Across 110th Street

Titel: Across 110th Street / Massakern på 110:e gatan
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 1972
Regi: Barry Shear
I rollerna: Anthony Quinn, Yaphet Kotto, Anthony Franciosa, Paul Benjamin

Handling: Två tuffa New York-snutar jagar tre Harlem-bovar som stulit pengar från maffian och startat ett gängkrig.

Omdöme: Det var någon gång efter att ha sett Quentin Tarantinos pärla Jackie Brown (1997) som jag lyckades leta upp denna film där Bobby Womacks titellåt "Across 110th Street" (som även hörs i nämnda Tarantino-film) spelas under förtexterna. Detta är en film som är en tredjedel blaxploitation, en tredjedel maffiafilm och en tredjedel polisfilm. En kombination som bjuder på oväntat bra resultat.



Det inleds med att två svarta män utklädda till poliser ger sig på en lägenhet där maffian precis ska hämta sina tvättade pengar. Skottlossning utbryter och flera personer dör, bl.a. maffiamedlemmar och patrullerande poliser som dyker upp på platsen precis när männen hoppar in i den väntande bilen. De tre männen kommer över $300.000, en fin liten summa på den här tiden.



Nu får de maffian efter sig där Nick D'Salvio (Anthony Franciosa) får uppdraget att hitta och straffa de skyldiga. Som om det inte vore nog kopplas veteranpolisen kapten Mattelli (Anthony Quinn) in på fallet. Han har rykte om sig att vara en rasistisk polis som tar till alla tillåtna och otillåtna medel för att få svar. I detta fall har politikerna bestämt att en svart polis ska leda fallet så kommissarie Pope (Yaphet Kotto) utses. Detta gillas inte alls av Mattelli som har högre rang än sin yngre kollega. De två jobbar också helt olika, vilket skapar osämja mellan de två när de ska försöka samarbeta.



Vilken härlig rulle det här är! Blixtrande bra med en hård och brutal approach där man inte lägger några fingrar emellan. Ingen är direkt god här, men samtidigt får man en tillräckligt bra insyn i karaktärernas vardag och situation för att förstå hur pressade de är. Det är faktiskt lite smått unikt att man lyckas följa tre vitt skilda grupper på det här viset och känna med alla tre, även om det är på olika sätt.



Bland de tre svarta bovarna är två mer kloka än den tredje. De vill nämligen ligga lågt och avvakta innan de sticker med pengarna. Så de fortsätter på sina jobb och drar inte åt sig onödig uppmärksamhet. Den tredje är dock tvärtom. Han röker på, dricker sig full och spenderar pengar som om det vore monopolpengar, vilket givetvis uppmärksammas av de som letar efter de tre.



Anthony Quinn var själv en av producenterna på filmen och det var till en början inte tänkt att han själv skulle medverka i denna film baserad på en bok. Istället tillfrågades tunga namn som John Wayne, Burt Lancaster and Kirk Douglas, men alla tackade nej (förmodligen för att de inte ville skada sitt rykte med att spela en anklagad rasistisk polis). Så Quinn hoppade själv in, med gott resultat bör påpekas. Skön karaktär också. Nästan lika skön, och minst lika cool karaktär spelar Yaphet Kotto och de två kompletterar varandra mycket bra. Dessutom bjuder Anthony Franciosa på en helskön prestation och där Paul Benjamin i rollen som Jim Harris, ledaren bland de tre bovarna också funkar klart bra.



Filmen har ett bra tempo utan några direkta svackor eller onödiga passager. Det är inte så sunkigt som det lätt hade kunnat bli med tanke på miljöerna på den här tiden. Något som kunde gjorts bättre är givetvis blodet som tyvärr inte ser äkta ut. Men det var inte den här filmen ensam om på den här tiden så det är inte filmens fel. Istället ska man njuta av de fina prestationerna och karaktärerna (för det kryllar av minnesvärda karaktärer filmen igenom) och rakt-på mentaliteten som bjuder på gott om bra scener och underhållning. Dessutom får man en del budskap och ett oförglömligt slut. Helt klart en bortglömd film värd mer uppmärksamhet.

4 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.0