The Daughter

Titel: The Daughter
Genre: Drama
Land: Australien
År: 2015
Regi: Simon Stone
I rollerna: Paul Schneider, Miranda Otto, Geoffrey Rush, Sam Neill, Odessa Young, Ewen Leslie

Handling: En man återvänder till sin döende hemstad för sin pappas bröllop. När han umgås med sin barndomsvän Oliver och hans familj upptäcker han en mörk familjehemlighet som kan förstöra livet för de han lämnat bakom sig.

Omdöme: Christian (Paul Schneider) återvänder till sin lilla hemstad i Australien efter flera år i USA. Han ses som en utomstående och pratar även med amerikansk accent. Han har återvänt för att närvara vid sin fars bröllop. Hans mor dog för flera år sen, men minnet av henne är fortfarande starkt, något som gör att det finns tankar och känslor inom honom som bubblar upp till ytan när han får bränsle på elden.



Bränslet får han dels av att se sin far Henry (Geoffrey Rush) som är i full färd med att gifta om sig med en mycket yngre kvinna som skulle kunna vara hans dotter. Men bägaren rinner över när han återser sin ungdomsvän Oliver (Ewen Leslie) som är gift med Charlotte (Miranda Otto) som visar sig ha jobbat åt hans far Henry under tiden som Christians mamma dog. Något har uppenbarligen skett som Christian känner till och som nu skakar om hela det lilla harmoniska samhället till grunden.



Mitt i dramat hamnar dottern till Oliver och Charlotte, Hedvig (Odessa Young). Hon är en sprudlande tonåring som är duktig i skolan, men även har ett stort hjärta. Inte minst skiner hon upp varje gång hon får besöka sin farfar Walters (Sam Neill) "trädgård". Det är en plats där skadade och behövande djur fått en skyddad plats att kurera sig. Det senaste tillskottet till "trädgården" är en anka som Henry nyligen skadeskjutit.



Historien baseras på Henrik Ibsens pjäs "Vildanden" (eller "The Wild Duck" på engelska), men även på regissören Simon Stones egna pjäs. Detta visar sig vara hans långfilmsdebut, men han har alltså erfarenhet från skrivandet och har även en karriär som skådespelare. Vad gäller hans jobb som regissör finns inte mycket som tyder på att han inte vet vad han håller på med. Bl.a. har han använt sig av en något okonventionell berättarteknik där vissa scener påbörjas med dialog som kommer från en annan scen. Detta har inspirerats av Terrence Malicks tidiga filmer och även Bo Widerbergs film Elvira Madigan enligt regissören själv.



När jag först läste om filmen kände jag att det påminde en del om den nyzeeländska filmen In My Father's Den (2004) där en man återvänder till sin lilla hembygd och rör om i en familjehemlighet. Det finns helt klart likheter mellan filmerna, speciellt grundhistorien. Däremot gör regissören det tydligt att han inspirerats av det skandinaviska klimatet och filmerna, inte minst dansk film med Festen (1998) i spetsen, men även Ingmar Bergman.



Det är med fast hand och en lågmäldhet som historien berättas. Samtliga inblandade får mycket att jobba med, vilket inte är helt vanligt när det gäller en film som denna. För även om "amerikanen" Christian är huvudpersonen och katalysatorn, så har alla en viktig del i historien som uppenbarar sig framför ens ögon. Paul Schneider som spelar Christian får kanske den mest komplexa karaktären att jobba med. Han får verkligen utforska karaktärens mörka sidor.



Den som dock lämnar störst avtryck är ändå unga Odessa Young i rollen som Hedvig. Utan tvekan någon att hålla ögonen på framöver. Som Hedvig känns hon både genuin, stark, rädd och inte minst gör hon att man bryr sig om karaktären. Det är också passande att filmen avslutas med henne. Man sätter liksom punkt för en mörk historia där alla inblandade behöver se sig i spegeln och inse att det viktigaste här i livet är nuet och att göra det bästa av situationen och att inte vara så egoistiska.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.5

---

Om visningen: Med ett Face2Face med regissören Simon Stone förväntades en fullsatt salong på fredagskvällen på biografen Sture. Skönt nog var det ingen kö när jag anlände runt en halvtimme innan filmen skulle börja. Däremot var det lång kö till festivalens biljettkassa och jag hörde någon nämna att de haft problem med uppkopplingen eller liknande vilket uppenbarligen strulade till det. Skönt att man själv är ute i god tid med biljetter...

Salongen blev nästan fullsatt och man presenterade regissören Simon Stone innan filmen skulle dra igång. Han inledde med att säga att det var första gången han var på besök i Stockholm och att det var en stor grej för honom då han inspirerats av skandinavisk film och inte minst Ingmar Bergman. Han nämnde även att filmen har en skandinavisk ton, men bad oss att inte döma den för hårt då det trots allt är en australiensisk film.

Filmen visade sig vara otextad vilket gjorde att ett äldre par lämnade salongen efter några minuter.

Under filmens senare delar hördes ett par tunga suckar från publiken. Det var uppenbart att det var för att dramat på duken var tungt och gripande. De tunga suckarna övergick sen till snörvlande, inte minst från tjejen som satt bredvid mig. Hon hade inlett filmen med att äta popcorn, godis och choklad, men övergick sen till att hålla sin jacka över sig som en snuttefilt och bli alltmer tagen av vad man bjöds på.

Face2Facet drog igång precis när eftertexterna började rulla. De allra flesta stannade kvar och regissören fick svara på moderatorns frågor. En moderator som inte direkt var proffsig. Men det gjorde inte så mycket när regissören visade sig vara väldigt pratglad. Lite för pratglad kändes det till en början. Han pratade om lite allt möjligt, men efter ett tag blev det intressantare. Han var uppenbarligen något självgod och gillade att höra sin egen röst.