Titel: The Hateful Eight
Genre: Västern/Mysterium/Action
Land: USA
År: 2015
Regi: Quentin Tarantino
I rollerna: Samuel L. Jackson, Kurt Russell, Jennifer Jason Leigh, Walton Goggins, Tim Roth, Demián Bichir, Michael Madsen, Bruce Dern
Handling: Prisjägaren John "The Hangman" Ruth transporterar Daisy Domergue genom ett vintrigt Wyoming. Målet är den lilla staden Red Rock där Daisy ska ställas inför rätta och John kan inkassera belöningen på $10.000. Längst med vägen plockar de upp två främlingar; Major Marquis Warren, tidigare soldat men nu ökänd prisjägare, och Chris Mannix, som utger sig för att vara Red Rocks nye sheriff. När en snöstorm sveper in, bestämmer sig de fyra för att ta skydd på ett härbärge uppe i bergen. Väl där möts de inte av ägaren, utan av fyra okända ansikten. Stormen börjar vina över bergen, och de åtta resenärerna börjar inse att de kanske inte kommer att klara sig till Red Rock trots allt.
Omdöme: Den åttonde filmen av Quentin Tarantino kändes på förhand som att den skulle kunna vara en slags fortsättning på hans förra film Django Unchained (2012), en film jag inte direkt blev jättenöjd med. Relativt tidigt känns det dock som att denna film har en lite annan ton, att den skulle vara allvarligare, och det var välkommet.
Eftersom jag inte hade några jättehöga förväntningar på filmen (även om förhoppningar alltid finns på en Tarantino-film), var det istället något annat som skulle bli spännande att få se (eller höra i det här fallet). Legenden Ennio Morricone skulle nämligen stå för nykomponerad musik till filmen. När så filmen drar igång känner man att man liksom kommit hem. Tonerna sätter genast tonen. Under filmens gång blir jag trots allt lite besviken på musiken. Den är stundtals bra och så där passande som man önskar sig. Men den har också en tendens att på sina håll bli aningen skrikig. Helt ok, men inte den mästarklass som han en gång haft.
Filmen är indelad i kapitel (sex stycken), något som direkt får mig att tänka på Kill Bill-filmerna. Känner genast att det inte behövs här. Mycket riktigt förlorar man lite av närvarokänslan varje gång ett nytt kapitel påbörjas. Det blir dock mindre påtagligt längre in i filmen eftersom kapitlen då blir längre. Till slut stör det inte nämnvärt.
Jag känner på följande vis under filmens gång. Inledningen gillar jag. Karaktärerna major Marquis Warren (Samuel L. Jackson), John Ruth (Kurt Russell) och Daisy Domergue (Jennifer Jason Leigh) träffar på varandra när en snöstorm håller på att dra in. När så Chris Mannix (Walton Goggins) dyker upp och ansluter sig till dem tappar filmen lite. De anländer sen till ett slags värdshus där de ska söka skydd från stormen. Här dyker fyra andra karaktärer upp. Mexikanen Bob (Demián Bichir), britten Oswaldo Mobray (Tim Roth), Joe Gage (Michael Madsen) samt gamlingen general Sandy Smithers (Bruce Dern).
Historien tar återigen fart i värdhuset när de åtta måste försöka komma överens. Efter ett tag blir det lite för pratglatt där det pratas om allt och inget. Leder det till något? Inte alltid känns det som. Men så kommer vändningen i filmen. Vändningen till det bättre kan jag tycka. Det är när kapitlet om Daisy Domergues "hemlighet" drar igång. I princip härifrån och resten av vägen bjuds man på en hårdare, brutalare och lite mer fartfylld historia. Det kompletterar den mer dialogdrivna första halvan av filmen väl.
En sak som blir ganska tydlig när man lärt känna karaktärerna är att det inte finns några direkt goda karaktärer här. Det är helt enkelt ett gäng onda, hatiska och sadistiska personer, inklusive den enda kvinnan - Daisy Domergue. Jennifer Jason Leigh spelar henne bra, ja mycket bra när hon får släppa loss ordentligt under filmens senare delar. Fast alla är bra och rätt castade för respektive roll. Kurt Russell är t.ex. tillbaka i gammal god form och är som klippt och skuren för sin roll. Tim Roth får inte så stort utrymme som jag först tror att han ska få när han introduceras. Jag kan inte låta bli att tänka på Christoph Waltz karaktär i tidigare nämnda Django Unchained när jag ser Roth här.
Filmen sågs i 70 mm i en s.k. roadshow-föreställning. Innan filmen drog igång presenterades man av en liten kortfilm där Tarantino, filmens skådespelare och andra inblandade pratar om 70 mm-formatet. Tekniken och linserna användes senast på 60-talet och detta var endast den 11:e filmen någonsin att filmas i just detta stora format. När filmen sen drog igång var det med en "Overture" på ett par minuter där man fick njuta av lite Morricone-musik innan filmen äntligen drog igång.
Efter lite drygt halva filmen bjöds man på "Intermission" och en paus på 15-20 minuter så man fick ta sig en bensträckare. På det stora hela kändes det som rätt sätt att avnjuta denna film på och att det inte bara var ett jippo. Personligen tyckte jag filmen blev bättre efter pausen och det kändes som tiden då gick fortare. Förvisso var den första delen runt 1.45 och den andra efter pausen på runt 1.20, men man kände helt klart skillnad på tempo i de två delarna.
Själva 70 mm-formatet kändes inte överväldigande på ett wow-mässigt sätt, men ändå snyggt med det breda fotot. Synd bara att filmen inte hade så mycket utomhusscener med det bergiga och snötäckta landskapet (efter inledningen då). Det känns trots allt som det extra breda formatet borde utnyttjas till max med fler vackra utomhusscener. Men även inomhus funkar formatet bra då man får med flera karaktärer samtidigt i bild. Känslan där inne med det blåsiga snöovädret utanför fångades klart bra och skapade en speciell stämning filmen igenom. Överhuvudtaget kul att bjudas på en gammal hederlig filmupplevelse.
4 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
20 - Totalt
Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5 alt. 8.0
IMDb: 8.1
---
Filmen sågs i sällskap med Jojjenito och Henke (text på måndag).
Ja, håller med om det mesta, förutom att jag faktiskt tyckte bäst om första delen av filmen.
SvaraRaderaMusiken gillade jag och det är inte ofta jag ens brukar notera den. Tror det beror på den ouvertyren där man bara satt och lyssnade.
Håller med om 70 mm. Det var snyggt och speciellt men det var inte maffigt om man säger så.
Jojjenito: Ja, jag noterade att vi tyckte ganska lika om filmen, men att vi värderade de båda delarna av filmen olika.
RaderaHåller med om att musiken under ouvertyren var bra och även under inledningen av filmen. Den återkommande huvudmelodin var också bra. Men under ett par scener kände jag även att den blev något skrikig och det störde mig en del.
Formatet var det absolut inget fel på, men en större duk hade gjort susen. Däremot gillade jag pausen (intermission) som verkligen funkade bra till filmen. Det blev liksom en helkväll (även om vi såg den tidigt på dagen) och det kändes som man hyllade film och inte bara gick och såg något lite snabbt och sen gick och gjorde annat.
Jag håller med! Detta var en riktig Film. Och det var en suverän biovisning med fullt av filmintresserade personer i publiken.
SvaraRaderaFörsta halvan av filmen var den starkare, även om den andra givetvis inte var dålig.
Jag håller nog denna film som starkare än Django, även om jag borde se om den rackarn snart för att kalibrera mig.
Personligen la jag inte märke till musiken så mycket, förutom overturen och intermezzot då det bara var musik.
Henke: Ja, riktig film och intresserad publik - det är man inte bortskämd med nuförtiden.
RaderaIntressant att vissa gillade den första delen mer än den andra. Jag tycker båda funkar bra tillsammans. Jag tyckte själv att filmen lyfte efter pausen, förmodligen för att det blev lite väl mycket prat där inne i stugan under den första halvan.
Django Unchained kände jag mig lite besviken med. Det gjorde jag inte med denna.
Håller helt med om att de två delarna kompletterade varandra väldigt väl samt att den lite allvarligare tonen jämfört med Django var välkommen.
SvaraRaderaSofia: Ja, jag tycker det var skönt och viktigt att filmen hade en lite allvarligare ton. Lite kul att folk tycker olika om de två delarna. Men att de kompletterar varandra väl är det viktigaste.
Radera