Woman in Gold

Titel: Woman in Gold / Kvinnan i guld
Genre: Drama
Land: Storbritannien
År: 2015
Regi: Simon Curtis
I rollerna: Helen Mirren, Ryan Reynolds, Daniel Brühl, Katie Holmes, Charles Dance, Jonathan Price

Handling: Maria Altmann, en äldre judisk kvinna nu bosatt i Los Angeles, ger sig tillsammans med en ung advokat efter den österrikiska staten för att återta konst hon anser att hennes familj är den rättmätiga ägaren av.

Omdöme: Maria Altmann (Helen Mirren) är en krutgumma som vägrar att ge sig. Hon flydde undan nazisterna och sitt Österrike under andra världskriget och hamnade i Los Angeles. Men minnena från den turbulenta tiden försvinner aldrig. När Österrike år 1998 börjar göra rätt för sig med att lämna tillbaka konstföremål till sina rättmätiga ägare (som nazisterna tog i beslag), vill Maria veta om hon har en chans att få tillbaka några tavlor, däribland porträttet "Kvinnan i guld" av erkände konstnären Gustav Klimt som föreställer hennes kära moster och som hängde i Marias föräldrahem.



Maria behöver någon hon kan lita på och tar hjälp av advokaten Randy Schoenberg (Ryan Reynolds) som är son till en väninna till Maria. Hans farfar var den kände österrikiske kompositören Arnold, något som gör att fallet blir lite mer personligt för Randy. Att de ska kunna bevisa och övertyga den österrikiska staten visar sig vara lättare sagt än gjort. Österrike har nämligen inga som helst planer på att släppa ifrån sig konstverken, inte minst "Kvinnan i guld" som hänger på konstmuseum i Wien.



Helen Mirren är en duktig skådespelerska och hon är även en Oscarsvinnare. Personligen finner jag dock inte detta som en av hennes bättre prestationer eller för den delen en särskilt sympatisk karaktär att spela. Det blir därför svårt att direkt "heja" på henne och vilja se henne få tillbaka konstverken. Det är en sak att hon kanske bör få konstverken. Det är en annan om hon förtjänar dem med tanke på attityden hon i många fall har. Det är väl hennes stil, men den gör inte direkt att man vill se ett lyckligt slut, om man säger så.



Filmen påminner en hel del om Philomena (2013) som också handlar om en äldre kvinna som med hjälp av en yngre man får hjälp med att gräva i sitt förflutna och försöka se till att rätt ska vara rätt. Här tycker jag inte det funkar lika bra, åtminstone känslomässigt även om Hans Zimmers musik nästan alltid skapar rätt stämning. Det är främst det faktum att man inte sympatiserar med någon av karaktärerna. Det blir förvisso gott om tillbakablickar till när Maria var ung och dessa är nog också filmens känslomässigt starkaste.



Något som är lite noterbart är annars några av birollerna. Daniel Brühl, som bl.a. övertygade i rollen som F1-föraren Niki Lauda i Rush (2013) syns som österrikisk journalist och sticker väl inte direkt ut i denna roll. Det gör däremot Katie Holmes i rollen som Randys fru Sam - på ett negativt sätt. Hon känns slätstruken och inte minst något sliten. Rollen kunde ha spelats av vem som helst egentligen. Istället är det desto roligare att se de gamla rävarna Charles Dance från bl.a. Last Action Hero (1993) där han spelade minnesvärd skurk, respektive Jonathan Pryce som spelade skurk i Ronin (1998) och den svaga Bond-filmen Tomorrow Never Dies (1997).

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.3