Control

Titel: Control
Genre: Drama
Land: Storbritannien/USA/Australien/Japan
År: 2007
Regi: Anton Corbijn
I rollerna: Sam Riley, Samantha Morton, Alexandra Maria Lara, Toby Kebbell

Handling: Denna biografiska film skildrar ikonen Ian Curtis korta men intensiva liv. Vi får en inblick i hans framgångsrika karriär i bandet "Joy Division", men även baksidan av den med allt ifrån svåra hälsoproblem till otrohet.

Omdöme: Utan att veta något om huvudpersonen Ian Curtis eller bandet "Joy Division" (förutom att ha hört någon av gruppens låtar) trodde jag att jag skulle få se en film om "sex, drugs & rock n' roll". Riktigt så blir det inte och det är jag glad över.



Ian Curtis (Sam Riley) blir vid ung ålder (som tonåring) sångare i bandet "Warsaw", som sedermera byter namn till "Joy Division" när man får sitt första skivkontrakt. Men redan innan dess träffar han Debbie (Samantha Morton) som han gifter sig med. Kalla dem unga och dumma för de gifter sig utan att direkt ha tänkt igenom det, utan att ha en fast inkomst och utan att vara redo.



"Joy Division" är på väg någonstans och bli något. De får uppträda på direktsänd TV och får ett skivkontrakt hemma i England. Men Ian drabbas av ett epilepsianfall som skakar alla i hans närhet, i synnerhet honom själv. Inte heller hans äktenskap är i toppform, vilket förvärras när han träffar belgiskan Annik (spelad av tyskan Alexandra Maria Lara som sen gifte sig med Sam Riley 2009) och blir otrogen mot sin hustru Debbie som väntar parets första barn.



Regissören Anton Corbijn gjorde här sin långfilmsdebut, men var en etablerad musikvideoregissör och dessutom duktig fotograf innan dess. Man märker på det svartvita fotot att han har den rätta känslan. Förvisso kan jag tycka att det hade kunnat vara ännu snyggare, men samtidigt vill man fånga eran - 70-talet. Det kanske inte skriker 70-tal om filmens look. Det är en lite för modern look, inte så skitig, men det är nog också medvetet eftersom man filmade i färg och sedan konverterade det till svartvitt. Detta för att slippa grynigheten man annars fått av att direkt filma i svartvitt.



Sam Riley är bra som Ian Curtis, ja klart bra. Karaktären är också klart intressant och inte riktigt som jag hade väntat mig. Tidigt, innan han slår igenom som sångare, kommer Ian tillsammans med en skolkamrat över lite piller för att bli höga. Detta trodde jag skulle bli startskottet på ett drogberoende som skulle leda till hans död. Istället blir det alltså en kamp med epilepsin. Även om det inte gör saken bättre för hans del så tyckte jag det var skönt att slippa ännu en film om ett band som tar droger stup i kvarten.



Jag var lite tveksam till den här filmen på förhand. Det är inte direkt min typ av musik och det gör så klart en del. Gillar man musiken så höjs givetvis filmen minst ett snäpp. Personligen fann jag att musiken hade något, inte alls dålig. Men inte heller jättebra så att jag blir sugen på att lyssna på soundtracket. Nej, det är inte för musikens skull jag tyckte detta var en bra film. Det var för att Ian Curtis var en intressant, introvert person och Sam Riley spelar honom bra. Precis som musiken så har filmen något som lockar.



4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.8