Titel: Still Life
Genre: Drama
Land: Storbritannien/Italien
År: 2013
Regi: Uberto Pasolini
I rollerna: Eddie Marsan, Joanne Froggatt, Karen Drury, Andrew Buchan
Handling: En medelålders kommunalanställd har som uppgift att ordna begravningar till personer som saknar anhöriga. I hans arbete ingår även att söka efter närstående, något han tar på största allvar. Hans liv kretsar kring arbetet, han arbetar ensam, bor ensam och äter ensam. En dag kallas han till ett dödsfall som skett i en lägenhet mitt emot hans egen. När han drar gardinen åt sidan och tittar ut genom fönstret ser han sitt eget liv som en spegelbild av den avlidnes.
Omdöme: Jag hade tidigare sett den starka och bra engelska filmen Tyrannosaur (2011) där Eddie Marsan hade en biroll som otrevlig hustrumisshandlare. Det var inte den första filmen jag hade sett med honom, men det var i och med den rollen som jag la namnet och ansiktet på minnet.
Här spelar han huvudrollen som John May. Det är en helt annorlunda roll och man känner nästan inte igen honom. Han känns helt klart mer övervintrad här, vilket passar karaktären bra. På tal om karaktären så är Eddie Marsan helt inne i sin karaktär som John May. Det är den största anledningen till varför han känns annorlunda även utseendemässigt. Det är en ensamvarg vars jobb är hela hans liv. Ett jobb där han i princip endast har kontakt med döda. Han anordnar nämligen deras begravningar då det saknas anhöriga.
Han lever ett inrutat liv där han i 22 år gått till samma arbetsplats. Han är duktig på det han gör, och väldigt noggrann. Problemet är att den nye chefen tycker att han är för noggrann, vilket inte är särskilt effektivt eller ekonomiskt. Efter 22 år är det dags för honom att starta ett nytt liv. Men innan dess får han avsluta sitt sista "fall". Det blir lite av en ögonöppnare för John som försöker lokalisera dottern till den avlidne, som bodde i lägenheten mitt emot honom.
Detta är en stillsam film där allt kretsar kring huvudpersonen John May. Till en början tycker jag inte filmen är så där jättespeciell, men helt ok. Det som sticker ut mest är Eddie Marsan och framförallt den mycket passande musiken av Rachel Portman, vars musik jag verkligen fastnade för i Never Let Me Go (2010), som både är sorglig och vacker. Ju längre in man kommer, ju mer växer filmen och historien. När man så når slutet av resan är det bara att konstatera att det är en genomtänkt liten film. Liten då den känns som en festivalfilm, vilket bara är positivt.
4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt
Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.4
Ååå, fina fina Eddie Marsan. Jösses vad han är bra i den här filmen! Jag har för mig att jag läst att manuset är skrivet med Marsan i åtanke som John May. Klockrent val, oavsett :)
SvaraRaderaFint att se att den gick hem hos dig :)
Fiffi: Han är klippt och skuren för rollen så jag blir inte förvånad om rollen var skriven med honom i åtanke.
RaderaFilmen har legat och väntat på att ses vid rätt tillfälle (perfekt höstfilm).
Måste vara ett gott betyg för Marsan att det går att tänka bort Tyrannosaur, för den rollen är verkligen annorlunda. Jag fick göra motsatt resa och hade lite inledningsvisa problem med den också ;)
SvaraRaderaSofia: Ja, det är verkligen vitt skilda roller, men det är vad bra skådespelare lyckas med. Klart övertygande i båda fallen.
RaderaEM har jag alltid haft ett gott öga till och detta är en av hans bästa roller. Tyrannosaur väntar på att ses. Kul att du gillade filmen.
SvaraRaderafilmitch: Jo, jag vet att du nämnt honom tidigare. Jag har ju sett flera filmer med honom (minns honom t.ex. i Miami Vice från 2006), men det var i och med Tyrannosaur och denna som han fick bra roller att jobba med.
Radera