Closet Monster

Titel: Closet Monster
Genre: Drama
Land: Kanada
År: 2015
Regi: Stephen Dunn
I rollerna: Connor Jessup, Aaron Abrams, Joanne Kelly, Isabella Rossellini

Handling: En kreativ och driven tonåring är desperat att fly från sin hemstad och hans plågande minnen av hans turbulenta barndom.

Omdöme: Vad lockade mig till den här filmen? Utan tvekan trailern. När det handlar om filmer jag inte vet något om tar jag gärna en titt på trailern för att se vad det kan tänkas vara och för att få en känsla av om det skulle kunna tilltala mig. Musiken och bildspråket antydde om att det skulle kunna vara en klart intressant film, men utan kända skådespelare eller en känd regissör (långfilmsdebut) kunde det gå lite hur som helst.



Historien följer Oscar (Connor Jessup) som växer upp med en pappa som berättar spännande godnattsagor och en mamma som lämnar dem när han är liten. Men dessförinnan får han en hamster i present. En hamster som visar sig kunna prata med honom. Han ger den namnet Buffy. Oscar är även med om en traumatisk upplevelse när han blir vittne till hur några äldre pojkar på skolan misshandlar en annan pojke på en kyrkogård.



Oscar växer upp och blir en kreativ tonåring som vill försöka komma bort från sin sömniga stad i Kanada och komma in på college i New York eller Los Angeles. Oscar har inte bara en kreativ sida, han är inte helt säker på sin sexualitet. Hans bästa vän är söta Gemma (Sofia Banzhaf) som alltid ställer upp när han behöver en modell att jobba på, gärna i trädkojan han byggt med sin pappa. Hon har uppenbarligen lite känslor för honom, men Oscar blir istället mer intresserad av en ny kille på extrajobbet i en järnhandel. Wilder (Aliocha Schneider) är hans namn och han kommer få Oscar att ge sig ut på djupt vatten.



Vilket skönt soundtrack den här filmen har, och till det ett minst lika bra elektroniskt sound som får en i helt rätt sinnesstämning. Man glider med Oscar på hans äventyr och hans jakt på sin identitet. Mitt spontana intryck är att detta är en klart gedigen långfilmsdebut av Stephen Dunn (som även skrivit manuset). Dock är den inte klockren. Det finns mycket potential här som inte riktigt synkar på alla håll. Främst känner jag att det finns flera sekvenser där man stressar istället för att låta det hela spela ut och greppa tag i en mer. Man märker det t.ex. på musiken som bara hinner komma igång innan man i flera fall tystar ner den för att gå vidare.



Jag gillar dock det här. Det må inte vara en perfekt film, men den är skön att titta på och har ett bra flow. Den är både allvarlig som humoristisk, utan att det känns krystat. Det finns även några likheter med klassfilmen Donnie Darko (2001), även om det som helhet inte är lika bra. Men det är den film jag skulle vilja jämföra med mest faktiskt då den har flera element som påminner om den. Avslutningsvis måste jag säga att den talande hamstern Buffy är ett udda, men roligt inslag. Buffys röst visar sig dessutom tillhöra Isabella Rossellini. Kul grej.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.6

---

Om visningen: Visning på Grand och den sista filmen jag ser på årets festival. Filmen innan slutar nästan när vår film ska börja. Skönt nog blir det inga direkta köer och eftersom man inte hinner med reklamen så slipper man den.

En kvinna som sitter på samma rad, två platser till höger om mig med en tom plats mellan oss, tar efter runt halva filmen fram en chipspåse och börjar skramla ordentligt. Tänker först säga till om hon fortsätter, men när hon fått ordning på påsen är hon hyfsat tyst med den. Däremot hör jag varje tugga hon tar. Det håller sen på i några minuter, men filmen blockerar snart bort det då den är tillräckligt intressant.

På det stora hela en trevlig avslutning på festivalen och med det bästa soundtracket för året, härligt. Satt kvar under hela eftertexterna för musikens skull.