Stretch

Titel: Stretch
Genre: Action/Komedi/Thriller
Land: USA
År: 2014
Regi: Joe Carnahan
I rollerna: Patrick Wilson, Chris Pine, Jessica Alba, Ray Liotta

Handling: Stretch är en otursförföljd limousinchaufför som bara har timmar på sig att betala av en skuld på 6000 dollar. Till en början känns det hela hopplöst, men han får hopp när han blir tilldelad en klient som ryktas ge enorma summor i dricks.

Omdöme: När Joe Carnahan gjorde den avskalade Narc (2002) kändes det som en spännande regissör att hålla ögonen på. Hans nästa film skulle bli Smokin' Aces (2006) och den var dels inte lika lyckad och dels lite för lättsam för sitt eget bästa. Hans The A-Team (2011) har jag inte sett. Däremot The Grey (2012) som var en besvikelse.



Här kan man säga att stilen främst påminner om Smokin' Aces, men gjort i mindre skala. Limousinchauffören Stretch (Patrick Wilson) har haft ett tungt år. Hans flickvän har krossat hans hjärta när hon lämnat honom för en rik NFL-spelare, han har tvingats lägga av med sitt alkohol-, drog- och spelmissbruk. Han håller på att komma över exet Candace och livet är på väg att vända för honom. En tjej som går under namnet "Pinkmink" på en dejtingsida skickar honom trevliga meddelanden och de ska träffas morgonen därpå. Problemet är bara att hans spelskuld på $6.000 som han betalar av varje månad nu ska betalas inom 24 timmar - annars kan han hälsa adjö till sina knäskålar och annat.



Han ber tjejen som sitter i växeln, Charlie (Jessica Alba) om hjälp. Han behöver tjäna bra med pengar och vill bara ha stenrika klienter som kan ge mycket dricks. Det hela börjar bra med David Hasselhoff och Ray Liotta. Men det är inte tillräckligt med dricks. Istället kan turen vända när en excentrisk miljardär vid namn Karos (Chris Pine) är i stan och behöver en limo. Kvällen och natten med Karos kommer Stretch aldrig att glömma så länge han lever - om han överlever vill säga.



Det kan inte sägas att det här skulle vara en direkt bra film om man ser till helheten. Men underhållning för stunden bjuds man på och det är inte alltid helt fel. Det blir ganska kul emellanåt när Stretch hamnar i tuffa situationer han måste ta sig ur. Lite likt Max i Collateral (2004) måste han köra runt till olika destinationer och improvisera. Men där slutar likheterna då denna film går till överdrift och nästan ballar ur på sina håll. Trots allt ganska underhållande för stunden och kräver inte mycket tankeverksamhet.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.6

European Vacation

Titel: European Vacation / Ett päron till farsa på semester i Europa
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1985
Regi: Amy Heckerling
I rollerna: Chevy Chase, Beverly D'Angelo, Dana Hill, Jason Lively

Handling: Familjen Griswold vinner första pris i en "gristävling". Priset är en resa till Europa och de tror att de ska få en semester med lyx och flärd, men det visar sig inte riktigt stämma.

Omdöme: Denna den andra delen i "Ett päron till farsa"-serien kom efter Vacation (1983) och före Christmas Vacation (1989). För regin stod Amy Heckerling som nog är mest känd för sin regidebut med den trevliga ungdomsfilmen Fast Times at Ridgemont High (1982).



Familjen Griswold med Clark (Chevy Chase) i spetsen ger sig ut på semester i Europa. De har vunnit resan och givetvis ska hela familjen följa med. De fyra familjemedlemmarna besöker London, Paris, gör en avstickare till släktingar i Tyskland och avslutar i Rom. Clarks fru Ellen (Beverly D'Angelo) är med på det mesta maken ställer till med. Dottern Audrey (Dana Hill) följer motvilligt med eftersom hon måste lämna sin kära pojkvän där hemma. Sonen Rusty (Jason Lively) är desto piggare på att få se Europa då han får möjlighet att träffa lite exotiska tjejer.



Clark Griswold är en skön karaktär. Han är oftast på gott humör och tror han vet mer än vad han vet. På sätt och vis påminner han om Homer Simpson, men även lite om Al Bundy (även om han är bittrare som person, om än skön). Chevy Chase var en 80-tals ikon och här var han fortfarande på toppen av sin karriär. Även om alla familjemedlemmarna är bra så är det ändå Clark som får klockan att ticka, så att säga.



Man kan säga att filmen har fem delar och de håller varierande klass.

1) USA: Inledningen av filmen med tävlingen är något svag, dock är frågesportledaren skön när han stöter på både fru och dotter Griswold.
2) London: Här bjuds man på ett typiskt grått England, men en del humor går hem.
3) Paris: Här kommer filmen igång fint och har många trevliga scener, inte bara humormässigt utan även med sina många sevärdheter.
4) Tyskland: Fortsätter vara rolig där Clark uppträder med tysk folkdans som ger en del skratt.
5) Rom: Här tappar filmen då den lägger in en kidnappningshistoria mitt i allt och där humorn även går till överdrift.



I mitt tycke är detta en bättre film än första filmen Vacation och håller en liknande klass som tredje filmen Christmas Vacation. Det är synd att den är något ojämn, men det är alla tre filmerna så det är inte så överraskande. Filmen inleder lite trevande, blir bäst i mitten och tappar sen under sista biten. Den bjuder dock på gott om underhållning i sina bästa stunder och det är trots allt något speciellt med filmer som utspelar sig på olika platser i Europa.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.1

The Terminator & Terminator 2

Måndag den 22:a juni var det dags att ta chansen. Originalfilmen visades på bio och även om man hade sett filmen ett antal gånger i hemmiljö var det ett tillfälle man inte fick missa. Tänk om SF med jämna mellanrum skulle visa den här typen av klassikers. Skulle vara mycket uppskattat bland filmälskare som skulle vilja se sina favoritfilmer på bio. Själv har jag bl.a. sett Alien, Blade Runner och The Shining på bio (samtliga på Cinemateket) och det är upplevelser man inte glömmer i första taget.

Jag minns att jag gick och såg den andra filmen när den kom 1991. Det var givetvis en upplevelse i sig, men ett original är ändå ett original. Under filmens gång kändes det givet att även se om tvåan, fast då i hemmiljö. Eftersom jag skrivit om båda filmerna tidigare känns det mer passande att bara ta upp några korta intryck från de senaste tittarna.

Klicka på länkarna för att komma till de tidigare texterna om filmerna.


The Terminator (1984)


Det negativa:
Det är egentligen två saker som sticker ut. Det ena är effekterna som är för ojämna för att det ska hålla 30 år senare. Flashback-scenerna där Reese strider mot flygande farkoster är inte direkt perfekta. Än värre blir det med Terminator-effekterna. Tänker främst på två scener. Den ena är när Terminatorn plockar ut sitt öga och man får se ett väldigt plastigt ansikte i scenen efter. Noterbart att man lyckats klart bättre under en senare scen när Terminatorn inte bara har sitt röda robotöga synligt, utan även fått en del av pannan bortskrapad. Här är det inte längre plastigt utan bra make-up.

Den andra är mot slutet när Terminatorn bara är ett skelett efter att hans långtradare exploderat. Stop-motion scenerna avskyr jag, men detta var så man gjorde en gång i tiden. Däremot är effekterna inte alltid dåliga. Tyvärr sänker de svagare effekterna helheten och upplevelsen för egen del. Detta stör jag mig på mer för varje gång jag ser filmen.

Sen är det musiken. Musiken är av blandad kvalité filmen igenom. Mycket av den är bra och bidrar till den sköna känslan filmen får till. Men i vissa lägen är den bara skrikig och misslyckad. Bl.a. i någon jaktscen blir den för dominerande och opassande. Även mot slutet är den långt ifrån optimal.

Det positiva:
Arnold (Terminatorn) är ond. Det går inte att sticka under stolen med att han passar extremt bra i rollen som ond. Dessutom har han begränsat med repliker, vilket bara är bra. Även kul att hans tyska (österrikiska) brytning får en att tänka på att hans skapare förmodligen var en galen tysk vetenskapsman eller liknande.

Filmen är mörk och ganska grym. Genomgående bjuds man på en tät och spännande stämning där Terminatorn är på jakt. När han säger "Sarah Connor?" till en kvinna som öppnar sin dörr och sen tar fram sin pistol med lasersikte och avrättar henne, ja då får man ett smakprov på vad han är kapabel till.

Man får genomgående bra actionscener som inte bör underskattas. Det finns många minnesvärda scener i den här filmen.

Humorn ska inte heller glömmas bort. En stor del av den bjuder radarparet Paul Winfield och Lance Henriksen på som poliserna som försöker lokalisera och sedan hjälpa Sarah. Även Dr. Silberman är en störtskön och komisk karaktär som ju sedan återkommer i nästa film.

Slutomdöme:
Femman som alltid varit så given är inte längre det. De nämnda svagheterna (effekterna och musiken) gör att filmen kanske bara är en stark fyra. Å andra sidan har den så mycket bra som väger upp det negativa. Det är trots allt en gammal favorit och som sådan får den lite mer spelrum.


Terminator 2: Judgment Day (1991)


Det negativa:
Pojken spelad av Edward Furlong är givetvis ett problem. Han funkar ändå hyfsat, men när han får sina hysteriska skrik påminner han en del om Bond-bruden Stacey Sutton (Tanya Roberts) när hon ropar "Jaaaaames" och lite annat i A View to a Kill (1985).

Filmen har en svacka halvvägs in då filmen tappar tempo lite för länge.

Den onda Terminatorn försvinner från handlingen i samband med svackan och när han sen dyker upp igen känns han inte lika grym som tidigare. Det gör bl.a. att man inte känner av samma nerv som man gör under filmens första halva.

Slutet är för utdraget och blir även lite av en upprepning av vad man fick se i originalet.

Det positiva:
Effekterna håller klart bra och kom ju med något nytt när filmen kom. Man måste tänka på att filmen kom 1991 och det var inte långt efter 80-talet då denna typ av effekter inte var möjliga, långt därifrån.

Actionscenerna är precis som i ettan riktigt bra. Det bjuds på gott om jaktscener, inte minst under filmens första halva.

Humorn funkar för det mesta precis som i ettan. Kanske att man har lite mer här. Dr. Silverman är t.ex. tillbaka och bjuder på gott om humor när han är med.

Sarah Connor har blivit tuffare och blir en riktig actionhjältinna här. Linda Hamilton gör det också bra, är vältränad och känns övertygande i sin nya roll.

Slutomdöme:
Filmen håller ungefär lika bra som jag hade minne av. Det är fortfarande en bit upp till högsta betyg, men en stark fyra är det alla dagar. I många avseenden bättre än originalet (framförallt jämnare och utan uppenbara svagheter). Däremot saknar jag den mörkare stämningen som originalet har - och Arnold som ond.


-----


Läs vad Jojjenito och Henke tycker om The Terminator då de också var på visningen.

Terminator Genisys

Titel: Terminator Genisys
Genre: Action/Sci-Fi/Thriller
Land: USA
År: 2015
Regi: Alan Taylor
I rollerna: Arnold Schwarzenegger, Jason Clarke, Emilia Clarke, Jai Courtney, J.K. Simmons

Handling: Året är 2029. John Connor leder motståndsrörelsens krig mot maskinerna. Men Skynet planerar en ny attack från två fronter - dåtiden och framtiden - som kommer skriva om krigets regler för alltid.

Omdöme: I denna den femte installationen i Terminator-serien återvänder Arnold Schwarzenegger i sin paradroll. Han har blivit äldre, men det har man också anpassat sig efter. Hans Terminator har blivit gråhårig och lite utdaterad med tanke på den nya tekniken. Men han är fortfarande en användbar bodyguard då han kan knepen och vet det mesta om fienden.



Man ska absolut inte ha några förväntningar på en femte film i en serie. Men vad denna lyckas bra med är att återkoppla till de två första filmerna i serien. Personligen tycker jag det är ett lyckat grepp. Man har helt valt att bortse från den tredje och fjärde filmen, vilket bara är bra. Istället funkar denna del mer som en tredje del i serien. Den må inte komma upp i samma klass som de två första James Cameron-regisserade filmerna, men nog är detta en ganska värdig trea i serien. Synd bara att den inte regisserats av Cameron själv.



Historien hoppar från år 2029 tillbaka till 1984 och sedan till 2017. År 2029 kämpar John Connor (Jason Clarke) tillsammans med sin högra hand Kyle Reese (Jai Courtney) mot maskinerna i en mörk och dyster framtid. Skönt nog är detta parti ganska kort då jag aldrig varit förtjust i denna del i Terminator-serien. När det vankas 1984 blir det däremot desto trevligare. Här har man plockat in händelser från originalfilmen, men lagt till en alternativ tidslinje där Sarah Connor (Emilia Clarke) inte längre är ovetandes om vad som väntar. Hon har redan vid 9 års ålder fått besök av Terminator (Arnold Schwarzenegger) som sedan varit vid hennes sida.



Vad som är synd är att denna film/historia inte kom som den tredje filmen och använt sig av skådespelarna från originalfilmerna. Linda Hamilton och Michael Biehn hade givetvis varit att föredra i respektive roll (även om man hade fått jobba en del med sminket för att få dem att se yngre ut). Här har man alltså istället Emilia Clarke och Jai Courtney. Ingen av dem klarar av att fylla skorna av olika skäl.



Emilia Clarke är 1.57 lång och ser ut som en 14-åring. Linda Hamilton var åtminstone 1.68 och kändes mer rätt för rollen. Visst, Emilia ser bättre ut än Linda, men det har mindre betydelse i det här fallet. Jai Courtney kommer inte heller upp i Michael Biehn-klass. I hans fall ligger det mer i utstrålningen. Han saknar den. Plus att det här inte finns någon direkt kemi mellan de två (Sarah och Reese). Det känns mer som hon faller för honom för att hon vet att hon ska, inte för att det sprakar till mellan dem.



Om man tittar lite på de övriga rollerna/karaktärerna så sticker två ut lite extra. Den ena är Jason Clarke i rollen som John Connor. Till en början (år 2029) får man inte något riktigt grepp om honom. Han är inte med så mycket. Men när man hoppar till år 2017 tycker jag han fyller rollen bra. Av de tre huvudpersonerna vid sidan av Arnold är han den som funkar klart bäst, även om karaktären blir lite för mycket ju längre in i filmen man kommer. Den andra är J.K. Simmons som O'Brien. Han har helt klart tagit över efter Dr. Silverman och bjuder på en del passande humor.



Effekterna är det inget fel på och man bjuds på en del bra action filmen igenom. Vad som däremot blir uppenbart att den gör fel är att den förlitar sig för mycket på effekterna ju längre in i filmen man kommer. Man saknar helt enkelt lite finess när det kommer till att välja vilken väg man ska gå och vad man ska satsa på. Personligen föredrar jag alltid bra actionscener före effektsökeri. Effekter får man gott om i många andra filmer, men riktigt bra actionscener är tyvärr mer sällsynta. Gillar t.ex. skolbuss-sekvensen på bron som till stora delar bjuder på gammal hederlig Terminator-action.



Så vad blir slutbetyget till denna film? Man ska se The Terminator (1984) och Terminator 2: Judgment Day (1991) innan man tar sig an denna. Det blir lite roligare då med detaljerna, inte minst under filmens första halva som också är den bästa. Filmen är bättre än tredje och fjärde delarna så det får man vara glad för. Däremot har den sina brister som man tyvärr måste vara beredd på. Skönt nog var filmen inte dålig som jag nästan hade förväntat mig, inte minst efter att ha sett en väldigt effektbaserad trailer.



3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 8.0

---

Om visningen: Filmen sågs inte i 3D, istället var det en "normal" visning, vilket kändes helt rätt på förhand och även så här i efterhand. Helt onödigt med 3D och här hade det nog bara varit störande.

När filmen presenterades kom det in en tjej i läderoutfit, solglasögon, lite Terminator-makeup och ett pumpgevär. SF-killen presenterade filmen och sa sen att hans nya kollega skulle hålla koll på oss och eliminera oss om någon störde visningen. Sedan gick hon och satte sig bredvid sin väninna - som satt bredvid mig och min bror.

Under filmens senare parti blev väninnan till Terminator-tjejen riktigt känslosam. Hon höll på att börja grina och viftade frenetiskt med händerna framför ansiktet. Det visade sig att hon var orolig för att Terminator (Arnold) skulle dö. Snacka om att vara ett fan! Efter filmen frågade Terminator-tjejen sin väninna vad hon tyckte om filmen. Jättebra, tyckte hon. Då sa Terminator-tjejen att hon borde ta och se de övriga filmerna också...

Decennier: Sammanfattning

När projektet Decennier drog igång var det i en liten skala. Det hela började i september 2013 med 1920-talet. Redan från början valde jag att ta med vissa filmer jag tidigare hade sett, men inte kom ihåg och kände för att se om. Tanken var huvudsakligen att se filmer man tidigare inte sett och velat se eller som man borde ha sett. Men det kändes ändå rätt att passa på att se om några filmer. Detta förändrades dock under de två sista decennierna då jag valde att endast se tidigare osedda filmer. Så här i efterhand borde jag kanske gjort det från början, men med tanke på att jag ändå såg en hel del "nytt" under varje decennium blev det ändå bra till slut.

Här följer en genomgång av vad som sågs, hur mycket som sågs, vad som gick hem och vad som inte gick hem. Bilderna kommer från favoritfilmerna från varje decennium (inklusive de som setts tidigare).

Klicka på respektive årtionde för att komma till sammanfattning.


1920-talet:

(The Kid)

* 5 filmer sågs.
* En tidigare sedd film sågs om. Det var Chaplins The Kid (1921), men den hade jag inte sett sen jag var liten.

BÄST:
Chaplin-filmerna The Kid (1921) och The Circus (1928). Men jag blev även klart nöjd med Le passion de Jeanne d'Arc (1928).

SÄMST:
Das Cabinet des Dr. Caligari (1920) föll mig inte alls i smaken. Battleship Potemkin (1925) var inte heller någon favorit, även om den ur ett tekniskt och filmhistoriskt perspektiv var kul att se.



1930-talet:

(Only Angels Have Wings)

* 14 filmer sågs.
* Även denna gång såg jag om en gammal Chaplin-favorit jag inte hade sett sen barnsben. Det var City Lights (1931).

BÄST:
Favoriten blev Howard Hawks-filmen Only Angels Have Wings (1939), tätt följd av Chaplins klassiker City Lights (1931) och det romantiska dramat One Way Passage (1932).

SÄMST:
La grande illusion (1937), Design for Living (1933) samt Vampyr (1932) var alla besvikelser.



1940-talet:

(The Shop Around the Corner)

* 20 filmer sågs.
* Fem filmer sågs om. The Shop Around the Corner (1940), The Maltese Falcon (1941), Gaslight (1944), Chaplins The Great Dictator (1940) samt The Letter (1940).

BÄST:
The Shop Around the Corner (1940), The Maltese Falcon (1941) och Gaslight (1944) var alla i topp, men de hade jag alltså redan sett.
Av de tidigare icke sedda var det komedin To Be or Not to Be (1942), julfilmen The Bishop's Wife (1947) samt noir-filmen I Wake Up Screaming (1941) som var trevligast.

SÄMST:
Utan tvekan Disney-filmen Dumbo (1941), en av de gemensamma filmerna. Även besviken på The Uninvited (1944) och Ossessione (1943) som man hade en del förväntningar på sedan tidigare.



1950-talet:

(Harvey)

* 15 filmer sågs.
* Fyra tidigare sedda filmer sågs om. Harvey (1950), Roman Holiday (1953), Ben-Hur (1959) och Touchez pas au grisbi / Grisbi (1958).

BÄST:
Trist nog var det just de fyra tidigare sedda (se ovan) som också var bäst. Av de övriga var trion The Young Philadelphians (1959) med en ung Paul Newman, sorliga krigsdramat Forbidden Games (1952) samt trevliga Disney-klassikern Lady and the Tramp (1955) bäst.

SÄMST:
För ovanlighetens skull en Chaplin-film (den sista i Decennier) i form av Limelight (1952). Dessutom det oftast så hyllade polska krigsdramat Ashes and Diamonds (1958) som inte gick hem hos mig.



1960-talet:

(The Graduate)

* 26 filmer sågs.
* Åtta tidigare sedda filmer sågs om. The Graduate (1967), In the Heat of the Night (1967), Butch Cassidy and the Sundance Kid (1969), Born Free (1966), The Wild Bunch (1969), Advise & Consent (1962), Spartacus (1960) samt To Kill a Mockingbird (1962).

BÄST:
Vid sidan av flera av de ovan nämnda som sågs om var det flera trevliga filmer som sågs. The Sand Pebbles (1966) med Steve McQueen, italienska komedin Divorzio all'italiana (1961), kidnappningsdramat Seance on a Wet Afternoon (1964), Kurusawa-thrillern The Bad Sleep Well (1960), japanska noiren A Colt Is My Passport (1967) samt Kurosawas kidnappningthriller High and Low (1963).

SÄMST:
Två filmer delade på sistaplatsen. Det var den gemensamma filmen (och ansedda klassikern) Bande à part (1964) och Orson Welles Kafka-film Le procès / The Trial (1962) som var snygg att titta på, men inte bra.



1970-talet:

(Kramer vs. Kramer)

* 23 filmer sågs.
* Sex av dessa hade jag sett tidigare. Kramer vs. Kramer (1979), Patton (1970), Charley Varrick (1973), Le Mans (1971), Badlands (1973) och The Last Picture Show (1971).

BÄST:
Förutom några av de ovan nämnda som sågs om, var det inte minst följande tre filmer som jag tog med mig: charmiga Billy Wilder-komedin Avanti! (1972), sköna Sam Peckinpah-västern Pat Garrett and Billy the Kid (1973) samt den unika Andrei Tarkovsky-filmen Stalker (1979).

SÄMST:
Italienska komedin Pasqualino Settebellezze / Seven Beauties (1975) och Tarkovsky-klassikern Solyaris / Solaris (1972).



1980-talet:

(Ordinary People)

* 20 filmer sågs.
* Fem av dessa hade setts tidigare. Det var Ordinary People (1980), The King of Comedy (1983), Terms of Endearment (1983), The Elephant Man (1980) samt A Christmas Story (1983).

BÄST:
Förutom de två klassfilmerna Ordinary People (1980) och The King of Comedy (1983) som sågs om, så var det i princip bara Tender Mercies (1983), med en Oscarsvinnande Robert Duvall, som stack ut. Dock hade man redan sett det mesta av det bästa från 80-talet.

SÄMST:
Den gemensamma filmen Where the Buffalo Roam (1980) var klart sämst. En av de andra gemensamma filmerna My Dinner with Andre (1981) följde tätt därpå. Inte alltid lätt att veta vad man ska bjudas på.



1990-talet:

(The War Zone)

* 23 filmer sågs.
* Första decenniet då ingen tidigare film sågs om.

BÄST:
Tim Roth-regisserade tunga och välspelade dramat The War Zone (1999), japanska anime-sci-fi-rökaren Ghost in the Shell (1995), amerikanska animerade The Iron Giant (1999), trevliga äventyret Rob Roy (1995) samt den intressanta dokumentären Hearts of Darkness: A Filmmaker's Apocalypse (1991).


SÄMST:
Den gemensamma filmen Slacker (1991) gick inte hem hos mig. Dessutom Gary Oldman-regisserade Nil by Mouth (1997) som var för deppig och trist för min smak.



2000-talet:

(A Very Long Engagement)

* 30 filmer sågs.
* Sjutton olika länder representerades.

BÄST:
Det fanns gott om bra filmer bland filmerna som sågs i detta sista decennium. Följande sju tycker jag var värda att nämnas lite extra. Franska A Very Long Engagement (2004), Nya zeeländska drama-mysterium-thrillern In My Father's Den (2004), Anthony Hopkins-ledda feel-good-filmen The World's Fastest Indian (2005), stillsamma japanska Still Walking (2008), 11:e september dokumentären 9/11 (2002), serbiska neo noiren Klopka (2007) och den stenhårda The Stoning of Soroya M. (2008).

SÄMST:
Den gemensamma taiwanensiska Yi yi (2000) såg intressant ut på papperet, men blev för lång och tråkig. Away from Her (2006) träffade inte heller rätt, trots en klart duktig Julie Christie.


-----


Totalt sågs 176 filmer i Decennier, varav 30 hade setts tidigare.

23 var underkända
54 var godkända
75 var bra
24 var mycket bra


-----


Jag vill passa på att tacka Henke och Jojjenito för att ha varit med på den här härliga resan genom filmhistorien! Det hade definitivt inte varit lika kul utan er.

Kolla nu in vad Henke och Jojjenito skriver när Decennier sammanfattas.

The Two Faces of January

Titel: The Two Faces of January
Genre: Thriller
Land: Storbritannien/Frankrike/USA
År: 2014
Regi: Hossein Amini
I rollerna: Viggo Mortensen, Oscar Isaac, Kirsten Dunst, David Warshofsky

Handling: En thriller centrerad kring en bedragare, hans fru och en främling som tillsammans försöker fly ett främmande land efter att en av dem misstänks för mordet på en detektiv.

Omdöme: Året är 1962. Chester (Viggo Mortensen) och Colette (Kirsten Dunst) är ett gift amerikanskt par på semester i Grekland. Där stöter de på Rydal (Oscar Isaac). Chester upptäcker att Rydal iakttar honom under dagen. Till sist tar de kontakt med Rydal som också visar sig vara amerikan, men som jobbar som guide på orten de besöker. Efter lite turistande börjar de bli vänner.



En kväll dyker det upp en man som söker upp Chester. Mannen utger sig för att vara detektiv och har anlitats av några klienter som säger sig ha blivit lurade på pengar av Chester. Tumult uppstår och mannen slår i huvudet i Chesters badrum. När Chester försöker ta mannen till hans rum (på samma hotell), dyker Rydal upp. Chester uppdaterar honom med de viktigaste detaljerna. Rydal erbjuder sig snabbt att hjälpa till. Det visar sig vara ett stort misstag. För även om han lär tjäna en slant för besväret, riskerar han att bli en medbrottsling om de åker fast.



Baserat på en bok av Patricia Highsmith, är det inte så konstigt att man får lite The Talented Mr. Ripley (1999) vibbar. I båda fallen utspelar det sig runt Medelhavet i Europa med ett gäng amerikaner som hamnar i trubbel. Här blir det ett triangeldrama då Chester givetvis misstänker att Rydal är intresserad av hans yngre hustru Colette.



Trion Viggo Mortensen, Oscar Isaac och Kirsten Dunst känns alla rätt i sina roller. Roligast är det att se Oscar Isaac som visar sig vara en man med många ansikten. Här känns han som en blandning mellan Andy Garcia och Joaquin Phoenix. Det känns som han har mycket potential och det ska bli intressant att följa honom framöver.



Filmen då? Jo, den är inte så tokig, men inte heller särskilt bra. Regissören Hossein Amini har här gjort regidebut (och står för manuset). Tyvärr har han inte riktigt fått till det. Filmen är bara på runt 90 minuter, men känns längre än så. Den har svårt att få till tempot och det allra största problemet är att den aldrig blir spännande. Detta trots flera situationer som borde bli det. Det kan bara skyllas på regissören. Fast gillar man den tidigare nämnda The Talented Mr. Ripley kan detta vara värt en titt.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.2

Eliza Graves

Titel: Eliza Graves / Stonehearst Asylum
Genre: Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 2014
Regi: Brad Anderson
I rollerna: Jim Sturgess, Kate Beckinsale, Ben Kingsley, Michael Caine, Brendan Gleeson, David Thewlis

Handling: Eliza Graves är en patient vid ett mentalsjukhus. Hon blir föremål för den nyligen anlända unge Dr. Edward Newgate från Oxford som inte har en aning om vad han gett sig in på.

Omdöme: Regissören Brad Anderson har gjort en del intressanta filmer så som Happy Accidents (2000), Session 9 (2001), The Machinist (2004) och Transsiberian (2008). Hans "formkurva" har dock inte pekat uppåt. Skulle det bli ändring på det i och med denna film?



Under filmens första halvtimme anländer den nyutexaminerade läkaren Edward Newgate (Jim Sturgess) till mentalsjukhuset "Stonehearst Lunatic Asylum". Året är 1899 och den unge läkaren vill lära sig mer om behandlingen av mentalsjuka patienter. Han upptäcker dock per omgående att Dr. Lamb (Ben Kingsley) använder sig av oortodoxa metoder. Som tittare känner man tidigt att det inte står rätt till på mentalsjukhuset och man förstår hur det ligger till. Skönt nog blir det inte så att man får vänta hela filmen för att få denna "twist". Istället får man den en halvtimme in och då kan filmen börja på allvar.



Edward blir snabbt betuttad av Eliza Graves (Kate Beckinsale), en vacker patient som lider av hysteri, något som blir uppenbart vid beröring. Precis som de flesta andra patienterna på Stonehearst kommer hon från en fin familj. Hon är dock normal i jämförelse med majoriteten av de intagna. Detta trots att de två läkarna spelade av Brendan Gleeson och Michael Caine experimenterat med henne och gett henne drogdoser.



Redan under förtexterna är det lite illavarslande när det står klart att det hela baseras på en historia av Edgar Allan Poe. Många gånger är hans historier av det gotiska slaget och med tanke på att det hela utspelar sig 1899 finns läge att få in gott om gotik. Som tur är slipper man det mesta av den varan. Istället bjuds man stundtals på rena rama dårhuset där allt och alla verkar galna. Har svårt för sånt så det kryper lite lätt under skinnet på mig vid dessa tillfällen. Skönt nog är de relativt få.



Filmen blir efter den inledande halvtimmen ganska trevlig. Dr. Edward får gott om problem att tampas med och slutet är inte så pjåkigt. Sen har man en duktig skara skådespelare att följa. Bäst är Ben Kingsley som också får mest att jobba med. Trist nog har man helt missat att ge duktige Brendan Gleeson något att jobba med. Han är bara med i två-tre scener, synd. Likväl tycker jag Kate Beckinsale hamnar lite i skymundan, trots att hennes karaktär egentligen borde stå i fokus, skumt. Jim Sturgess gör dock vad man kan förvänta sig i huvudrollen.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.8

Kingsman: The Secret Service

Titel: Kingsman: The Secret Service
Genre: Action/Äventyr/Komedi/Sci-Fi
Land: Storbritannien
År: 2015
Regi: Matthew Vaughn
I rollerna: Colin Firth, Samuel L. Jackson, Michael Caine, Mark Strong

Handling: Kingsman är en superhemlig privat spionorganisation med rötter i ett skrädderi i London. Harry Hart, eller Galahad som hans spionnamn är, är organisationens mest framstående agent, som med hjälp av gentlemannamässigt våld ämnar göra världen till en bättre plats. När en av hans mest lovande agenter offrar livet för att skydda Harry från en granat känner han tacksamhetsskuld till mannens familj, och rekryterar hans son i hopp om att han har vad som krävs för att bli nästa Lancelot.

Omdöme: Ta en stor portion James Bond, lägg till en gnutta Star Wars och valfri superhjältefilm med en tonåring i huvudrollen så får man detta. Det är inte så svårt att se detta som en Bond-spoof, åtminstone till en början när musiken (passande sådan) ger Bond-känsla och organisationen Kingsman leds av Michael Caine med Colin Firth som deras främste agent.



Det hela börjar ganska lovande får man säga. Man får givetvis ta det hela med en klackspark med tanke på att det inte är en superseriös film. Samuel L. Jackson som huvudskurk som läspar likt Mike Tyson blir så klart bara roligt snarare än spännande. Att man dessutom driver med president Obama gör inte saken sämre. Vem hade trott att han skulle visas upp som en bad guy i en sån här film?



När organisation Kingsman behöver rekrytera en ny medlem samlar man nio utvalda ungdomar som ska gå igenom olika tester och en utbildning för att se vem som har vad som krävs. Bland de sju killarna och två tjejerna finns Eggsy (Taron Egerton) vars pappa dog 17 år tidigare när han räddade livet på sina kollegor, inklusive Galahad (Colin Firth). Galahad tar Eggsy under sina vingar. Nu är det dags att se om han kan gå i sin fars fotspår, och dessutom hålla sig vid liv.



Om man enkelt ska dra några slutsatser så tappar filmen betydligt när Colin Firth kliver åt sidan och lämnar över stafettpinnen till sin yngre protegé. Det blir nu allt mer överdrivet och går från Bond-trevligheter (om än inte lika bra) till superhjälte-dravel. Tyvärr faller det mig inte i smaken när man tar ut svängarna för mycket. Redan från början förstår man att filmen ska tilltala en yngre publik, men det blir än mer tydligt under filmens senare delar då Eggsy iklär sig kostymen.



Filmen lyckas med en del och misslyckas med en del. Det lyckade kommer främst i form av Bond-blinkningarna. Visst går man ett steg eller två för långt i vissa avseenden, men det får man ta. Tycker även Colin Firth passar klart bra i sin roll och är den man får mest glädje av att se här. Däremot har filmen svårt att hålla fingrarna borta från kakburken. Man vill för mycket ju längre in man kommer och det skadar helheten. Potentialen fanns där för något bättre. Slutresultatet blir en dussinfilm i mängden som man lätt glömmer bort, tyvärr.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 7.9