When a Man Loves a Woman

Titel: When a Man Loves a Woman
Genre: Drama/Romantik
Land: USA
År: 1994
Regi: Luis Mandoki
I rollerna: Andy Garcia, Meg Ryan, Philip Seymour Hoffman, Ellen Burstyn

Handling: Piloten Michael och hans fru Alice lever ett på ytan lyckligt liv, men under hela deras äktenskap har Alice smugit med sitt svåra alkoholproblem. När hon till slut kollapsar läggs Alice in på en klinik.

Omdöme: Om man förväntar sig en romantisk komedi bara för att Meg Ryan är med så får man tänka om. Detta är ett romantiskt drama med betoning på drama. Hon spelar Alice, mamma till två små döttrar och hustru till Michael (Andy Garcia). De bor i San Francisco där hon jobbar på en skola medan Michael är kommersiell pilot. Eftersom båda jobbar tar de ofta hjälp av barnvakten Amy (Lauren Tom). Detta då barnen inte gillar sin mormor Emily (Ellen Burstyn) som gillar att baktala och kritisera deras mor.



Vad som verkar vara ett lyckligt äktenskap och familjeliv döljer ett missbruk. Alice är nämligen alkoholist. Hon har lyckats hålla det hemligt från Michael, men när hennes alkoholvanor inte längre går att kontrollera går det ut över barnen. Michael försöker hjälpa henne, men det finns ingen annan utväg än att lägga in Alice på en avvärjningsklinik. Det tar hårt på Michael och döttrarna, i synnerhet den äldre. Michael är nämligen inte hennes biologiska far.



Detta är ett familjedrama, men där kärleken Michael känner gentemot Alice gör att han försöker få det att funka, till varje pris. Samtidigt riskerar han att förlora sitt jobb, så det är en tuff period för samtliga inblandade. Barnvakten spelar en viktig roll under den här perioden, men Michael får inte mycket hjälp av henne. Det blir en konstig respons av barnvakten Amy som istället för att ställa upp till 100% och göra sitt yttersta bara tänker på sig själv. Visst, hon känner att Michael tar det för givet att hon ska hjälpa till. Problemet är att hon känns egoistisk istället för att tänka på barnen om hon nu gillar dem.



Förutom barnvakten som var lite av ett störningsmoment så finns ytterligare två småproblem. Den äldsta dottern Jess (Tina Majorino) är så där lillgammal som man ofta ser på film. Hon är 8 år gammal och på tok för "smart". Hon spelas ganska bra, men karaktären blir för egen del lite för mycket på sina håll. Då gillar jag den yngre dottern Casey (Mae Whitman) mer då hon känns klart mer naturlig i sitt agerande. Sen tar man inte tillvara på chansen att ge Philip Seymour Hoffman och Ellen Burstyn mer utrymme. Båda är endast med i två scener om jag inte missminner mig.



Vad filmen gör bra är den realistiska inblicken i hur en alkoholiserad mor kan splittra en hel familj, även om hon vill sluta. Trots att filmen är ganska stark på sina håll så är den också romantisk, det får man inte glömma. Michael kämpar verkligen för att inte förlora Alice och döttrarna. Både Meg Ryan (lite oväntat) och Andy Garcia (mer väntat) övertygar i sina roller och är bra tillsammans. Det är en film som skapar känslor och tål att ses, även om den inte är för alla. Personligen hade jag dock kunnat vara utan den sista scenen. Ett mer öppet slut hade varit att föredra.

Värt att nämna är att regissören Luis Mandoki tio år senare gjorde det starka och verklighetsbaserade dramat Innocent Voices (2004).

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.5

Love Week: 2nd Edition

För en tid sen körde jag Love Week med sju romantiska filmer på en vecka. Nu är Love Week tillbaka för andra gången. Även denna gång blir det - wait for it... sju romantiska filmer på en vecka!

Ingen av de sju filmerna har jag sett tidigare. Bland de sju filmerna hittas en mycket känd och (av många) älskad film. Men det betyder inte att de övriga är av mindre intresse eller sämre för det.

Lite noterbart är att majoriteten av filmerna är snyftare och endast en är en romantisk komedi.


Mellan den 30:e nov och 6:e dec kör vi temat, en film per dag.

Stockholm Filmfestival 2015: Eftersnack

I jämförelse med 2014 års festival blir det genast tydligare att detta års festival var svagare sett till toppfilmerna. Jag var absolut nöjd med mina val och jag såg allt jag ville se. Dock kände jag redan på förhand att det inte var någon film som verkligen stack ut som en potentiell pärla.

Mycket riktigt delades inte en endaste rak fyra ut, dock ett par svaga fyror och en mängd starka treor.

17 filmer sågs på festivalen och ytterligare 5 sågs utanför festivalen.



BÄSTA FILM:


De nominerade:
The Daughter (Australien)
The Invitation (USA)
James White (USA)
La loi du marché (Frankrike)
Louder Than Bombs (Norge)

Motivering:
Ingen given vinnare, men detta var trots allt den film som grep tag i mig mest. En film där hela den duktiga ensemblen nyttjas fint och där dramatiken stiger allt mer. Helt enkelt en gedigen och gripande historia.



Vinnare:
The Daughter (Australien)







BÄSTA MANLIGA SKÅDESPELARE:


De nominerade:
Christopher Abbott (James White)
Tom Hardy (Legend)
Vincent Lindon (La loi du marché)

Motivering:
Inte alls lätt att välja bland de tre då alla är bra på sitt sätt. Det känns dock som han bjöd på det bredaste registret och fick en att känna det han kände, men även känna för honom.



Vinnare:
Christopher Abbott (James White)







BÄSTA KVINNLIGA SKÅDESPELARE:


De nominerade:
Cynthia Nixon (James White)
Sarah Silverman (I Smile Back)
Odessa Young (The Daughter)

Motivering:
Ännu en gång var det inte lätt att välja bland de nominerade. Alla var mycket bra på sitt sätt, men hon bjöd precis som den manlige vinnaren på ett brett register och gjorde utan tvekan sitt livs roll.



Vinnare:
Sarah Silverman (I Smile Back)







BÄSTA UNGA KVINNLIGA SKÅDESPELARE:


Odessa Young (The Daughter)

Motivering:
Spelar en central karaktär för filmen och det är inte svårt att fatta tycke för henne och känna för hennes situation. Helt klart en skådespelerska att hålla ögonen på.





BÄSTA UNGA MANLIGA SKÅDESPELARE:


Connor Jessup (Closet Monster)

Motivering:
Inte den yngste skådespelaren, men övertygar med en inte helt lätt roll att spela i en liten kanadensisk film.





STÖRSTA ÖVERRASKNINGEN:


The Invitation (USA)

Motivering:
Visste i princip ingenting om filmen, kände inte till några skådespelare på förhand (förutom en i en mindre roll) och hade inga förväntningar. Krypande stämning och smart berättad.





STÖRSTA BESVIKELSEN:


Zvizdan / The High Sun (Kroatien)

Motivering:
Egentligen inte en dålig film med sina tre historier som utspelar sig över tre decennier. Men jag hade förväntat mig mer och något lite annat än det man bjöds på. Kändes även som det fanns mer att få ut från materialet.





MEST UNDERHÅLLANDE:


Bølgen / The Wave (Norge)

Motivering:
Denna norska katastroffilm visade sig vara en popcornrulle som lika gärna hade kunnat vara gjord i Hollywood. Klart underhållande, välgjord och bitvis riktigt stämningsfull (inte minst innan katastrofen slår till).





MEST KOMISKA:


The Overnight (USA)

Motivering:
Denna film sågs innan och utanför festivalen. En både mystisk och rolig film som man inte vet vart den ska ta vägen. De fyra i huvudrollerna, inte minst de två manliga rollerna bidrar till den "gemytliga" och roliga filmstunden.





BÄST MUSIK:


Closet Monster (Kanada)

Motivering:
Ett riktigt bra soundtrack bestående av för mig tidigare okända låtar kombinerat med bra och passande komponerad musik gjorde detta till en given vinnare. Utan tvekan en "skön" film att se och lyssna på, mycket tack vare musiken.



Läs om visningarna och filmerna som sågs här.

Closet Monster

Titel: Closet Monster
Genre: Drama
Land: Kanada
År: 2015
Regi: Stephen Dunn
I rollerna: Connor Jessup, Aaron Abrams, Joanne Kelly, Isabella Rossellini

Handling: En kreativ och driven tonåring är desperat att fly från sin hemstad och hans plågande minnen av hans turbulenta barndom.

Omdöme: Vad lockade mig till den här filmen? Utan tvekan trailern. När det handlar om filmer jag inte vet något om tar jag gärna en titt på trailern för att se vad det kan tänkas vara och för att få en känsla av om det skulle kunna tilltala mig. Musiken och bildspråket antydde om att det skulle kunna vara en klart intressant film, men utan kända skådespelare eller en känd regissör (långfilmsdebut) kunde det gå lite hur som helst.



Historien följer Oscar (Connor Jessup) som växer upp med en pappa som berättar spännande godnattsagor och en mamma som lämnar dem när han är liten. Men dessförinnan får han en hamster i present. En hamster som visar sig kunna prata med honom. Han ger den namnet Buffy. Oscar är även med om en traumatisk upplevelse när han blir vittne till hur några äldre pojkar på skolan misshandlar en annan pojke på en kyrkogård.



Oscar växer upp och blir en kreativ tonåring som vill försöka komma bort från sin sömniga stad i Kanada och komma in på college i New York eller Los Angeles. Oscar har inte bara en kreativ sida, han är inte helt säker på sin sexualitet. Hans bästa vän är söta Gemma (Sofia Banzhaf) som alltid ställer upp när han behöver en modell att jobba på, gärna i trädkojan han byggt med sin pappa. Hon har uppenbarligen lite känslor för honom, men Oscar blir istället mer intresserad av en ny kille på extrajobbet i en järnhandel. Wilder (Aliocha Schneider) är hans namn och han kommer få Oscar att ge sig ut på djupt vatten.



Vilket skönt soundtrack den här filmen har, och till det ett minst lika bra elektroniskt sound som får en i helt rätt sinnesstämning. Man glider med Oscar på hans äventyr och hans jakt på sin identitet. Mitt spontana intryck är att detta är en klart gedigen långfilmsdebut av Stephen Dunn (som även skrivit manuset). Dock är den inte klockren. Det finns mycket potential här som inte riktigt synkar på alla håll. Främst känner jag att det finns flera sekvenser där man stressar istället för att låta det hela spela ut och greppa tag i en mer. Man märker det t.ex. på musiken som bara hinner komma igång innan man i flera fall tystar ner den för att gå vidare.



Jag gillar dock det här. Det må inte vara en perfekt film, men den är skön att titta på och har ett bra flow. Den är både allvarlig som humoristisk, utan att det känns krystat. Det finns även några likheter med klassfilmen Donnie Darko (2001), även om det som helhet inte är lika bra. Men det är den film jag skulle vilja jämföra med mest faktiskt då den har flera element som påminner om den. Avslutningsvis måste jag säga att den talande hamstern Buffy är ett udda, men roligt inslag. Buffys röst visar sig dessutom tillhöra Isabella Rossellini. Kul grej.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.6

---

Om visningen: Visning på Grand och den sista filmen jag ser på årets festival. Filmen innan slutar nästan när vår film ska börja. Skönt nog blir det inga direkta köer och eftersom man inte hinner med reklamen så slipper man den.

En kvinna som sitter på samma rad, två platser till höger om mig med en tom plats mellan oss, tar efter runt halva filmen fram en chipspåse och börjar skramla ordentligt. Tänker först säga till om hon fortsätter, men när hon fått ordning på påsen är hon hyfsat tyst med den. Däremot hör jag varje tugga hon tar. Det håller sen på i några minuter, men filmen blockerar snart bort det då den är tillräckligt intressant.

På det stora hela en trevlig avslutning på festivalen och med det bästa soundtracket för året, härligt. Satt kvar under hela eftertexterna för musikens skull.

Green Room

Titel: Green Room
Genre: Thriller/Rysare
Land: USA
År: 2015
Regi: Jeremy Saulnier
I rollerna: Anton Yelchin, Imogen Poots, Patrick Stewart, Macon Blair

Handling: Ett punkrockband bevittnar en fasansfull våldshandling och tas som gisslan i ett isolerat område av ett hårdfört gäng nynazister.

Omdöme: Regissören Jeremy Saulnier gjorde Blue Ruin (2013), en liten thriller som blev omtyckt på flera håll. Personligen var jag inte jätteförtjust i den, men värd en titt var den. I denna hans nästa film efter den visste jag inte så mycket om handlingen, mer än att ett punkrockband tas till fånga av nynazister. Varför och vad som följer sen var man givetvis lite nyfiken att ta reda på.



Punkrockbandet åker till en spelning långt hemifrån. Men spelningen blir en katastrof och de får inte ens ihop pengar till bensin. Arrangören tar på sig skulden och fixar istället en spelning genom sin kusin som garanterar en nätt summa. Enda kruxet är att det är en svartklubb för nynazister. Stället ligger ute i ingenstans. Väl på plats finner de en liten scen, ett dansgolv och en bar. Bakom scenen har de logen (även kallat "Green Room") där de kan förbereda sig.



Efter spelningen får de betalt och äntligen kan de ge sig av från denna skithåla som inte är det trevligaste stället att vistas på. Men så får en av bandmedlemmarna syn på något han inte borde ha sett. En ung tjej är död, knivhuggen till döds i deras Green Room. Bandmedlemmen hinner ringa larmcentralen, vilket gör att polisen är på väg. Det hela blir en otäck situation med nynazisterna som stänger in dem i Green Room. De kontaktar i sin tur ägaren av stället, Darcy (Patrick Stewart)...



Det är egentligen inget fel på själva upplägget där stora delar av handlingen utspelar sig i "det gröna rummet". Det blir ganska så blodigt och brutalt när bandmedlemmarna, tillsammans med en väninna till den döda tjejen, får kämpa för sina liv och försöka ta sig ur den prekära situationen de hamnat i. Ja, lite slashervarning faktiskt, och det är inte helt fel när man inte förväntar sig det.



Tyvärr leder det inte till någon jätteupplevelse som det kunde ha blivit. Stundtals är det bra och rått, men det stora problemet är att man inte har karaktärer som man direkt hejar på. Den man gillar mest är Patrick Stewart som Darcy. Men bandmedlemmarna med Anton Yelchin i spetsen är lite för bleka. Han är en riktigt trist skådespelare i mina ögon. Då skulle det vara Imogen Poots i rollen som Amber, väninnan till den döda tjejen som sticker ut lite. Hon får lite kick-ass scener att jobba med, men karaktären är inte heller någon man direkt hejar på.

Tilltalar nog vissa mer än andra. Det är helt ok för stunden, men kunde blivit mer minnesvärt i mitt tycke.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.2

---

Om visningen: Kommer tidigt till Park (min enda film på denna biograf på årets filmfestival) eftersom det är en stor salong = risk för trängsel. Istället visar det sig vara folktomt och det blir i princip inga köer. Jag ställer mig ändå bakom två killar som ställer sig vid insläppet (till höger). Självklart börjar de istället släppa in till vänster där det inte hade bildats någon kö som på vår sida. Ingen kunde vara snäll och säga till om det när de såg oss stå och vänta på höger sida.

Salongen blir självklart långt ifrån fullsatt (jättestor salong), men det är ändå ganska välbesökt. Tror många hade sett regissörens förra film och var nyfikna på vad man skulle bjudas på nu.

Filmen visade sig vara utan text, något som på engelskspråkiga filmer inte brukar vara ett direkt problem. Här hade jag dock önskat mig text då det inte alltid var lätt att höra vad som sas.

Fúsi / Virgin Mountain

Titel: Fúsi / Virgin Mountain
Genre: Drama/Komedi/Romantik
Land: Island/Danmark
År: 2015
Regi: Dagur Kári
I rollerna: Gunnar Jónsson, Ilmur Kristjánsdóttir, Sigurjón Kjartansson, Margrét Helga Jóhannsdóttir

Handling: 43-årige Fúsi bor fortfarande med sin mamma och lever ett stillsamt och monotont liv. Ankomsten av Sjöfn och unga Hera kommer därför att rubba hans vardagliga ungkarlsliv.

Omdöme: Fúsi (Gunnar Jónsson) är en man i medelåldern som jobbar med bagagehanteringen på Reykjaviks flygplats. Han lever ett inrutat liv där han bor med sin mamma och hennes sambo. Han besöker samma thairestaurang och äter där alltid samma mat. Som hobby bygger han tillsammans med en vän modeller av slag från andra världskriget. Dessutom tar han ofta en tur med bilen ner till vattnet där han lyssnar på samma radiostation, ringer in och önskar heavy metal-låtar som han lyssnar på i sin ensamhet.



När han en dag på sin födelsedag får en cowboyhatt och ett presentkort till en danslektion, förändras hans monotona vardag. Han vågar inte riktigt ta sina första danssteg, men träffar Sjöfn, en kvinna som han börjar umgås med. Kan det vara kärlek på gång för Fúsi? Dessutom flyttar en man in med sin lilla dotter Hera i samma hus där Fúsi bor. Då Hera inte har någon att leka med som nyinflyttad, skapas en vänskap mellan dem som inte uppskattas av alla.



Det man måste veta om Fúsi är att han är stor om en björn, men snäll och naiv. Värst är det dock att både han och mamman inte är de skarpaste knivarna i lådan. Det gör givetvis att man bjuds på diverse roliga situationer, speciellt som Fúsi inte direkt är världsvan vad det än handlar om utanför hans komfortzon.



Hur kan man inte gilla en film som använder låten "What Is Love" av Haddaway? Dessutom får Dolly Parton-låten "Islands in the Stream" en betydande roll och den är inte heller helt fel, speciellt som Fúsi vanligtvis inte lyssnar på den sortens musik. Annars är det jag gillar mest den lilla flickan Hera. Hon spelas förresten av regissörens dotter Franziska Una Dagsdóttir. Alla scener med henne och Fúsi är varma och roliga.



Något som får mig att fundera lite är att Fúsi borde vara välkänd i staden sedan tidigare. Förmodligen är det så att han liksom glidit under radarn när han bara skött sig själv och varit en laglydig medborgare. Men med tanke på vissa incidenter och situationer han hamnar i så borde han varit med om en del tidigare i sitt liv som man inte utforskar.



Det är helt klart så att jag gillar filmen mer under första halvan än andra. Detta då filmen går från att vara en lättsam och skön liten film till att bli desto mer allvarsam och mörk. Främst är det när Sjöfn blir deprimerad som filmen ändrar ton. Vet inte riktigt om jag gillar det. Med det sagt vandrar filmen inte iväg och behåller istället fötterna på jorden. Kanske blir det dock lite för sorgligt med tanke på hur filmen artade sig inledningsvis. Det känns som en film man behöver smälta ordentligt och kanske se om för att verkligen ta in allt. Detta då den alltså utvecklade sig på ett lite oväntat sätt som jag inte riktigt gillade under filmens gång.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.6

---

Om visningen: Utanför insläppet till Victoria 2 möter jag Henke och Jojjenito som varit på visningen innan. Själv kommer jag från en visning på Skandia som blev försenad. Skönt nog hade jag gott om tid på mig att komma fram till denna visning i god tid. Henke ska även på denna visning tillsammans med en kompis vid namn Johan S.

Inne i salongen visar det sig att det blir en fullsatt visning. Men istället för att volontärerna ber folk att flytta ihop, så kommer det in två personer långt efter att filmen dragit igång. Det är mörkt i salongen, men det är oundvikligt att missa de två som tar sig runt hela salongen för att pressa sig in till de två sista lediga platserna (på olika rader). Nu störde det inte så mycket, men hade man suttit på samma rad hade det givetvis blivit ett störningsmoment.

Efter filmen måste Henke och Johan S. snabbt lämna för att ta sig till nästa visning på Zita. Själv har jag gott om tid på mig till nästa visning så jag tar det lugnt. När jag kommer fram till t-banan möter jag dock Henke och Johan S. som missat t-banan.

Jag tar mig till en restaurang och beställer in min mat. När jag väntar på maten hör jag en man som sitter vid bordet bakom mig börja berätta sitt livs historia. Eller åtminstone sedan 2003. Jag fick för mig att det satt tre personer vid bordet - han själv, en vän och vännens flickvän. Det visade sig sen att det bara var han och kvinnan. En dejt. Hur som helst, han började berätta om hur han haft tarmcancer 2003 och sen några år senare testikelcancer. Inget jag vill höra när jag ska äta, eller annars heller. Han fortsatte att berätta om sitt ex som hade gjort abort tre gånger. Dessutom att hon brukade försvinna en gång i veckan. Han trodde hon var otrogen. När han hade nämnt det för en vän sa vännen att hon kanske gick till en bar för att varva ner. Då hade mannen gått runt på alla barer utan att hitta henne. Vännen hade då sagt åt honom att testa kasinot. Ja, där hittade han henne, jätteglad. Visade sig att hon hade ett spelberoende så de fick ekonomiska problem... Hmm, maten tog en halvtimme att få in och aptiten var helt borta när den väl kom.

Maryland

Titel: Maryland / Disorder
Genre: Drama/Thriller
Land: Frankrike/Belgien
År: 2015
Regi: Alice Winocour
I rollerna: Matthias Schoenaerts, Diane Kruger, Paul Hamy, Percy Kemp

Handling: En före detta soldat med posttraumatiskt stressyndrom blir anlitad för att skydda en rik libanesisk affärsmans fru och barn.

Omdöme: Själva grundstoryn lät inte så jättelockande med en bodyguard som ska skydda en kvinna och hennes barn. Risken var omfattande att det skulle bli som det nästan alltid brukar bli i en historia som denna - kärlek mellan den gifta kvinnan och hennes "hjälte". Men i det här fallet har man en man som lider av posttraumatiskt stressyndrom, vilket både komplicerar saker och gör det lite mer ovisst.



Duktige Matthias Schoenaerts spelar Vincent, en soldat som tagits ur tjänst efter att ha uppvisat tecken på att han inte är så lämplig att ha ute i fältet. Istället tar han ströjobb som säkerhetsvakt med några av sina militärkollegor. Det senaste jobbet de anlitats på är att bevaka en fest hemma hos en rik libanesisk affärsman i södra Frankrike. Det går ganska bra, men när maken måste åka bort i två dagar i affärer, får Vincent stanna kvar och agera bodyguard åt hans fru Jessie (Diane Kruger) och sonen. Då ett överhängande hot ligger över familjen måste Vincent följa med Jessie och hennes son vart de än går.



Utan att ha några direkta förväntningar på filmen så måste det sägas att den skapar en bra stämning. Kombinationen av att Vincent inte är i balans efter sin tid i militären och det överhängande hotet som finns gör att det kan slå till när som helst, var som helst. Det ligger liksom hela tiden något i luften. Det gör att man aldrig kan vara säker på när det kommer, precis som Vincent. Till det bjuds man på klart passande musik som är en starkt bidragande orsak till denna stämning.



Är det något man funderar över är det varför en rik affärsman som gör skumma affärer inte har sina egna vakter och måste ta in ett gäng vakter för festen. Förmodligen behöver han normalt sett inte vakter utan man kan se det som att hotbilden ökat när vi kommer in i handlingen. Eftersom man inte går in på orsaken blir det bättre att lämna det osagt. Dessutom får vi som tittare reda på lika mycket (eller lite) som Vincent, och det tycker jag är ett plus. Man behöver inte få allt serverat och dessutom är alltså en viktig del i det hela Vincents psyke.



Frånvaron av actionscener under filmens gång håller inte i sig fullt ut. För mot slutet hamnar Vincent under attack och då går det hett till. Han får då nytta av sin erfarenhet från närstrid. Frågan är bara om han vet när han ska dra i handbromsen, eller om han ens vet vad det är. Detta tillsammans med att han ser ett hopp om en ljusare framtid ger tillräckligt av intresse när man närmar sig slutet. När filmen slutar har man inte riktigt bjudits på vad man hade kunnat tro, och det är positivt.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.3

---

Om visningen: Kort efter att man ställt sig i kön på Skandia får man reda på att visningen innan är tio minuter försenad. Därför kommer insläppet börja senare, men man ska hoppa över reklamen för att ta in tiden.

Fem minuter efter att filmen skulle ha börjat börjar man så släppa in. Men givetvis börjar man släppa in kön på andra sidan, trots att vår kö var på plats långt innan. Tillsammans med de som stod först i min kö beger vi oss till den andra kön när de uppenbarligen inte kommer börja släppa in vår kö på ett tag. Vi är inte glada över det hela när vi pratar med varann om situationen.

När man så kommer in (efter att ha ställt sig vid sidan av den andra kön för att komma in), visar det sig att de börjat släppa in kön där man stod från början. Det känns som man är i en dålig film. Alltid samma sak på festivalen.

Innan de drar igång filmen kommer den ansvarige fram och informerar oss om förseningen och tackar för att vi har överseende. Men istället för att dra igång filmen (som alltså redan är försenad, trots att man skippat reklamen) så pratar han om filmen i kanske fem minuter. Han läser trivia-sektionen på IMDb. Jag och många andra blir smått irriterade då vi bara vill att filmen ska dra igång.

När filmen slutar och eftertexterna dyker upp till skön musik som man gärna vill lyssna på, ja då stänger de av ljudet och den ansvarige dyker upp igen och ber oss att snabbt lämna salongen så att nästa film kan sätta igång. Man blir helt enkelt bortschasad som boskap. Riktigt irriterande, speciellt som åtminstone jag ville lyssna på musiken.