Still Walking

Titel: Aruitemo aruitemo / Still Walking
Genre: Drama
Land: Japan
År: 2008
Regi: Hirokazu Koreeda
I rollerna: Hiroshi Abe, Yui Natsukawa, Kirin Kiki, Yoshio Harada

Handling: Ett dygns återförening skildras när familjen Yokoyama ska besöka sina föräldrar vid 15-årsjubileet av deras döda storebror, som dog när han räddade en pojke. Under ytan råder osämjan.

Omdöme: Japansk film är lite knepig. Man vet aldrig riktigt vad man kommer bjudas på, på gott och ont. Men i händerna på hyllade regissören Hirokazu Koreeda kände man sig relativt trygg. Tre filmer hade jag sett av honom. Det var Nobody Knows (2004), Air Doll (2009) samt Like Father, Like Son (2013), alla med något att ta med sig.



I denna film handlar det om en familjeträff. Under ett dygn återförenas familjen Yokoyama till minne av den äldste brodern som tragiskt omkom femton år tidigare. Sonen Ryota, som är "mellan jobb" (vilket han inte vill berätta för föräldrarna) har gift sig med en änka som har en son från sitt förra äktenskap. Dottern Chinami är gift och har två barn i ett "vanligt" äktenskap. De konservativa föräldrarna har lite svårt att acceptera sonens val att gifta sig med en änka och sonen känner sig inte helt komfortabel att besöka föräldrarna.



På sätt och vis påminner det här om japanska klassikern Tokyo Story (1953). I det fallet handlar det om vuxna barn som bor i storstan och får besök av sina föräldrar som kommer från landsbygden. Här är det alltså lite tvärtom, barnen (från storstan) kommer och besöker föräldrarna (på landsbygden). Det här tycker jag är en bättre film. Man kan kalla det för en förbättring då den lyckas bättre med det mesta.



Det är en stillsamt berättad film som under det dygn historien utspelar sig lyckas berätta väldigt mycket om de inblandade. Man kommer nära flera av karaktärerna och man lär snabbt känna deras karaktärsdrag. Pappan, en pensionerad läkare, är inte särskilt social av sig och känns mest butter, trots (eller tack vare) familjeträffen. Han saknar sin äldste son som skulle gå i pappas fotspår och bli läkare han med. Överhuvudtaget känner man att minnet av den bortgångne sonen tynger familjen, utan att det blir för deprimerande.



En av filmens styrkor är de fina, korta mellanspelen när barnen går ut och leker, när familjen går och besöker sonens grav eller när de går ner till stranden. Där emellan bjuds man på matlagning som får det att vattnas i munnen. För det lagas och äts en hel del, inte minst under filmens första halva. En annan styrka som regissören Koreeda ofta lyckas bra med är att barnen får en framträdande roll. I många filmer är de bara med på ett hörn alternativt blir jobbiga. Här är de en del av historien och alla är de bra, inte bara skådespelarmässigt utan även karaktärerna.



Det tog ett tag innan jag verkligen kunde känna efter vad jag tyckte om filmen. Vissa filmer känner man ganska tidigt om man kommer gilla eller inte. Här kände jag att det var bra, men jag ville liksom ha mer. Det är dock en typ av film som växer på en under filmens gång och inte minst i efterhand. För när man närmar sig slutet känner jag att det här är bra. När en sån här film lyckas få en att känna och tänka till med små medel, ja då vet man att man har en skicklig regissör som trycker på de rätta knapparna.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.9

---

Detta var den sista gemensamma filmen i Decennier. Läs vad Henke och Jojjenito tyckte.