Mistress America

Titel: Mistress America
Genre: Komedi/Drama
Land: USA
År: 2015
Regi: Noah Baumbach
I rollerna: Greta Gerwig, Lola Kirke, Matthew Shear, Heather Lind

Handling: Tracy är en ensam förstaårsstudent i New York, tills hon räddas från sin ensamhet av sin framtida styvsyster Brooke, en äventyrslysten tjej som trasslar in sig i de galnaste av upptåg.

Omdöme: Det är lätt att tänka på Noah Baumbach som han som slog igenom med debutfilmen The Squid and the Whale (2005). Det är bara det att det inte alls var hans debutfilm. Han hade redan gjort tre filmer innan dess. Men den riktiga genombrottsfilmen kan man kalla den för. Efter den hade jag sett hans två efterföljande filmer Greenberg (2010) och Frances Ha (2012). De kom inte upp i "bläckfiskens" klass, men helt ok filmer.



Regissören Noah Baumbach och skådespelerskan Greta Gerwig, ett par i verkligheten, har här för andra gången samarbetat och skrivit manuset tillsammans (första gången var i tidigare nämnda Frances Ha). Denna gång spelar Gerwig Brooke som är en uppvriden person full av energi och planer. Hon har bara lite svårt att genomföra dem så det är inte så konstigt att hennes stora planer om att öppna och driva en restaurang i New York inte går helt smärtfritt.



Brooke lär en helkväll lära känna sin framtida styvsyster Tracy (Lola Kirke) som studerar på college i New York. Tracy har endast lärt känna killen Tony (Matthew Shear som är riktigt svag i sin roll) på skolan så hennes nya bekantskap med Brooke blir inte bara välkommen utan även lite av en ögonöppnare för den yngre Tracy. Brooke är nämligen i 30-års åldern och Tracy kan likt en svamp suga upp allt möjligt från sin äldre styvsyster. Tracy passar till och med på att skriva en korthistoria som baseras på Brooke, något Brooke inte vet om.



Till en början kan jag tycka att Brooke tar med Tracy på något planlösa äventyr runt New York. De har lite kul ihop, men det leder egentligen ingenvart. Men när Brooke sen behöver ekonomisk hjälp tar hon kontakt med en gammal "fiende" och hennes rike pojkvän, som är Brookes ex. Handlingen går från att vara något spretig i hektisk New York-miljö till att bara utspelas på ett ställe i en fin och lugn villaförort.



Tycker det är lite si och så med karaktärerna i filmen. Är det någon som egentligen är sympatisk, kan man fråga sig. Brooke är lite bitchig, men menar väl egentligen väl. Tracy verkar vara oskuldsfull som den 18-åring hon är, men är hennes agenda verkligen så välvillig? Tony och hans flickvän Nicolette är småjobbiga mest hela tiden. Till det får man lägga Brookes fiende #1 Mamie-Claire (vad är det för namn förresten?) som är smådryg. Skönast är väl hennes pojkvän Dylan som tar det mesta med en klackspark.



Inte direkt dåligt eller utan intresse, men inte heller så mycket av värde i mina ögon. Jo, det jag faktiskt gillade mest med filmen var musiken som skapade en gemytlig 80-tals känsla. Det känns som det var ett medvetet val då både den komponerade musiken lät 80-talsaktig och låtarna som spelades på barer och liknande var 80-tals låtar. Enligt Baumbach och Gerwig har de jämfört filmen med John Hughes filmer. Håller väl inte riktigt med där, men visst är det lite åt det hållet (eran åtminstone). Skulle kanske hellre jämföra med några av Hal Hartleys filmer som jag sett, som The Unbelievable Truth (1989) och Trust (1990).

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 7.0

---


Andra som skriver om filmen:

Jojjenito
Fiffis filmtajm
The Nerd Bird
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord