam från ett annat, enklare håll upp på berget för att filma uppifrån toppen.



Ok, som dokumentär har den sina brister. Skönt nog slipper man för mycket Red Bull-reklam (ingen dricker Red Bull vad jag kan minnas), däremot är det oundvikligt att missa David Lamas Red Bull-hjälm. Annars är det en för det mesta snygg dokumentär som fångar omgivningen fint och inte minst klättringen. Det bästa lämnar man till slutet när han ska klättra "fritt" utan några hjälpmedel. Det är oundvikligt att inte få handsvett under dessa sekvenser. Förlorar han greppet bör han fångas av sitt rep, men risken är ändå stor att något går snett.



Det är en upplevelse bara att se berget Cerro Torre och man blir inte direkt förvånad att det ses som en stor utmaning att ta sig upp för det. Att dessutom göra det utan bultar och andra hjälpmedel är stört omöjligt, men David Lama visar sig vara som Spindelmannen när han väl gör ett försök. Kombinationen av snyggt genomförd dokumentation av det hela, berget i sig och David Lamas klättring gör det här till en klart sevärd dokumentär.

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.1

VECKANS NOIR: New York Confidential

Titel: New York Confidential
Genre: Film-Noir
Land: USA
År: 1955
Regi: Russell Rouse
I rollerna: Broderick Crawford, Richard Conte, Anne Bancroft, Marilyn Maxwell

Handling: Yrkesmördaren Nick Magellan blir värvad att jobba för den korrupta affärsmannen Lupo, som styr över ett brottssyndikat i New York.

Omdöme: Man kan säga att det finns olika typer av undergenrer inom film-noir. Vissa är mer åt melodramahållet, andra mer åt gangsterhållet. Men så finns det även klassikers av kända regissörer/med kända skådespelare och b-filmer som inte behöver vara sämre för det, men som hade mindre budget och mindre kända ansikten. I det här fallet kan man säga att man får lite av båda. Man har nämligen en relativt känd regissör med tre välkända ansikten, men där filmen blivit bortglömd i genren.



Charlie Lupo (Broderick Crawford) styr över ett brottssyndikat i New York. Syndikatet är utspritt över hela landet i de största städerna med varsin boss. Lupo är alltså New Yorks högsta höns. Efter att någon gett sig på en av deras män kräver Lupo hämnd. Han kallar in Nick Magellan (Richard Conte), en yrkesmördare som iskallt dödar tre män i en bar. Lupo är imponerad. Han kände dessutom Nicks far som var en god vän. Lupo bestämmer sig för att ge Nick anställning som sin personlige bodyguard.



Lupos dotter Kathy (Anne Bancroft) är allt annat än glad över sin fars verksamhet. Hon vill leva ett normalt liv utan att stå i skuggan av sin far. Nick blir den ende hon kan prata med om situationen och hon verkar snart falla för honom, men han vet vad det skulle innebära att ha en relation med bossens dotter. Samtidigt får Nick fullt upp med bossens flickvän Iris (Marilyn Maxwell), ett blont bombnedslag som inte är sen med att göra närmanden mot Nick.



Trion Broderick Crawford, Richard Conte och Anne Bancroft är alla klart bra i sina roller och ger filmen den rätta spetsen. Även om Bancroft inte är en femme fatale så gör hon en minnesvärd prestation som en tuff, men ändå osäker ung kvinna som vill bryta sig loss. Conte är något av en noir-favorit, men det är ändå kul att se honom i en så återhållsam roll (även om han exploderar när det behövs). Crawford är alltid sevärd med sin auktoritära och aggressiva stil. De tre höjer filmen en del på egen hand.



Filmen har en rapp dialog där Broderick Crawford kör som en kulspruta när han kommer igång. Han har ett hett temperament och den lugne Nick får agera förnuftets röst. När det börjar brinna i knutarna för brottssyndikatet måste ett vittne tystas. Här stiger temperaturen ett snäpp och alla blir nu en måltavla. Intressant nog finns här inga goda mot onda, endast "onda". På sätt och vis påminner filmen en del om klassiska Sweet Smell of Success (1957) där en mäktig man i New York måste hålla koll på sin dotter med hjälp av sin högra hand.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.0

Silver Bullet

Titel: Silver Bullet
Genre: Äventyr/Skräck/Komedi
Land: USA
År: 1985
Regi: Daniel Attias
I rollerna: Corey Haim, Gary Busey, Megan Follows, Everett McGill

Handling: Plötsligt börjar folk dö i småstaden Tarker's Mill. Stadens befolkning är övertygad om att det är en galen mördare, men den rullstolsbundne pojken Marty tror att det är en varulv.

Omdöme: Att jag skulle vara förtjust i filmer om varulvar eller vampyrer är långt ifrån sanningen. Det är sällan dessa filmer blir direkt bra, men vissa gånger kan det bli underhållande om de har glimten i ögat. Om jag skulle behöva välja så är vampyrer aningen intressantare, åtminstone om man jämför de filmer man sett på ämnet. I det här fallet är det en varulvsfilm baserat på en Stephen King-bok (och manus).



Den smågalne Gary Busey spelar morbror Red som är den som finns där för den rullstolsbundne Marty (Corey Haim) och hans äldre syster Jane (Megan Follows). Deras mamma tar sig inte tid och är mest grinig. Så när Marty en dag säger att han stött på en varulv är det Red som han och Jane vänder sig till. Red har till en början svårt att tro på det hela. Men när flera invånare gått en mystisk död till mötes känner han att det åtminstone kan vara värt att kolla upp den misstänkte.



Prestationerna är givetvis ungefär som väntat i en sån här typ av film. Gary Busey känns lite "out there" och han lär ha improviserat en hel del av sin dialog. Corey Haim gör väl sitt som den rullstolsbundne pojken som hamnar mitt i smeten. Han påminner stundtals om Fred Savage i rollen som Kevin Arnold från tv-serien "En härlig tid". Annars är nog kanadensiskan Megan Follows den som känns mest duglig i sin roll som storasyster Jane.



Filmen har ingen vidare regi så man blir föga överraskad att detta blev Daniel Attias första och enda långfilm (även om det blev en ganska framgångsrik karriär inom tv-serier). Filmen blir mer komisk än spännande, även om det nog inte är meningen. Vad är då bäst med filmen? Dels är det att även om den inte är särskilt bra så går tiden ganska fort. Dels är det Martys motordrivna rullstol (den första modellen) som är lite småfräck. Varulvseffekterna är väl ok, man har sett sämre. Men detta är inte en bra film. Man måste nog vara Stephen King- eller varulvs-fan för att gilla detta.

2 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.0
IMDb: 6.3

Subway

Titel: Subway
Genre: Komedi/Action
Land: Frankrike
År: 1985
Regi: Luc Besson
I rollerna: Christopher Lambert, Isabelle Adjani, Jean Reno, Jean-Hugues Anglade

Handling: Fred tycker inte om kassaskåp. Ser han ett måste han spränga det. Efter att ha sprängt kassaskåpet hos ett förmöget par, hos vilka han var på fest, rymmer han ner i Paris tunnelbana. Där träffar han en samling udda personer som har sin tillflykt i tunnlarna av olika anledningar. Han blir jagad av såväl polisen som parets privata gorillor. Samtidigt bär han på drömmen att starta ett eget rockband.

Omdöme: Det må vara lite fånigt och tramsigt, men ändå så där 80-tals skönt som inte går att ersätta. Kultskådisen Christopher Lambert spelar Fred. Med sitt blonderade hår och iklädd smoking jagas han av några män på motorvägen. De kör ikapp honom och kör upprepade gånger in i honom. Fred sätter i ett kassettband och Eric Serra-musik drar igång som får både Fred och tittaren på bra humör. Man förstår då tidigt vilken typ av film man kommer att bjudas på.



Handlingen förflyttas snabbt till tunnelbanan i Paris där Fred gömmer sig från männen som jagar honom och polisen. Han har nämligen kommit över några dokument från ett kassaskåp han sprängt tidigare. Han är nu i full färd med att utpressa Héléna (Isabelle Adjani) samtidigt som han blir förtjust i denna vackra kvinna. Nere i tunnelbanesystemet finns alltid platser att gömma sig på, men även hjälp att få av diverse udda individer som t.ex. rullskridskorånaren (Jean-Hugues Anglade) och trummisen (Jean Reno). Båda var förresten med i Nikita (1990), en av Luc Bessons senare filmer.



Luc Besson är på lekhumör filmen igenom och även om filmen inte har mycket till handling så blir den aldrig dålig. Den har dock en svacka ungefär halvvägs in då Adjani hälsar på nere i tunnelbanesystemet. En sekvens som inte leder någonvart och mest känns som utfyllnad. Det finns annars några andra sådana scener som mest är utfyllnad, men de funkar som mellanspel till Eric Serras trevliga 80-tals toner och den smått futuristiska Paris-tunnelbanan. Mer mysig än bra är sammanfattningen av filmen, men det är inte helt fel det heller.

3 - Skådespelare
2 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.5

Decennier: Dags för 2000-tal

This is the end, my only friend, the end...

Så går en låt av 'The Doors', men det stämmer även in på Decennier. Vi har nått fram till 2000-talet. Detta avslutande årtionde (för det handlar trots allt om 2000-2009) har mycket intressant att bjuda på. Och eftersom det är det avslutande decenniet så tänkte jag slå på stort. Tanken är att det ska bli en film per dag under hela maj - alltså runt 30 filmer.

Tillsammans med Henke på Fripps filmrevyer har följande fem filmer tagits fram för att ses och skrivas om gemensamt (tillsammans med Jojjenito). Fredagarna under maj gäller.

1/5 - Yi yi (2000) - Taiwan
8/5 - Ong-bak (2003) - Thailand
15/5 - A Very Long Engagement (2004) - Frankrike
22/5 - The Man from Earth (2007) - USA
29/5 - Still Walking (2008) - Japan



Hoppa nu över till Henke för hans introduktionsinlägg.

Mina favoritfilmer - 1982

Absolut inte det starkaste året sett till bredden på listan. Förutom de fem främsta filmerna från året hittas dock flera sevärda filmer, som alla fyller sin funktion. Blandningen av genrer är det heller inget fel på.

På topp tio återfinns filmer från:

9 USA
1 Italien

Uppdatering: Plats #10 (The Entity) tar sig upp till plats #9. 10/7-20


#10 Tenebre (Dario Argento)



En amerikansk deckarförfattare, Peter Neal, besöker Rom och välkomnas av ett hotfullt anonymt telefonsamtal samt nyheten att en ung kvinna hittats död med sidor från hans bok nedkörda i halsen. Han finner sig plötsligt i händelsernas centrum eftersom morden påminner om dem i hans senaste bok och mördaren ständigt finns i hans närhet.

En av Dario Argentos bättre filmer, och en som är rejält våldsam. Musiken av Goblin bidrar med mycket och skapar fin stämning. Som vanligt är det undermåligt skådespeleri och dubbning, men det får man ha lite överseende med.


#9 The Entity (Sidney J. Furie)



Det är någonting som jagar Carla Moran. Någonting är ute efter hennes själ. Och hennes kropp. Det går inte att stoppa det. Hon har ingenstans att fly. Det okända väsendet har kommit för att ta Carla. Hon vet inte varför det jagar henne, men hon är dess utvalda offer.

Må inte vara den bästa skräckfilmen, men den skapar en tät stämning som uppskattas. Det hela blir ganska kusligt, trots att jag oftast har lite svårt för övernaturliga fenomen.


#8 Sophie's Choice (Alan J. Pakula)



Sophie överlevde ett koncentrationsläger under andra världskriget och har nu hittat meningen med att leva vidare med Nathan, en sprudlande amerikansk jude som är besatt av förintelsen. Sophies och Nathans lycka äventyras av hennes förflutna och hans besatthet.

En av Meryl Streeps paradroller, men även en intressant och sevärd film.


#7 48 Hrs. (Walter Hill)



När en förrymd fånge och hans partner skjuter två poliser kopplas den bufflige och kedjerökande Jack Cates in på fallet. De har också skjutit en man känd som rånare och för att få fast dem söker Cates upp rånarens gamle kumpan, den fåfänge Reggie Hammond. Han sitter i fängelse men Cates släpper ut honom i 48 timmar för att han ska hjälpa honom att få fast skurkarna.

En skön "buddy cop"-film där Nick Nolte och Eddie Murphy parats ihop och uppvisar fin kemi i en fartfylld och rolig actionkomedi. En film som blandar det hårda 70-talet med det gladare 80-talet på ett lyckat sätt.


#6 Fast Times at Ridgemont High (Amy Heckerling)



Vi följer ett gäng gymnasiestudenter i södra Kalifornien där Stacy Hamilton och Mark Ratner letar efter någon att tycka om och deras gamla skolkamrater hjälper dem att hitta rätt. Jeff Spicoli är en ständigt hög surfare och den mycket bestämde läraren Mr. Hand är övertygad om att alla knarkar på ett eller annat sätt.

En av de första typiska ungdomsfilmerna från 80-talet. Funkar bra då den hittar rätt balans mellan humorn och om att växa upp. Tog steget in i 80-talet tidigare än många andra filmer av det här slaget.


#5 Missing (Costa-Gavras)



Den amerikanske journalisten Charles Horman försvinner under militärkuppen i Chile 1973. Hans far försöker förgäves få besked från Washington om vad som hänt. Till slut åker han dit för att undersöka saken på egen hand tillsammans med Charles fru Beth.

Det är en sån där verklighetsbaserad historia som känns ordentligt. Costa-Gavras fångar den obehagliga känslan och Jack Lemmon övertygar som sorgsen och desperat far i letandet efter sin son.


#4 The Verdict (Sidney Lumet)



Frank Galvin är en försupen advokat vars karriär är på väg utför. Han åtar sig ett fall där han ser en möjlighet att återupprätta sitt anseende, men det blir en tuff resa för Frank, både yrkesmässigt och privat.

En film fylld med starka rollprestationer, ledda av Paul Newman som briljerar som alkoholiserad advokat. Inte så mycket rättegångsfilm, utan snarare ett stark människoporträtt som man verkligen känner.


#3 Blade Runner (Ridley Scott)



Året är 2019. Mänskligheten har skapat kloner som arbetar på rymdkolonier utanför Jorden. Men efter ett blodigt myteri på en av kolonierna förbjuds användandet av kloner och direktiv ges att de ska förstöras. När några av klonerna tar sig till Jorden sätts f.d. polisen Deckard på fallet. Deckard tillhör en specialstyrka inom polisen, Blade Runner, vars enda uppgift är att hitta och likvidera kloner.

Varje gång jag ser den känner jag att den kunde varit ännu bättre. Men varje gång jag tänker på den minns jag alla de underbara scenerna och hela atmosfären man lyckats fånga i denna futuristiska berättelse.


#2 The Thing (John Carpenter)



MacReady är helikopterpilot på en amerikansk forskningsstation i Antarktis. När en hund, jagad av norrmän från en närbelägen bas, kommer in på basen börjar märkliga saker hända. När MacReady och läkaren Copper besöker den norska basen upptäcker de märkliga saker.

Svårt att överträffa stämningen John Carpenter skapar i denna spännande och högst sevärda film. Trots att man sett den flera gånger greppar den tag i en, ett tecken på en mycket bra film.


#1 First Blood (Ted Kotcheff)



Den f.d. kommandosoldaten och Vietnamveteranen John Rambo plågas av sina minnen från kriget. När han anländer till en liten stad i bergen blir han gripen för lösdriveri. I häktet trakasseras han av några småstadspoliser men lyckas fly till ett otillgängligt skogsområde. Polisen tar upp jakten och Rambo måste använda alla sina kunskaper och färdigheter han lärt sig som militär för att undkomma.

Det är stämningsfullt, spännande och så där härligt redan vid förtexterna. Stallone i en av sina bästa roller och med småstadspoliserna, ledda av Brian Dennehy, på jakt efter honom i skogen skapas en klassiker.


Några filmer som slogs om platser på listan var:

Shoot the Moon
Tootsie
The World According to Garp

---

Sämsta filmen: Firefox

Vet inte riktigt vad Clint Eastwood tänkte på när han gjorde detta bottennapp.


Största besvikelsen: Firefox

Clint Eastwood brukar per automatik höja filmerna han är med i. Här har han även regisserat, men det blev ändå en stor besvikelse.