The Pink Panther Strikes Again

Titel: The Pink Panther Strikes Again / Rosa Pantern slår igen
Genre: Komedi/Kriminalare/Thriller
Land: Storbritannien/USA
År: 1976
Regi: Blake Edwards
I rollerna: Peter Sellers, Herbert Lom, Lesley-Anne Down, Omar Sharif

Handling: Den förvirrade kommissarien Jacques Clouseau hamnar på kollisionskurs med sin f.d. chef Dreyfus som rekryterar världens farligaste kriminella för att en gång för alla likvidera Clouseau.

Omdöme: Denna den fjärde filmen i Rosa Pantern-serien är den jag sett minst antal gånger, tillsammans med den första filmen (om man bara räknar de fem äkta Rosa Pantern-filmerna mellan 1963-1978). Den enkla anledningen är att jag aldrig riktigt tyckt den är lika bra som inte minst den andra och tredje filmen som är mina två favoriter. En orsak kan vara att denna går lite för långt i vissa avseenden (och då syftar jag inte på humorn).



Charles Dreyfus (Herbert Lom) är Clouseaus (Peter Sellers) f.d. chef. Dreyfus sitter inspärrad på mentalsjukhus, men har nu fått chansen att bli utskriven efter att ha uppvisat förbättring. Givetvis har han svårt att hålla sig i skinnet när Clouseau kommer på besök. Dreyfus vill inget annat än att se Clouseau död. Så när Dreyfus rymmer, börjar han genast rekrytera farliga brottslingar för att en gång för alla ta kål på Clouseau.



Den klassiska Rosa Pantern-humorn finns där och det är så klart mycket tack vare Peter Sellers, men även för att Blake Edwards åter står bakom kameran (precis som han gjorde på samtliga filmer i serien). Dessa två tillsammans är en lyckad kombination och när de får till det blir det även här riktigt roligt. Visst är det många gånger slapstick-humor och det är inte alltid det går hem. Men när det gör det är det klockrent.



Att det är mycket blinkningar åt Bond-hållet är svårt att missa. Här har man Dreyfus som en slags Bond-skurk som ska bygga en domedagsmaskin (alltid haft svårt för detta inslag i filmen då det snarare blir sci-fi än något annat). Clouseau får världens alla lönnmördare efter sig, vilket gör det hela lite till en spionfilm à la Bond. Detta är främst tydligt med den ryska agenten Olga (Lesley-Anne Down) som faller för Clouseau likt vad man fick se i From Russia with Love (1963).



På det stora hela en ojämn film som verkligen blandar och ger. Den blir aldrig direkt dålig, vilket är skönt. Samtidigt känns den svagare under filmens andra halva. Det är fortfarande ingen favorit i serien för egen del, men den är tillräckligt underhållande för att bli klart sevärd, speciellt om man gillar Peter Sellers och Rosa Pantern. Just det, Henry Mancinis musik får man inte heller glömma. Förutom den berömda titelmelodin bjuds man bl.a. på en lekfull och en stämningsfull melodi som passar perfekt. Stark trea.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.2