Bølgen / The Wave

Titel: Bølgen / The Wave / Vågen
Genre: Drama/Action/Thriller
Land: Norge
År: 2015
Regi: Roar Uthaug
I rollerna: Kristoffer Joner, Ane Dahl Torp, Fridtjov Såheim, Thomas Bo Larsen

Handling: Den erfarne geologen Kristian Eikjord befinner sig plötsligt mitt i sin livs värsta mardröm, när en våldsam flodvåg på över 80 meter är på väg mot Geiranger.

Omdöme: Norsk katastroffilm? Vad kan den komma med som valfri amerikansk katastroffilm inte redan bjudit på? Norsk film har inte direkt varit känd för att rosa marknaden, men den har bjudit på en del trevliga filmer på senare år. Denna såg klart skaplig ut på förhand (visade sig vara Norges Oscarsbidrag) och det kändes kul att ta sig an en sån här film som utspelar sig nära hemmaplan. Ok, inte kul för att det kan hända, men kul att se att man tar sig an den här typen av film.



Med en gång kommer man in i rätt stämning när det pittoreska samhället Geiranger utforskas med helikoptervyer. Det är semestertider och staden har gott om besökare där de allra flesta bort på hotellet nere vid vattnet. Där jobbar Idun (Ane Dahl Torp) som receptionist. Hennes make Kristian (Kristoffer Joner) har bestämt sig för att ta med henne och de två barnen till storstaden. Ett nytt jobb lockar och ett äventyr för hela familjen står för dörren.



Kristian tar sina sista avsked av sina kollegor på geologistationen som är belägen i Geiranger som är omgiven av berg. Berg som rör på sig, vilket geologerna övervakar med sin utrustning. Kristian har lite svårt att släppa greppet om verksamheten, och med tanke på vilka tafatta idioter han ska lämna över till så blir man inte särskilt förvånad. Kollegorna tar nämligen det mesta med en klackspark och verkar nästintill totalt oförberedda på vad de ska göra vid skarpt läge.



Efter kanske en timme smäller det. Farhågorna övergår till en mardröm när stora mängder bergsmassa faller i vattnet och skapar en enorm flodvåg. Tio minuter har man på sig att ta sig upp på tillräckligt hög höjd för att vara i säkerhet. Det blir en kamp mot klockan, men Kristian måste också ta några tuffa beslut som kommer avgöra hans familjs öde.



Filmen delas enkelt upp i tre delar. Uppbyggnaden, händelsen och efterspelet. Det är utan tvekan som så att uppbyggnaden är den absolut starkaste delen. Man har en smått perfekt stämning och upplägget man valt är det inget fel på. En bidragande orsak är den klart passande musiken som alltid är viktig i den här sortens filmer. När själva katastrofen slår till är det faktiskt ganska välgjort. Definitivt inget man stör sig på, trots att man inte har samma budget som Hollywood-filmerna i genren.



När själva katastrofen äger rum tappar väl filmen lite av greppet om mig som tittare. Främst för att det inte längre är så där stämningsfullt som det var innan. Sen är efterspelet inte lika ögonhöjande när man avklarat det intressantaste. Det blir aldrig dåligt, för hjälteaktigt eller för overkligt, men det kunde också ha gjorts bättre efter att flodvågen dragit in. Inte minst känner jag att slutet kunde ha bjudit på något lite oväntat. Då hade det som helhet blivit minnesvärt. Nu tar jag främst med mig första timmen som nog låg på en svag fyra. En sak är dock säker. Det var god underhållning från början till slut, vilket nästan är värt ett plus i kanten.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.2

---

Om visningen: När jag anländer till biografen Grand upptäcker jag att de satt upp en dörr med kodlås på för att komma till toaletterna. Detta var något nytt, och inte särskilt trevligt. Men i dessa tider är det tyvärr nödvändigt. Skönt nog var det öppet, förmodligen för att det är mycket filmfestivalgäster som annars inte kommer in.

Insläppet går smärtfritt och jag är bland de första på plats. Väl inne i salongen när reklamen drar igång sätter sig en äldre herre, som visar sig vara pensionär bredvid mig. Vi börjar prata om festivalen och han nämner att han varit på några filmer redan igår. Han nämner även att det var ett besök på Torontos filmfestival för några år sen som fick honom att börja besöka Stockholms filmfestival de senaste fyra åren.

Det enda noterbara med visningen var annars att filmen hade engelsk text, vilket jag fann lite konstigt. Norsk film bör ha svensk text, känns liksom naturligare så. Men jag antar att de var lata nog att visa en kopia som visats på Torontos filmfestival tidigare i höst.