The Godfather: Part II

Titel: The Godfather: Part II / Gudfadern del II
Genre: Kriminalare/Drama
Land: USA
År: 1974
Regi: Francis Ford Coppola
I rollerna: Al Pacino, Robert De Niro, Robert Duvall, John Cazale, Diane Keaton, Lee Strasberg, Michael V. Gazzo, Talia Shire, Joe Spinell

Handling: Uppföljaren till Gudfadern berättar två historier parallellt, dels fortsättningen men också om Don Corleones tidiga öden i New York.

Omdöme: Bland många anses detta vara den bästa uppföljaren någonsin och även vara en bättre film än originalet. Jag har alltid ansett att originalet är den bättre filmen, inte minst då ett original alltid är ett original och att man ju har Marlon Brando som ÄR Gudfadern.



Båda filmerna fick elva Oscarsnomineringar, men denna uppföljare kammade hem sex Oscars mot bara tre för originalet. Första filmen vann för bästa film, manus och Marlon Brando. Denna vann för bästa film, manus, Robert De Niro, regi, musik samt scenografi. Givetvis kunde den första filmen ha vunnit lika många om inte fler Oscars, men så är det ibland. Lite kompensation eller svagare konkurrens.



Den stora skillnaden i denna uppföljare är att man inte bara följer en historia, fortsättningen med Michael Corleone (Al Pacino), utan även bjuds på en tillbakablick till när Vito Corleone (Robert De Niro) växte upp och blev den han var som vuxen. Michaels historia utspelar sig under slutet av 50-talet medan Vitos historia tar sin början 1917.



Övergångarna mellan Michaels och Vitos historier tycker jag går ganska smärtfritt. Det görs snyggt med mjuka övergångar och både Al Pacino och Robert De Niro får mycket att jobba med i respektive historia. I rollen som en ung Vito får De Niro dra ett tyngre lass och intressant nog pratar han nästan uteslutande italienska. Pacino å sin sida har fler kvalitativa prestationer runt sig och även en bredare historia när Corleone-familjen försöker behålla makten.



Kul nog får två karaktärer från den första filmen större utrymme här. Dels är det Tom Hagen (Robert Duvall), som förvisso även hade en ganska stor roll i den första filmen. Dels är det Fredo (John Cazale) som får en desto större roll än i den första filmen. Just Fredos historia blir en central del i filmen och en som blir kännbar för både familjen (speciellt Michael) och för tittaren. Intressant nog var scenen på sjön det enda jag kom ihåg från filmen, men så visade det sig också vara en av de allra bästa och starkaste sekvenserna i filmen.



Ett litet problem jag känner med denna uppföljare är att det på sina håll känns lite ryckigt i klippningen. Vissa scener passar liksom inte in. Inte så de känns onödiga, men man saknar samma flyt som den första filmen hade. Och det har inte med nutid och dåtid att göra. De övergångarna funkar alltså bra. Det är i nutidshistorien som det finns brister i genomförandet. Inte så det direkt stör, men ändå är det en noterbar skillnad från den första filmen.



Det intressanta är också att filmen bara är runt en kvart längre än den första filmen, men känns trots det klart längre. Inga direkta svackor att tala om, men ändå inte det fina flytet man hade önskat sig. Trots några småsaker så är det en riktigt bra film och framförallt är det kul att få se fortsättningen efter att den första filmen slutade på ett sätt som gjorde att man ville ha mer. Man får också mer av samma vara här och denna är kanske mer episk, men helheten är ändå något svagare i mitt tycke.

5 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
22 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.5
IMDb: 9.1