Cape Fear (1991)

Titel: Cape Fear
Genre: Thriller
Land: USA
År: 1991
Regi: Martin Scorsese
I rollerna: Robert De Niro, Nick Nolte, Jessica Lange, Juliette Lewis, Joe Don Baker, Illeana Douglas, Robert Mitchum, Gregory Peck, Martin Balsam

Handling: En nyutsläppt fånge gör livet surt för advokaten som 14 år tidigare inte lyckades få en frikännande dom. Han börjar med att bekanta sig med advokatens dotter...

Omdöme: Advokaten Sam Bowden (Nick Nolte) är gift med Leigh (Jessica Lange) och tillsammans har de den 15-åriga dottern Danielle, eller kort och gott Dani (Juliette Lewis). De bor i den amerikanska södern och lever ett gott liv. Men stormen är på väg in i form av Max Cady (Robert De Niro) som precis blivit utsläppt från fängelset efter ett 14-årigt fängelsestraff för våldtäkt och misshandel.



Cady lägger hela skulden till fängelsestraffet på Bowden, som var hans försvarsadvokat. Det visar sig att Sam Bowden inte heller är den perfekte maken då han flirtar med arbetskollegan Lori (en bra Illeana Douglas), även om det inte gått längre än så. Cady snappar dock upp detta och genom Lori kan han komma åt Sam. Men Cady tänker inte sluta där. Han vill terrorisera familjen Bowden ordentligt och planerar att komma nära dottern Dani som är lättpåverkad och i en ålder där hon vill göra revolt mot föräldrarna.



Denna remake har givetvis likheter med originalet från 1962, men den skiljer sig även i en hel del. Den klassiska och tidlösa musiken av Bernard Herrmann har återanvänts här där Elmer Bernstein piffat upp tonerna på sina håll. Givetvis helt rätt att använda samma musik, men kan tycka att man inte alltid har den rätta känslan för när man ska spela huvudmelodin. Blir nästan för mycket på sina håll. Men eftersom den är bra så tröttnar man inte direkt i första taget.



Något som skiljer sig mycket från originalet är familjen Bowden som här har en del skelett i garderoben, inte minst Sam. Men även hustrun Leigh är allt annat än genomsympatisk. Vanligtvis gillar jag när det finns lite mer djup i karaktärerna med ett dolt förflutet eller liknande, men här får det snarare en effekt som får en att ogilla familjen Bowden, något man inte gjorde i originalet.



Dottern Dani spelas av Juliette Lewis och henne har jag aldrig varit förtjust i. Men det ska sägas att hon är klart bra här och kommer verkligen in i rollen, inte minst när hon träffar Max Cady som utger sig för att vara hennes dramalärare. Hon blev också Oscarsnominerad tillsammans med Robert De Niro. Till skillnad mot skådespelerskan i originalet (som verkligen var 15 år), så var hon 17 år när filmen spelades in. Det märks trots allt att hon är lite äldre än vad dottern var i originalet, trots att de ska vara lika gamla. Äcklighetsfaktorn blir därför inte riktigt lika stor här, men scenen när hon är ensam med Max Cady är ändå klart effektfull än idag.



De Niro i rollen som Max Cady tycker jag inte riktigt är lika bra som Robert Mitchum var i originalet. Eller rättare sagt, De Niro är bra, men karaktären gillar jag mer i originalet. Dessutom gillar jag inte alls hur Max Cady ändrar karaktär på slutet när han istället för att behålla lugnet blir helt galen. Det blir för mycket och det är delvis karaktärens fel, men det känns även som De Niro spelar över en del här.



Det är svårt när man har originalet färskt i huvudet, för man jämför lite för mycket känner jag. Redan när filmen börjar analyserar man likheterna och skillnaderna. Detta är en svagare film, men absolut inte utan intresse. En sak man tidigt märker är att fotot går sin egen väg och man vill gärna sätta en egen prägel på filmen med fotot och övergångarna. Det blir nästan för mycket. När det sen lugnar ner sig blir också filmen bättre och historien kan berättas. Dock är filmen under sista halvtimmen svagare än vad originalet lyckades vara. Här blir det inte samma intensitet och spänning, mycket tack vare att slutuppgörelsen skiljer sig och är svagare här.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.3