Innocent Voices

Titel: Voces inocentes / Innocent Voices / Oskyldiga röster
Genre: Drama/Krig
Land: Mexiko/USA/Puerto Rico
År: 2004
Regi: Luis Mandoki
I rollerna: Carlos Padilla, Leonor Varela, José María Yazpik, Ofelia Medina

Handling: Under inbördeskriget i El Salvador i mitten av 1980-talet måste den 11-årige pojken Chava kämpa. Kämpa för att inte bli tvångsrekryterad till armén när han fyller 12 år...

Omdöme: 11-årige Chava (Carlos Padilla) lever i en liten by tillsammans med sin mamma Kella (Leonor Varela) och sina två syskon. Inbördeskriget rasar och det är mitten av 80-talet. Pojkar som fyllt 12 år omhändertas av militären och tränas till att döda. Och om inte militären tar Chava och hans vänner så är risken stor att gerillan gör det istället. Mamma Kella vill givetvis hålla honom borta från allt våld, se honom gå i skolan och att han bor hos henne. Men livet är inte alltid så enkelt.



En sak som komplicerar saker och ting en del är att Kellas bror, alltså Chavas morbror, är med i gerillan. Han överraskar dem med ett besök och varnar dem även när militären ska hämta nya 12-åringar. Men han är även intresserad av att själv ta med sig Chava när det är dags. Detta gör att både Chava och mamma Kella hamnar i en jobbig situation och ett tufft dilemma. Kanske blir det Chava själv som får ta ett svårt beslut när tiden är kommen...



Lille Chava är som vilken pojke som helst. Han gillar att leka och vara med sina kompisar. Han gillar även en flicka i klassen. Samtidigt tar han ansvar där hemma. Pappa gav sig nämligen iväg när inbördeskriget drog igång och han blev mannen i huset. Chava försöker hjälpa sin mor så gott han kan, även om han inte alltid håller tiderna. Det är nämligen farligt att vistas ute när mörkret fallit då de båda sidorna ofta hamnar i eldstrid då byn ligger på vägen till huvudstaden. Det behöver dock inte vara särskilt mycket säkrare inomhus när kulorna träffar huset de bor i.



Under en längre tid har jag haft ögonen på den här filmen och varit nyfiken att se vad man skulle bjudas på. Grundpremissen var jag med på, men att det skulle berättas ur ett barns ögon var jag inte riktigt beredd på. Det är dock inga problem med det och i många fall kan det bli kraftfullt när man får berättelser som dessa berättade ur ett barns perspektiv. Ta t.ex. Au revoir les enfants (1987) som är ett bra exempel på det.



Till stor del är det här en bra film. Så pass bra att den lika gärna hade kunnat vara Oscarsnominerad och till och med varit en vinnare för bästa utländska film. Den var Mexikos Oscarsbidrag för året, men blev inte nominerad. Personligen kändes det som att den saknade något för att komma upp till nästa nivå. Främst var det runt mittdelen som filmen förlorade mig lite. Inte dåligt, men första och sista delen av filmen kom man in i mer. Den behöll helt enkelt inte samma jämna, fina nivå filmen igenom som man hade önskat sig. Men det är en känslosam och oftast stark film som inte lämnar en oberörd. Dessutom verklighetsbaserad, vilket man får reda på under inledningstexten. Nästan en svag fyra.



3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 8.0