James White

Titel: James White
Genre: Drama
Land: USA
År: 2015
Regi: Josh Mond
I rollerna: Christopher Abbott, Cynthia Nixon, Scott Mescudi, Ron Livingston

Handling: En ung man i New York kämpar med att ta kontrollen över sitt vårdslösa, självdestruktiva beteende inför omvälvande familjekonflikter.

Omdöme: James White (Christopher Abbott) är en ung man som inte har det lätt. Hans far har nyligen dött och hans mamma kämpar mot cancern. Pappa lämnade dem när James var liten, men hans bortgång tar ändå hårt på honom, inte minst som han vill sin mammas bästa. Han har tagit hand om henne de senaste två åren. Han har inget eget boende och har inget jobb.



När filmen inleds träffar vi James på en bar i New York där musiken pumpar ut. Han dricker en del och kameran är hela tiden nära hans ansikte. Han sätter på sig sina hörlurar och går liksom in i sin egen värld. Sen kliver han ut från baren. Det visar sig vara mitt på dagen.



James är en ganska komplicerad person. Eller egentligen inte, men han krånglar till saker när han låter sina känslor styra. Antingen är livet superbra eller riktigt dåligt. Han har liksom inte lärt sig att leva livet där emellan. Då blir det mest att supa sig full och vara med vännerna. Å andra sidan kan man inte direkt klandra honom för att vilja komma bort från allt en stund. Det kan inte vara lätt att bara gå vidare och sluta känna, speciellt som han är en så känslosam person.



Hans mamma Gail (Cynthia Nixon) är en f.d. lärarinna och man märker på henne att hon är ganska krävande. Dock vet man inte om det alltid är hon som pratar eller om det är läkemedelen och annat hon tar under sin behandling. Det blir hur som helst en tuff tillvaro för James som passar på att åka bort till solen med en gammal vän för att samla sig. Där träffar han New York-tjejen Jayne (Makenzie Leigh) som kanske kan ge honom lite glädje och kärlek under hans svåra period. Mamman mår vid tillfället bra, men när situationen förvärras flyger James genast hem för att ta hand om sin mamma som han älskar väldigt mycket.



Är det något som man tar med sig från den här filmen så är det att den är mycket välspelad, klart gripande och jobbig på sina håll. Men även med en del humor som balanserar upp lite grann. Filmen är inte ens 90 minuter lång, men under den tiden hinner man lära känna James ordentligt. Det är en övertygande och genuin prestation Christopher Abbott står för, helt klart en genombrottsroll. Likaså är Cynthia Nixon minst lika bra i sin roll, även om det alltid är en skådespelares dröm att spela den sortens roll.



Något jag gillar är att James inte framställs som en helyllekille. Han är inte utan sina skavanker och det gör honom bara mänsklig. I vissa fall går han också för långt, men det är inget snack om att han älskar sin mamma och är där för henne när hon behöver honom som mest. Dock känner jag att filmen under slutet blir lite för nattsvart när mamman blir allt sjukare. Hade man inte dragit ut på lidandet och hans kamp så länge så hade nog filmen vunnit på det i mina ögon. Detta (sista kvarten eller så) gör att den svaga fyran i betyg är nära en stark trea.



En annan sak jag gärna hade sett mer av (eller hört mer av) var musiken som spelas i inledningen och slutet av filmen, riktigt bra. Den står förresten Scott Mescudi för som även syns i rollen som James vän Nick. Synd att det var så sparsamt med den bara...



Avslutningsvis är det värt att notera att detta var regissören Josh Monds regidebut, men han hade bl.a. varit med och producerat den minnesvärda Martha Marcy May Marlene (2011) där Christopher Abbott också syntes i en biroll. Det var för övrigt en av de allra bästa filmerna på Stockholm Filmfestival 2011.

5 - Skådespelare
3 - Handling
5 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.4

---

Om visningen: Tidig visning på Grand dit jag anländer när man redan slagit upp dörrarna till salongen. Det finns dock gott om bra platser och det blir långt ifrån fullt, vilket det inte heller ska vara på en tidig visning. Börjar uppskatta dessa tidiga visningar mer och mer, så länge man kan gå och inte är trött, vill säga.

Annars var det här en väldigt händelsefattig visning, vilket bara är positivt då man kan koncentrera sig fullt ut på filmen.