Cape Fear (1962)

Titel: Cape Fear / Farlig främling
Genre: Thriller
Land: USA
År: 1962
Regi: J. Lee Thompson
I rollerna: Gregory Peck, Robert Mitchum, Martin Balsam, Telly Savalas

Handling: Advokaten Sam Bowdens liv blir outhärdligt efter att fången Max Cady blir frisläppt efter 8 års fängelse. Bowden vittnade i en rättegång om att Cady attackerade en ung kvinna vilket ledde till att Cady blev fälld. Nu när Cady har blivit fri börjar hans terror mot Bowden och hans familj, särskilt riktar han in sig på Bowdens dotter...

Omdöme: Året efter att de gjorde den framgångsrika The Guns of Navarone (1961) tillsammans, återförenades regissören J. Lee Thompson och Gregory Peck. Resultatet blev denna neo-noir/thriller som satte ribban för kommande filmer i genren. Det är dock inte Gregory Peck som gör denna film så minnesvärd. Det är istället Robert Mitchum i den genomonda skurkrollen.



Robert Mitchum var främst känd för att ha spelat goda i många noir-filmer under 40- och 50-talet. Men efter att ha terroriserat några småbarn i klassikern The Night of the Hunter (1955) visade han att han är minst lika effektiv som "bad guy". I det här fallet spelar han ex-fången Max Cady som efter att ha avtjänat ett 8-årigt fängelsestraff ger sig på Sam Bowden (Peck) och hans familj. Detta då han vill hämnas för att Sam var den som vittnade mot honom. I synnerhet har Sams 15-åriga dotter Nancy fått upp hans intresse...



Mitchum är riktigt äcklig och äckligt bra här och ger en rakt igenom minnesvärd roll som funkar på flera plan. Max Cady är nämligen inte bara skräckinjagande, han har även tagit vara på sin tid när han varit inlåst till att studera juridik. Han vet vad han kan och inte kan göra. Han vet var gränsen går och utnyttjar det maximalt för att komma Sam och hans familj under skinnet. Just att han inte bara är en korkad kriminell i mängden gör att han sticker ut och blir farligare.



Något jag hade glömt var att Max Cady visar ett så stort intresse för dottern, och att hon är så pass ung. Men det tycker jag bara höjer äcklighetsfaktorn hos honom och gör att filmen funkar än bättre. Kan också tycka att filmen är lite före sin tid vad gäller den biten. Man tar det hela ett snäpp längre mot vad andra filmer hade gjort innan dess. Visst kom Psycho (1960) något år tidigare, men den terrorn var riktad mot vuxna.



På tal om Psycho så är det ofrånkomligt att inte nämna kompositören Bernard Herrmann som stått för den klassiska musiken i båda fallen. Det får en också att tänka på Hitchcock, även om filmen skiljer sig en del från hans filmer i utförandet. Musiken gör annars en hel del för att bygga upp den nerviga och krypande stämningen filmen igenom. Man ska aldrig underskatta vad bra och passande musik gör för en film.



Filmens avslutning är också klart bra. Det intressanta är att det är ganska utdraget, men blir bättre tack var det. För när Max Cady lurar i vassen ska man ha klart för sig att han inte är dum nog att gå i någon fälla. Istället får man en vändning på det hela som gör att intensiteten stiger ytterligare ett par steg. En av filmens styrkor är helt klart att den behåller greppet om tittaren, precis som den gör om Sam Bowden och hans familj.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.8