Louder Than Bombs

Titel: Louder Than Bombs
Genre: Drama
Land: Norge/Frankrike/Danmark
År: 2015
Regi: Joachim Trier
I rollerna: Gabriel Byrne, Jesse Eisenberg, Devin Druid, Isabelle Huppert, Amy Ryan, David Strathairn

Handling: En berömd krigsfotograf omkommer i en bilolycka. När familjen tre år senare går igenom hennes bilder inför en utställning uppdagas en obehaglig hemlighet.

Omdöme: Efter att ha sett och gillat norske regissören Joachim Triers två tidigare filmer Reprise (2006) och Oslo, 31. august (2011), var det givet att hans första engelskspråkiga film skulle ses. Han kom för övrigt att vinna Bronshästen på Stockholm Filmfestival 2015 för denna, vilket han även gjorde 2011 för tidigare nämnda Oslo, 31. august.



Detta är ett familjedrama där alla fyra familjemedlemmar synas i sömmarna. Mamma Isabelle (Isabelle Huppert) var en hyllad krigsfotograf som inte verkade helt lycklig innan hon dog. Pappa Gene (Gabriel Byrne) har hittat en ny flickvän i den yngre kollegan Hannah (Amy Ryan). Han har dessutom svårt att prata med sin yngste son Conrad (Devin Druid) som mer och mer håller sig för sig själv och spelar våldsamma spel, vilket får Gene orolig. Äldste sonen Jonah (Jesse Eisenberg) kommer på besök kort efter att hans fru fött parets första barn. Men han är allt annat än säker på att hon är kvinnan han vill leva med.



Det blir mycket som bearbetas under filmens gång. Filmens titel antyder på något explosivt och visst sitter jag och väntar på att något explosionsartat ska ske, men det gör det aldrig riktigt. Filmen blir istället väldigt melankolisk och är en inblick i en relativt normal familj med sina problem. Två filmer jag kommer att tänka på som också är lite liknande är Ordinary People (1980) och The Ice Storm (1997). Riktigt lika bra eller gripande blir det inte här, men ändå.



Sättet filmen berättas på gör att man inte får en enkel resa från punkt A till punkt B. Istället hoppar man friskt i historien där det både utspelas innan och efter Isabelles död. Dessutom bjuds det på en del drömmar från några av de inblandade, inte minst sönerna. Intressant nog är allt inte som man först kan tro, inte minst med yngste sonen Conrad. För manuset står regissören Joachim Trier tillsammans med manusförfattaren Eskil Vogt. De har samarbetat på samtliga filmer, även några kortfilmer Joachim Trier gjorde innan sina långfilmer. Det är uppenbarligen ett lyckat och givande samarbete.



Något säger mig att det här är en film som kommer att växa om några år när jag ser om den. För just nu känner jag att den är bra rakt igenom, men den tar aldrig riktigt steget till nästa nivå. Den håller helt enkelt en väldigt jämn nivå filmen igenom som gör att man inte vill missa något som händer. Samtidigt känner jag att den inte blir så gripande som den kunde ha blivit. Den saknar därför en del av det som hans två tidigare filmer hade som också lyfte dem. Det känns lite snålt att bara ge en stark trea, men så får det bli.



Två roliga noteringar från ett mellanparti man bjuds på när Gene (Eisenberg) läser sin yngre brors texter och tankar. Den ena är att det dyker upp en jättebra scen från Dario Argento-filmen Opera (1987). Den andra är att musiken till denna sekvens är av Tangerine Dream från gamla Tom Cruise-filmen Risky Business (1983). Bara det i sig är ögon- och örongodis för en filmälskare och gör en lite gladare.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.2

---

Om visningen: Kommer fram ungefär en halvtimme innan filmen ska dra igång på Victoria 2. Då är det redan lite kö, men jag passar på att snabbt gå på toa. När jag kommer tillbaka är kön borta då de redan släppt in folk. Inne i salongen visar det sig att det är gott om folk, åtminstone på den raden där jag föredrar att sitta. Väljer att sätta mig bakom den raden, ungefär där projektorn sitter. Längst ut på min rad och på raden framför ligger det förresten lappar med texten "reserverad" på som tar upp minst tio platser (mer om det senare).

Tre äldre kvinnor sätter sig till höger om mig. Efter ett tag tar de även två platser till vänster om mig. Nu är det tre platser lediga till vänster om mig. De håller platserna åt vänner som fastnat i t-banan. I slutet av reklamen beslutar de tre kvinnorna att flytta över till de tre platserna till vänster om mig och låta deras två vänner ta två platser som är närmare ingången.

När filmen drar igång och visar sig vara utan textning, säger kvinnan till vänster om mig "var är texten?", varpå någon på raden framför vänder sig om och hyschar åt henne.

Kanske två minuter in i filmen kommer så deras två vänner och slår sig ner bredvid mig. De sitter precis under projektorn så innan de sätter sig ner skymmer de bilden ett tag. Ok, nu kan man börja titta på filmen i lugn och ro tänker jag. Nej, kvinnan till vänster om mig pustar och suckar tungt under flera scener. Kvinnan som satt sig till höger om mig är förkyld så hon hostar och är snuvig filmen igenom.

Det blev alltså ingen optimal visning, men filmen var som tur var tillräckligt engagerande att man kunde blockera ut det värsta som pågick runt en.

Just det, de runt tio-tolv reserverade platserna längst ut på kanten användes aldrig som de var tänkta. Istället satte sig fyra-fem personer (vanliga, sena besökare) där när filmen precis skulle börja. Så här i efterhand kan jag tänka mig att regissören och några till kanske skulle ha varit på visningen (han hade varit på en tidigare visning av filmen på festivalen som haft ett F2F med honom). Men eftersom Joachim Trier kom att vinna Bronshästen denna kväll, var han istället och tog emot sitt pris. Det är åtminstone min slutsats.