VECKANS NOIR: The House on Telegraph Hill

Titel: The House on Telegraph Hill / Farornas hus
Genre: Film-Noir
Land: USA
År: 1951
Regi: Robert Wise
I rollerna: Valentina Cortese, Richard Basehart, William Lundigan, Fay Baker

Handling: Victoria tar över identiteten från en väninna hon satt i koncentrationsläger med för att komma till Amerika och bo hos sin "son". Victoria blir förälskad i pojkens förmyndare. De gifter sig och flyttar in i ett stort hus på Telegraph Hill i San Francisco tillsammans med kvinnan som tagit hand om pojken under krigsåren. Efter ett tag börjar Victoria misstänka att maken och kvinnan vill se henne död...

Omdöme: Det finns en viss säkerhet när man tar sig an en Robert Wise-film. Han hade en hög lägstanivå och stod för flera klassikers genom åren. Här bjuds man på en av hans lite mindre kända filmer utan några direkta stjärnor i rollerna. Det hela börjar något trevande under den första kvarten när man berättar huvudpersonens bakgrundshistoria, men när det hela kommer igång blir det klart trevligt.



Italienskan Valentina Cortese spelar polskan Victoria som under andra världskriget hamnar i ett läger och där blir vän med en annan kvinna vid namn Karin. Karin har en släkting i USA och planen är att de båda ska bege sig till släktingen i USA så fort de får chansen. Men när Karin dör ser Victoria bara en utväg - att ta över Karins identitet. Efter flera års kamp kommer hon äntligen till USA som Karin. Hastigt och lustigt gifter hon sig med Alan Spender (Richard Basehart), förmyndaren till den riktiga Karins son.



Det är när Karin och Alan flyttar in i huset på Telegraph Hill i det bildsköna San Francisco som problemen börjar. Karin känner genast att något inte står rätt till i huset. Om hon bara är rädd för att sanningen om hennes identitet ska komma fram eller om hennes make och/eller kvinnan som tagit hand om sonen vill henne illa är oklart. En sak är dock säker och det är att hon blir allt mer orolig för att något ska hända henne. Hon har endast en person hon kan vända sig till - Marc Bennett (William Lundigan), en bekant till Alan som vill vara mer än hennes vän.



Till en början känns det här inte som en tvättäkta film-noir. Själva bakgrundshistorien tycker jag man kunde ha skippat under filmens inledning och istället ha bakat in den i storyn längre fram. Man hade som tittare t.ex. inte behövt veta att hon tagit någon annans identitet förrän senare. Det hade kunnat vara en trevlig twist. Fördelen är däremot att man efter inledningen kan lägga hennes förflutna åt sidan och bara koncentrera sig på nuet.



När filmen kommit ungefär halvvägs trissas stämningen sakta men säkert upp genom små, men effektiva medel. Karin/Victoria får allt mer att tänka på då konstiga saker händer. Man kan helt klart placera filmen i samma kategori som två mer kända klassiker i Suspicion (1941) och Gaslight (1944). Alla tre filmerna har en kvinna i fokus som blir psykiskt nedbruten av mannen i sitt liv. I det här fallet har man dock alltså även en kvinna med i leken vilket gör att man inte vet vem av dem som är farligast. Det som är lite synd är att filmen inte slutar när spänningen är på topp. Istället fortsätter den några minuter till för att få ett avslut. Som helhet en trevlig film som i sina bästa stunder är klart effektiv och nervig.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.0