Mandariinid / Tangerines

Titel: Mandariinid / Tangerines / Mandarinodlaren
Genre: Drama/Krig
Land: Estland/Georgien
År: 2013
Regi: Zaza Urushadze
I rollerna: Lembit Ulfsak, Elmo Nüganen, Giorgi Nakashidze, Misha Meskhi

Handling: Våren 1992 bryter krig i ut i Abchazien, som är en del av Georgien. Av de ester som bosatte sig där under sovjettiden har de flesta flytt, men Ivo har valt att stanna kvar för att tillsammans med sin vän Margus skörda mandariner. Vid en blodig konflikt utanför hans dörr lämnas en skadad man som Ivo väljer att vårda.

Omdöme: Jag hade tidigare sett en film från Georgien, om man räknar in Kin-dza-dza (1986) gjord när Georgien fortfarande tillhörde Sovjetunionen. Däremot hade jag ingen tidigare bekantskap med film från Estland. Denna film var Estlands Oscarsbidrag (och sedermera Oscarsnominerad) med regi av en georgier. Bästa utländska film vanns av polska Ida (2013), men där jag personligen tycker denna, argentinska Wild Tales (2014) och framförallt den ryska Leviathan (2014) var bättre.



Detta är en relativt liten film till formatet. I princip endast fyra karaktärer (plus några besökare som dyker upp under korta sekvenser) och som utspelas i och runt huvudkaraktärens hus vid mandarinfältet. Huvudkaraktären är Ivo (Lembit Ulfsak), en gammal man som gillar att snickra i sin bod. Hans vän och granne är Margus (Elmo Nüganen) som har en imponerande mandarinodling som Ivo ska hjälpa honom med. I området utspelar sig ett krig mellan georgier och tjetjener. Ivo och Margus är ester. När två stridande blir svårt skadade utanför Ivos hus, tar Ivo hand om dem i sitt hem. Problemet är bara att den ene är georgier och den andre är tjetjen...



Byn där handlingen utspelar sig känns gemytlig och så där lantligt mysig. Man kan förstå varför Ivo stannat kvar, även om resten av familjen flyttat tillbaka till Estland när kriget bröt ut. Lembit Ulfsak i rollen som Ivo påminner utseendemässigt om Christopher Lee och Michael Haneke, och inger ett tryggt intryck. Lite av en mysfarbror som även inger respekt hos dem runt honom, i synnerhet de två skadade männen som är bittra fiender.



Något jag känner under filmens gång är att man relativt tidigt förstår ungefär vad som kommer hända, vad det hela går ut på. Mycket riktigt artar sig historien ungefär som väntat, åtminstone till viss del. För när man når upplösningen blir det en dramatisk avslutning som ger filmen en tyngd man tar med sig när eftertexterna börjar rulla. En viktig detalj tycker jag är den fina och smått sorgliga huvudmelodin som hörs ett par gånger under filmens gång. Redan när den spelas i inledningen av filmen sätter den tonen för vad som komma skall.



Jag känner att det här är en typisk film som brukar dyka upp under festivaltider. Det är inte en film för alla, men gillar man filmer med lite lägre tempo som bygger på att göra mycket med små medel så är den definitivt sevärd. Personligen jämför jag gärna med tidigare nämnda ryska Leviathan (2014) då filmerna har lite liknande ton, även om denna är gjord i mindre skala. Man kanske ska kalla det för den ryska skolan och klart intressant är den. Betyget hamnar på en stark trea till svag fyra. Känns som en film som kan växa lite med tiden, men det något förutsägbara i grundstoryn sänker lite för egen del.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 8.5