Last Embrace

Titel: Last Embrace / Mordängeln
Genre: Thriller
Land: USA
År: 1979
Regi: Jonathan Demme
I rollerna: Roy Scheider, Janet Margolin, John Glover, Christopher Walken

Handling: När agenten Harry Hannans fru blir dödad under en skottlossning på en restaurang, tappar han kontrollen och läggs in på psyket. När han kommer ut vill hans avdelning inte längre veta av honom. Någon vill även döda honom och det kan vara någon av hans egna. Eller?

Omdöme: Långt innan Jonathan Demme blev ett hushållsnamn med storfilmen The Silence of the Lambs (1991) gjorde han denna lilla thriller i sann Hitchcock-anda. Jag har förresten tidigare nämnt filmen i listan 25 filmer av Hitchcock, men ändå inte... som är värd att kolla in.



Roy Scheider axlar huvudrollen som Harry Hannan. Han är en agent vars liv vänds upp och ner när hans fru blir skjuten då paret är ute på restaurang. Harry läggs in på psyket i ett par månader och så fort han kommer ut försöker någon döda honom. Eller är det bara hans paranoia som spelar honom ett spratt? Har han fortfarande psykiska problem?



Harrys avdelning med Eckart (Christopher Walken) i spetsen är inte särskilt angelägna att ge honom nya uppdrag. Det i kombination med att de valt att hyra ut hans lägenhet till en student gör att han blir än mer misstänksam mot dem. Ellie (Janet Margolin) är studenten som flyttat in i hans lägenhet. Snart inleder de ett förhållande, men allt är inte frid och fröjd. Harry har nämligen fått ett dödshot på ett främmande språk och det visar sig att fem andra män som fått samma dödshot hittats döda under mystiska omständigheter.



Trots att jag hade sett filmen två gånger tidigare var det nästan som att se filmen för första gången. Det är en sådan typ av film som funkar att se om då den inte har enkla svar på allt som händer. Bäst är det nog under filmens inledande trekvart då Harry tror att allt och alla vill döda honom. Filmen har här en bra paranoia-stämning som gör att det inte behöver vara en massa action eller mord för att få till spänning. Det hela tappar sedan lite fart, även om upplösningen vid Niagarafallen är klart minnesvärt.



Intressant nog tar musiken samma väg som filmen. Musiken av Miklós Rózsa är bättre när den ligger i bakgrunden än när den försöker ta över föreställningen under senare delen av filmen. Det är synd då musiken inte hade behövt bjuda på mer än vad den gör inledningsvis. Kul nog gjorde Rózsa musiken till Hitchcock-filmen Spellbound (1945) och vann då sin första av tre Oscars.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.2