Twelve Monkeys

Titel: Twelve Monkeys / 12 Monkeys / De 12 apornas armé
Genre: Mysterium/Sci-Fi/Thriller
Land: USA
År: 1995
Regi: Terry Gilliam
I rollerna: Bruce Willis, Madeleine Stowe, Brad Pitt, Christopher Plummer

Handling: Året är 2035. Ett virus har spritt sig på jorden och nästintill utrotat dess befolkning. De som fortfarande lever bor i underjorden. En grupp forskare tar fram en plan som innebär att man skickar en man tillbaka till 90-talet för att lokalisera viruset, strax innan viruset spred sig.

Omdöme: Det är intressant hur vissa filmer växer på en med varje titt. Det är desto mer ovanligt att en film man sett några gånger tidigare och gillat plötsligt inte längre funkar lika bra. Så blev det med denna Terry Gilliam-film. Nu borde man inte bli så jätteöverraskad med tanke på att han inte gjort så mycket annat jag uppskattar. Men just denna film har jag alltid gillat, trots att den uppenbarligen har mycket av hans stil som jag har svårt för.



Under den inledande halvtimmen bjuds man på en mardröm som James Cole (Bruce Willis) vaknar upp från. Det blir en återkommande mardröm som verkar vara från hans barndom. När han vaknar upp sitter han i ett slags fängelse och som frivillig ska han skickas tillbaka i tiden av ett gäng forskare. Han ska till år 1996, men skickas av misstag till år 1990 och blir snart inspärrad på ett mentalsjukhus. Där träffar han bl.a. på den urflippade patienten Jeffrey Goines (Brad Pitt) som visar sig vara son till den förmögne Dr. Goines (Christopher Plummer). James får också lära känna psykiatrikern Kathryn Railly (Madeleine Stowe) som tycker sig känna igen honom från någonstans.



Den inledande halvtimmen, som mest utspelas på mentalsjukhuset är inte filmen direkt på topp. Brad Pitt tar i från tårna och spelar en överdrivet störd man som man bara stör sig på. Jag märker att jag inte gillar filmen när han är med. Det är inte att han är dålig i rollen, men karaktären blir bara för mycket för mig. Istället tar sig filmen en del när James skickas till rätt år - 1996. Där söker han åter upp Kathryn och försöker övertyga henne om att en grupp som kallar sig "De 12 apornas armé" kommer släppa ut ett virus som kommer döda 5 miljarder människor. Kathryn tror givetvis inte på honom, men får anledning att lyssna när James faktiskt verkar veta saker om framtiden han inte borde veta. Bruce Willis och Madeleine Stowe spenderar från och med nu mycket tid tillsammans och båda sköter sig bra.



Det finns saker filmen gör bra och saker den gör sämre. Eller sämre och sämre, jag tror det beror på vilken smak man har. Jag har alltid haft svårt för när det blir lite för crazy. Det blir det alltså med Jeffrey, men i stor utsträckning också med forskarna som drillar James i framtiden. Hela forskarteamet och miljöerna i framtiden känns fel. Gillar inte hur oseriösa forskarna känns och hur framtiden framställs. Nu har det iofs mycket att göra med situationen då viruset gjort att man inte kan andas luften utomhus och därför lever människorna i framtiden under jorden.



Filmens främsta egenskap i form av handlingen tycker jag blir det som baseras på den klassiska kortfilmen La jetée (1962), som också filmen inspirerats av. Det är främst den återkommande mardrömmen på flygplatsen jag tänker på som också blir där filmens upplösning äger rum. Dock känner jag inte lika starkt för avslutningen som jag minns att jag gjort tidigare. Kanske för att jag aldrig blev riktigt engagerad under filmens gång. Den fyra i betyg som jag tidigare hade gett filmen har förbytts i en stark trea, vilket känns något märkligt.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 8.1